Kan fiktion hjälpa oss i mobiliseringen för en annan flyktingpolitik? Hur översätts en mångbottnad verklighet i text? Frågorna pockar på när jag läser Anna Lindbergs nyutkomna bok Ameenas resa (Ekström & Garay 2021).
I romanen får vi följa Ameena, en flicka som bor med sin familj i en liten by i Afghanistan som är styrd av talibaner. När Ameena föds är hennes familj på väg att lämna sitt hem. Det går inte att vara kvar i byn eller i hemlandet. Familjen har utstått år av trakasserier, upprepade hot om att Ameenas storasystrar ska tas till talibanfruar, och en kidnappning av sonen. Till slut har de inget annat val än att ge sig iväg.
Längs resan splittras familjen, och Ameena, bara några månader gammal, blir kvar i Kabul med sin farfar. De får hjälp av ungdomar som varit i Sverige men utvisats till Kabul, en IT-tekniker och en diplomat, och svenska universitetslärare som kombinerar aktivistiskt och akademiskt arbete. Ameenas familjs livsöde sammanflätas så med flera andra familjers oväntade lott.
Ameenas resa är en verklighetsbaserad, men fiktiv historia. Den handlar om gränslös global solidaritet, och om fristäder som de migrationskontrollerande statsbyråkratierna inte har en aning om. Långt in i berättelsen vet jag inte som läsare om Ameena ska få återse sin mamma Sakeena, som har sökt och beviljats skydd i Sverige.
Anna Lindberg, författare till Ameenas resa, är liksom många andra frustrerad över utvecklingen på asylrättens område i dag. Boken är baserad på Lindbergs verkliga möten med familjer som kommit till Sverige från krigs- härjade länder. Jag ser boken som ett försök att översätta dessa möten för en bredare publik, och bidra till förståelse av det som händer nu, med stegvisa lagändringar som får allvarliga konsekvenser för enskilda människor och vår gemensamma välfärd. Boken är också vacker läsning, och den ger fina möjligheter till samtal om skönlitteraturens politiska roll.
Ameenas resa är både en spännande bladvändare och en erinran om att upprätthålla idén om att alla liv måste vara levbara. Det är allas vårt ansvar.
Anna Lundberg, professor vid Linköpings universitet
