Zahra Hosseiny
Bussen stannade, vi klev av och gick en bit. ”Åby” stod det på skylten vid ingången. Det var i slutet av november 2018. En blåsig och kylig morgon. Jag försökte skjuta barnvagnen framför mig med händerna fulla av väskor. Allt vi kunnat ta med oss var barnkläder, blöjor och lite barnmat. För bara några timmar sedan hade vi bott i en lägenhet med sovrum, vardagsrum, kök, alla våra livsmedel och barnens leksaker. Jag hade haft blomkrukor i fönstren. Vi lämnade allt bakom oss och följde Migrationsverkets beslut.
Medan jag var i mina tankar kom en man emot oss och frågade vad vi hette. Han visade oss vårt rum. Jag kunde se taggtrådsstängslet genom fönstret. Vi stod i ett litet mörkt rum för fyra personer, med två våningssängar. Det var precis som ett fängelse. ”Flyktingfängelse”. Mannen informerade oss om att vi skulle bo där en kort tid, tills allt blivit klart med vårt återvändande till Afghanistan. Min son började gnälla: ”Jag vill hem, mamma.” Mitt hjärta fylldes av smärta och jag fick tårar i ögonen. Gud, vad ska jag säga till honom? Att vi inte har något hem längre? Han frågade efter sina leksaker och sin cykel. Vad kunde jag säga till min lilla treåring, vars lilla värld just förstörts av Migrationsverkets beslut? ”Vi ska bo här”, sa jag, ”här är vårt hem nu”. Han grät med hela sitt ansikte. ”Jag vill inte bo här, jag vill hem”, skrek han. Hans sorg rörde mig mycket. Som mamma hade jag inget att säga till honom.
Sen gick vi gick ur rummet för att se oss lite omkring, i en jättelång sal (korridor) med många dörrar. Bakom varje dörr ett nytt rum, en berättelse, en hopplöshet, ett beslut. Bakom vissa av dörrarna hördes barns röster, och barns skrik, det luktade smuts och cigaretter fast det stod ”Rökning förbjudet” på skyltarna. Mina barn blev chockade av alla ljud. Det fanns fyra salar som liknade vår sal.
Vi delade badrum med ungefär 12 familjer, vi fick tre måltider om dagen i matsalen som låg längst ner på gården. Man skulle vara i matsalen i tid, annars fick man ingen mat och måste vänta till nästa måltid. Man fick inte ta med sig mat till rummet, men eftersom våra barn inte kunde äta den mat som serverades så sparade vi lite yoghurt, mjölk och cornflakes från frukosten i smyg, för att barnen skulle kunna äta det under dagen. Det gjorde alla småbarnsföräldrar på Åby. Varken kökspersonalen eller Migrationsverkets personal brydde sig om att maten var för stark för barnen och att de inte kunde äta den.
På Åby fanns många små barn, de flesta var i ungefär samma ålder som mina. När jag tittade på dem så kunde jag se att deras blickar var fulla av väntan, önskan om att någon skulle ge dem en liten leksak, en docka eller färgpennor. Den enda gången som barnen på Åby fick ha kul var på torsdagar mellan klockan 18 och 20. Då kom en grupp från Röda Korset på besök och barnen fick leka, måla och dricka saft och äta kex. Det tyckte vi också om.
Vi träffade väldigt många olika personer. Småbarnsföräldrar med sina barn, ensamma killar, ensamstående kvinnor, gravida mammor, jag träffade till och med en kvinna som hade fött sitt barn på Åby. Hon hade brist på allt, men tack vare Röda Korset som hjälpte henne mycket kunde hon klara sig. På dagarna försökte vi få kontakt med de andra barnfamiljerna som kom från olika länder. Jag var intresserad av att höra deras berättelser, och grät med varje berättelse. Vi skapade en gemenskap. Där var vi. I samma zoon. Alla var trötta, fattiga, hopplösa, oroliga och rädda för framtiden.
Det hände ofta att människorna på Åby bråkade med varandra och det gjorde att barnen blev mycket rädda. Jag minns en gång när flera bråkade i vår sal och jag sprang och ropade på vakten. Han sa att jag skulle stanna kvar i receptionen för att skydda mig själv, men att jag kunde ringa till polisen.
Jag hade svårt att sova under nätterna. Jag var rädd när jag skulle gå på toaletten eller duscha, eftersom några män brukade röka hasch inne i badrummet och på toaletten. Jag kände mig rädd för att någon som var full skulle göra illa barnen.
Två gånger i veckan fick vi gå på återvändarsamtal hos Migrationsverket som låg i själva boendet. Att vara på återvändarsamtal med barnen var de värsta jag visste. Barnen blev rädda av stämningen och började skrika och gråta av att vara i det lilla rummet. Det var samma handläggare som gjorde oss ledsna och stressade varje gång.
Tiden gick och jag blev djupt deprimerad. När jag såg mig själv i badrumsspegeln kände jag inte igen den jag såg. Hon hade ett blekt och magert ansikte med livlösa ögon fulla av trötthet, oro, sorg och rädsla. Det kändes som att den människa jag såg framför mig ville bort från allt, bort från Migrationsverket, bort från den jävla falska advokaten som utnyttjade henne, bort från livet. Hon stirrade på mig och sa: ”Men barnen då? Jag vill inte bort från dem. Mina barn är mitt allt, min själ, jag måste vara med dem. Jag måste skydda dem. Deras pappa kan nog inte klara sig utan mig.”
Det blev nyårsafton. Vi hade ju inget att fira, men tanken på att få se fyrverkeriet på tolvslaget hade gjort oss väldigt ivriga. Precis innan klockan slog tolv sprang vi ut med barnen. Det var andra barn på gården också och alla väntade på att se hur man firar nyår i Sverige. De hade hållit sig vakna för att fira, för att se fyrverkeriet. Barnen tittade mot himlen, och andetagen skapade små moln i kylan, i deras blinkande ögon kunde jag se stjärnorna. Själv kände jag inte att det var nyår. Jag önskade att någon skulle komma till flyktingfängelset med fyrverkerier till barnen på Åby. Det syntes svaga ljus från andra hus som låg i närheten av boendet. De som firade nyåret där var säkert glada, men för människor som oss, som har svårt att andas fritt, betyder det nästan ingenting att fira det nya året, tänkte jag.
I åtta månader bodde vi på utreseboendet i Åby. Men den kändes som mycket längre. De sista dagarna fick vi en kallelse igen. Där stod det att vi skulle packa våra väskor igen för att flytta till norra Sverige. Att flytta och flytta och följa Migrationsverkets beslut var det enda vi hade gjort i flera år. När en av mina svenska kompisar hörde att vi skulle flytta igen så blev hon jätteledsen och sa: ”Migrationsverket får inte behandla er så här”. Hon föreslog att vi skulle bo hos henne för att slippa åka till norra Sverige. Utan att tänka igenom saken ordentligt tackade vi ja till hennes förslag. Att bo hos henne skulle vara mycket bättre än att bo i Migrationsverkets bostad. Det hade blivit sommar 2019 och det var slutet på att bo på Migrationsverkets utreseboende. Snart är det sommar 2021, men mina minnen från Åby är fortfarande lika närvarande.