Titel: Kommatering II. Verk av Åse Frid

Kriget om en flickas ålder

Torun Elsrud & Melika Ebrahimi

Kriget om en flickas ålder: En berättelse om administrativt våld, åldersuppskrivningar och flickors utsatthet i Sverige

Torun Elsrud & Melika Ebrahimi

Inledning

Ett sommarvarmt augusti 2015. Platsen var ett litet rum utan fönster i ett av Kalmars HVB-hem för sådana ungdomar som i Sverige kallas ensamkommande. Där satt vi, Melika och Torun, som är författare till detta kapitel.[1] Melika var precis fyllda 16 år enligt hennes mammas noteringar. Hon var nyanländ efter en flykt från manligt våld och kontroll i Iran där hon levt som ”papperslös” under större delen av sitt liv. Hennes familj hade tidigare flytt från en konflikt i Afghanistan som dödade hennes äldre bror. Torun var nybliven god man till Melika.[2] Hon såg fram emot ett par år som vän och stöd till en ung människa, och ett tillfälle att lära mer om vardagen i den svenska asylprocessen som intresserade henne i egenskap av forskare inom migrationsområdet.

Föga anade vi då, när vi möttes första gången, försiktigt framåtböjda mot den knastrande högtalaren som förmedlade rösten från en telefontolk någonstans i Sverige, vad som väntade och hur det skulle förändra vår framtid. Det som framför allt kommit att prägla våra år tillsammans är den åldersuppskrivning som likt en blixt från klar himmel krossade hoppet om ett permanent uppehållstillstånd. En nio månaders justering av Melikas födelsedag, utförd av en handläggare på Migrationsverket som aldrig hade träffat henne, har genomsyrat livet och vardagen sedan dess. Efter åldersuppskrivning följde åldersnedskrivning, sedan åldersuppskrivning igen, och så ännu en åldersnedskrivning – allt beroende på vilken myndighetsperson som satt vid tangentbordet. På upp- och nedskrivningarna följde förlust av boende, hemlöshet och åtskilliga möten med representanter för myndigheter såsom Skatteverket, Migrationsverket, socialtjänsten och den kommunala integrations- och etableringsenheten. Syftet med kapitlet är att redogöra för hur denna ålderuppskrivning kan erfaras och tolkas, både från den direkt drabbades perspektiv och ur ett sociologiskt perspektiv där processen som Melika varit med om kan beskrivas som en form av administrativt våld utövat av kommun och stat mot barn som söker skydd i Sverige. Några omvälvande och betydelsebärande händelser av många andra som inte får plats utgör textens stomme och beskrivs inledningsvis av oss båda. Därefter följer våra individuella reflektioner kring händelsen, där Melikas egna erfarenheter och känslor och Toruns sociologiska analys används för att förstå olika perspektiv på konsekvenserna av åldersuppskrivningen och myndigheternas agerande. I den avslutande diskussionen reflekterar Torun om händelseförloppets betydelse för rättssäkerhet och skyddssökande människors existentiella värde.

Händelseförloppet – när ett barn berövas sin ålder

Grundat på de uppgifter som föreligger i ärendet, anser Migrationsverket att du inte har gjort din ålder sannolik. Du har inte heller gjort sannolikt att du är underårig. Migrationsverket ändrar därför ditt födelsedatum i centrala utlänningsdatabasen till 1998-10-19, baserat på datum för detta beslut. Ditt ärende prövas enligt den ordning som gäller för vuxna. (Ur Migrationsverkets beslut 2016-10-19)

Den 19 oktober 2016 fick Melika beslutet om tillfälligt uppehållstillstånd i tre år. Hon fick visserligen flyktingstatus, men eftersom hon gjordes myndig tillhörde hon inte längre den grupp barn och barnfamiljer som, om de anlände senast 24 november 2015, även fortsatt skulle kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Undantagsklausulerna i lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd gällde därmed inte längre henne.

För henne, liksom för många andra asylsökande ungdomar utan vårdnadshavare, kom den nya födelsedagen att synkroniseras med datum för beslut. Denna dag, som Migrationsverket bestämde skulle bli hennes nya bemärkelsedag, skulle alltid påminna henne om dagen då hennes egen berättelse förnekades i Sverige. Handläggaren, som aldrig träffat Melika, fattade utan förvarning ett beslut som innebar att Melika tvingades att fortsatt leva med rädslan för att en dag skickas till en situation av förföljelse och ett land i krig där hon inte varit sedan ettårsåldern.

Hon kom till Sverige sommaren 2015 i god tid före det ödesdigra datum, 24 november 2015, som skulle komma att prägla så många människors liv under flera år i det svenska asylmottagningssystemet. Under hösten 2016 hade hon nästan ett år kvar till sin 18-årsdag och var inte orolig för sin ålders inverkan på beslutet. Advokater hade förordat att inte göra den medicinska åldersbedömning genom tandröntgen som rutinmässigt informerades om i samband med asylintervjuer. Under våren 2016 gällde fortfarande rekommendationen att medicinska åldersbedömningar enbart behövdes när åldern hade ifrågasatts av Migrationsverket eller annan myndighet som icke-trovärdig vilket inte var fallet för Melika. Rekommendationerna ändrades under andra halvan av 2016 men då var det för sent. När beslutet att göra henne myndig kom i oktober var hon oförberedd.

En av Migrationsverkets rutiner för att bestämma ålder är att vända sig till ungdomens socialtjänst och begära ut åldersuppgifter. Detta gjordes också i Melikas fall. Socialtjänstens svar, att det inte framkommit något som tyder på att Melika skulle ha en annan ålder än hon uppgett, ansåg Migrationsverket vara för vagt, odetaljerat och otillräckligt för att styrka hennes ålder. På så sätt bidrog både socialtjänstens ovilja att lämna en utförlig beskrivning och Migrationsverkets ovilja att göra en positiv tolkning av socialtjänstens korta kommentar till att Melika förlorade resten av sin minderårighet.

Melika har aldrig haft en tazkira, en typ av afghanskt personbevis, och inte heller ett pass. För att få sådana handlingar krävs hjälp av en manlig släkting, såsom Melikas far, men faderns agerande är en av anledningarna till att hon tvingades fly den där turbulenta våren 2015 när hon skulle ges bort för att reglera en skuld. Till honom har hon aldrig kunnat gå för hjälp med id-handlingar. Hon hade således bara sin egen berättelse och redogörelse för hur gammal hon var när hon började skolan i Iran kombinerat med ett fotoförsett betyg från första klass som sas sakna bevisvärde.

Därför blev trovärdigheten i hennes berättelse så viktig. Ingen har heller ifrågasatt hennes redogörelse på någon annan punkt. Migrationsverket skriver ”[d]u har lämnat en sammanhängande och i relevanta delar detaljerad berättelse utan inbördes motstridigheter avseende dina asylskäl”. Trots avsaknad av indikationer på att Melikas egen ålder skulle vara falsk och trots inkomna uppgifter på att inget tyder på någon annan ålder, så valde dock Migrationsverket att inte tro just på hennes åldersuppgifter.

Utskrivning från boendet

Någon dag senare nådde beslutet om tillfälligt uppehållstillstånd kombinerat med åldersuppskrivning Melika, och ett möte med personal på HVB-boendet och socialsekreterare ordnades. Hon skulle informeras om att hon omgående skulle flyttas bort från sina närmaste vänner, gode män och sin enda trygga punkt i Sverige till en asylförläggning för vuxna fyra mil från Kalmar. Vid mötet sa en av socialarbetarna att ”nu när du blivit 18 år så kan du inte längre bo kvar på vårt boende, men det har varit jättetrevligt att lära känna dig”. På frågan till Melika om hon hade några frågor svarade hon ”Ja, en. Kan jag få gå nu?” innan hon lämnade rummet och månader av förtvivlan tog sin början.

Asylförläggningen låg avsides, långtifrån vännerna, och var bebodd framför allt av vuxna män, den kategori människor som för Melika just då representerade allt hon flytt ifrån. Personal på vuxenboendet berättade i ett telefonsamtal för Torun att det bara fanns ett fåtal ensamma kvinnor där och att de hade försökt bli förflyttade på grund av konflikter och otrygghet. Torun lämnade in en orosanmälan till socialtjänsten i ett försök att stoppa förflyttningen. En orosanmälan lämnades också in av Melikas läkare på barn- och ungdomspsykiatrin. Läkaren bedömde att Melika inte alls var äldre än hon hade uppgett, att hon hade stort behov av den omsorg som ett HVB-hem ska ge en minderårig, att hon redan for illa och att hon skulle fara ännu mer illa om hon flyttades till ett vuxenboende. Melikas advokat försökte också hjälpa till med hänvisning till pågående försök att överklaga. I socialtjänstens beslut att lämna orosanmälningarna utan åtgärd framhölls bland annat att ”personal på HVB-hemmet uppger att Melika inte mår bra, men att hennes beteende till viss del kan bero på att hon vill ha uppmärksamhet”.

Personal från HVB-hemmet körde Melika och hennes tillhörigheter till vuxenboendet. Ångesten blev övermäktig och samma dag följde hon med Torun tillbaka till Kalmar. Hennes period som hemlös hade börjat. Med stöttning från enskilda människor i civilsamhället som erbjöd olika boenden till låg hyra så fortsatte hon sin språkintroduktion även om kuratorn vid flera tillfällen larmade om att hon mådde dåligt. Kalmar kommuns överförmyndarnämnd var samtidigt ett viktigt stöd. Eftersom det pågick olika juridiska överklaganden och en åldersutredning beslutade nämnden att Melika skulle ha fortsatt rätt till god man i väntan på beslut.

Ett barn – två åldrar

Parallellt med denna händelseutveckling pågick en annan process. I samband med ansökan om folkbokföring hos Skatteverket önskade handläggaren underlag för att göra en egen bedömning av Melikas ålder. Till skillnad från många andra ungdomar som har försökt korrigera Migrationsverkets åldersuppskrivningar hos Skatteverket, så möttes hon alltså av en handläggare som var intresserad av rättssäkerhet och korrekt hantering. Intyg från läkare, lärare, socialarbetare, forskare, gode män, grundskolebetyg från Iran och officiella handlingar rörande afghanska barns skolgång i Iran lämnades över till Skatteverket som efter utredning gav Melika hennes ålder tillbaka.

Hon hade nu två åldrar, sin egen folkbokförda, minderåriga och Migrationsverkets myndiga. Med hjälp av Flyktinggruppernas riksråd (FARR) kontaktades Migrationsverkets rättsenhet som meddelade att Melika skulle besöka Migrationsverkets kontor i Växjö för att korrigera åldern på sitt uppehållstillståndskort. Där registrerades hon enligt den folkbokförda åldern och instruerades att senare hämta ut ett korrigerat uppehållstillståndskort i Kalmar. Några veckor senare satt Torun och Melika på Migrationsverkets kontor i Kalmar i tron att Melika nu skulle hämta ut sitt nya uppehållstillståndskort, flyttas från Migrationsverkets vuxenboende och på nytt få bostad och omsorg av socialtjänsten. Något helt annat väntade. Handläggaren förklarade att man inte får ljuga om sin ålder, att Melikas ålder inte fanns i deras system och att hennes nya uppehållstillståndskort med den folkbokförda åldern hade förstörts när det anlände till kontoret i Kalmar. Handläggaren berättade också att hon hade haft kontakt med Melikas socialsekreterare och att Melika inte skulle vara så säker på att hon skulle få hjälp av kommunens socialtjänst eller få dess godkännande av hennes minderårighet.

Migrationsverkets handläggares samtal med anställda inom Kalmar kommuns socialtjänst väckte många frågor. Pågick samtal mellan handläggare lokalt, på de båda myndigheterna, och vad sas i så fall i dessa samtal? Socialtjänsten, som tidigare hållit fast vid Migrationsverkets ålder och avslagit orosanmälningarna, sa sig först acceptera Melikas minderårighet när hon till slut folkbokfördes med sin riktiga ålder av Skatteverket. De erbjöd då kommunal omsorg på nytt, men enbart i ett HVB-boende för pojkar på landsbygden trots att socialtjänsten vid åtskilliga tillfällen informerats om Melikas dåvarande rädsla för manliga miljöer. Samtidigt vittnade hennes kamrater om lediga rum på hennes gamla HVB-hem för flickor i Kalmar nära skolan. Vid nästa besök hos socialtjänsten, efter insikten att handläggaren på Migrationsverket och socialtjänsten tycktes samplanera tolkningen av hennes ålder, var hon orolig. Farhågorna besannades. Socialtjänsten hade ändrat sig igen. ”Vi har nu bestämt att utgå ifrån att du är 18 år”, sa socialsekreteraren.

Detta möte med socialtjänsten, liksom mötet med handläggaren som hade förstört Melikas kort på Migrationsverket och känslan av att de tycktes samarbeta lokalt för att försvåra hennes situation, tog hårt. Medan Migrationsverket centralt och Skatteverkets jurister flera veckor tidigare hade meddelat att hon hade rätt till sin folkbokförda ålder pågick en helt annan process lokalt, i samtal mellan Migrationsverket och socialtjänsten. Skolkuratorn meddelade att Melika inte klarade av sina studier och hade drabbats av depression och Torun kände sig maktlös i rollen som god man.

I ett nytt försök att hitta ett tryggt boende kontaktades enheten Flykting och integration i Kalmar kommun som arbetar med etablering av vuxna asylsökande. Eftersom Melika, folkbokföringslag till trots, bedömdes som myndig av socialtjänsten så kanske det gällde att ”spela med” i den Kafkaliknande processen och be om hjälp hos den kommunala enhet som ger stöd åt vuxna. Dock var handläggarna på Flykting och integration lika övertygade om att Skatteverkets ålder gällde som socialtjänstens handläggare var övertygade om att Migrationsverkets ålder gällde. Melika nekades hjälp med hänvisning till att hon var minderårig och att svensk folkbokföringslag måste gälla. Två olika enheter inom Kalmar kommun valde således skilda vägar genom regelverken med konsekvensen att ingen av dem behövde ta ansvar för en ung flickas välfärd.

När kampen tog slut

Ungefär sju månader efter åldersuppskrivningen var kampen om Melikas ålder över. Med stöd från FARR och jurister vid Skatteverket och Migrationsverket centralt kunde Migrationsverket i Kalmar förmås att acceptera den folkbokförda åldern, och nästa gång ett ålderskorrigerat uppehållstillståndskort utfärdades i Växjö förstördes det inte i Kalmar. En handläggare från kommunens socialtjänst meddelade i ett telefonsamtal att de fortfarande, med hänvisning till rättsliga beslut och SKR:s riktlinjer, ansåg att Melika fortsatt borde ha den ålder som Migrationsverket valt. Detta ansågs dock inte längre vara en väsentlig fråga, eftersom de ändå hade beslutat att bevilja henne stödboende och en egen lägenhet utan manliga medboende. Under de tre följande åren i stödboende har Melika sedan haft en bra relation med personalen och hon har nyligen flyttat till egen lägenhet.

Händelseförloppet drabbade hennes andra språkintroduktionsår hårt och försenade övergången till gymnasium, men i dag läser hon sista gymnasieåret med inriktning mot juridik. Hon när en dröm om att jobba för att ingen ska drabbas som hon av den svenska rättsosäkerheten. Efter tre års uppehållstillstånd med flyktingstatus har hon nu fått en treårig förlängning. Det permanenta uppehållstillståndet berövades henne av en handläggare på Migrationsverket som aldrig träffat henne.

Torun valde att inte ta fler uppdrag som god man för ungdomar när Melika fyllde 18 år på riktigt. Hon upplevde att uppdraget begränsade de stödinsatser man som god man får göra. Även om stödet från kommunens överförmyndare har varit stort, så rymmer inte uppdraget alla de insatser som behövs för att fullt ut stödja en ung människa som av rädsla väljer att bli hemlös. Händelseförloppet visade också att det bemötande en asylsökande människa får kan vara både rättsosäkert och gränsa till rena övergrepp från myndigheternas sida. Erfarenheterna från Melikas asylprocess utgjorde en grund till två nu pågående forskningsprojekt där Torun analyserar beslutsdokument och berättelser från människor som sökt skydd i Sverige, varav flera av dessa senare har flytt vidare till andra europeiska länder.

Melika om åldersuppskrivningen – att tappa hoppet

Det var personalen från HVB-hemmet som ringde mig. Jag kände en spänning som satte sig i hjärtat, men jag visste inte vad som var på gång. De sa bara att ”kom fort till boendet för att vi har en god nyhet till dig Melika”. När jag kom dit, så träffade jag min kontaktperson som satt tillsammans med mina gode män Torun och Ingemar på huvudkontoret. De såg lite oroliga ut, förutom min kontaktperson som såg gladare ut. Jag fick höra att Migrationsverket hade beviljat ett tillfälligt uppehållstillstånd, för tre år, åt mig, och skälet till att jag fått ett sådant beslut var att de hade skrivit upp min ålder till 18 år i stället för 17. Jag hade blivit en myndig person utan att jag visste det.

Muren mellan mig och mina drömmar

Kanske tyckte Migrationsverket och socialarbetarna bara att jag skulle vara glad och tacksam för att jag fick stanna i Sverige. Men jag var bara chockad och kunde inte säga ett enda ord, så jag lämnade rummet och sprang till mitt eget rum. Ilska, sorg och intensiv frustration genomsyrade hela mitt väsen. Det som gjorde mest ont i mig var att bli misstrodd av Migrationsverket efter hela den jävla och farliga resan från Iran till Sverige som tog ungefär två och en halv månad, lämna min familj och mina vänner bara för att rädda mitt liv och följa efter mina drömmar, men de ville inte förstå och acceptera min berättelse. Det gör ont överallt, när du berättar om din verklighet och det som är sant men eftersom du inte har bevis på papper bestämmer de sig för att inte tro på dig och bestämmer sig för att misstro. När de ändrade min ålder så sa de egentligen inte bara att jag ljuger, de sa också att min mamma ljuger, att vi försöker lura Sverige. Min mamma födde mig, men jag föddes i ett samhälle där min födsel inte registrerades. Men mamma visste alltid. Mamma är en ärlig människa, inte som dem som jag träffade på Migrationsverket.

Allting gick bara åt skogen, allt hopp, all tro som jag hade om att det här nya landet kommer att försvara mig mot den mardröm som tvingade mig att fly. Anledningen till att jag rymde därifrån var att jag inte ville bli bortgift som betalning till en man som var lika gammal som min pappa. Att få ett tillfälligt uppehållstillstånd betyder att jag aldrig kan känna mig säker på hur länge min trygghet kommer att vara. Kommer de en dag att säga ”nu Melika är du så gammal så det gör inte så mycket om du gifter dig med en gammal man”? Eller kommer de säga att ”Sverige är fullt. Tyvärr, det är synd det som kommer att drabba dig, men du måste åka tillbaka”? De vet att flera tusen tjejer som jag lever i ett sådant samhälle där hedern är viktigast av allt. De vet att jag inte kan skaffa tazkira eller pass för att min pappa är mitt hot. När jag kom hit hade jag upplevt massa svårigheter inte bara på grund av hotet från männen runt omkring mig. Jag har levt med diskrimineringen från iranska invånare under alla åren i Iran och när jag vandrade från skolan till arbetsplatsen. Detta liknar perioden i USA då svarta människor levde i ett rasistiskt samhälle och inte hade några rättigheter. Jag hade inte valt att flytta till Iran, men i Afghanistan hade vi dött om vi varit kvar. Min räddning var att fly hit och bygga ett nytt liv.

Men hur bygger man liv i treårsintervaller? Hur slutar man tänka att Sverige kanske bestämmer sig för att kasta mig tillbaka till våldet eller kanske till och med min egen död? Allt blev upp och ner och luften var jättetung att andas. Allt som jag hade planerat för förändrades på bara några sekunder. Att kunna ansöka om familjeåterförening, mina studiemål, min kärleksrelation och så vidare. Tillfälligt uppehållstillstånd betyder en mur mellan mig och mina mål, som till och med stoppar mig från att träffa min mamma igen. Min mamma och mina systrar som jag drömde om att en dag kunna ta emot här i Sverige.

Vuxna med makt

Vid utskrivningen från min bostad fick jag veta att jag måste flytta därifrån till ett vuxenboende utanför Kalmar där det bara bodde familjer som väntar på sina lägenheter. Jag skulle också få vänta mellan sex och tolv månader på att få en kommunplacering någonstans i Sverige. Men det var bara bluff. Det var inget familjeboende. Det visade sig vara ett boende med framför allt ensamma, vuxna män. Vuxna män var anledningen till att jag rymde hemifrån och flydde till Sverige. I dag ser jag annorlunda på den saken och känner mig tryggare, men då kunde jag inte tänka mig att bo tillsammans med en massa män, men ingen lyssnade på mig. Jag var fortfarande en ung tjej på 17 år.

Till slut var det dags att packa mina grejer och flytta till hotellet. Jag tänker fortfarande ofta på hur hopplös situationen var där. Man hörde barn som skrek och förvirrade människor som satt i matsalen, många var ledsna, många var arga. I ett litet rum skulle tre personer bo, alltså jag och två andra kvinnor. Jag mådde jättedåligt så jag lämnade bara mina grejer i rummet och åkte iväg igen med min gode man och min pojkvän till Kalmar. Hotellet var långt bort från skolan, mina vänner, min pojkvän och gode män. Det var bara med dem jag var trygg. Jag tappade all min koncentration i skolan och ofta grät jag och kunde inte hinna ikapp med mina läxor.

Det var extra jobbigt att känna att jag var i myndigheternas våld. Till och med när jag hade fått tillbaka min riktiga ålder av Skatteverket så fortsatte de att ifrågasätta och fatta beslut som gjorde mig illa. Jag minns en gång i mars när vi var på Migrationsverket och handläggaren gav mig ett papper och berättade att de hade slarvat bort den ansökan jag skickat in på hösten om bidrag till nya vinterkläder. Hon sa att om jag fyllde i den här nya lappen så kunde hon avslå den med en gång och så kunde min gode man och jag överklaga om vi ville. När min gode man frågade hur stor chansen var att få igenom en överklagan om medel till vinterkläder i mars så svarade handläggaren ”inte så stor”. Jag har också svårt att glömma alla möten med socialtjänsten som flera gånger ändrade min ålder, fram och tillbaka beroende på vad de hade fått för information från olika håll. Till slut hade jag ångest så fort jag tänkte på dem. Under en lång tid levde jag på olika tillfälliga platser i Kalmar och fick 700 kronor i månaden att leva på trots att jag hade uppehållstillstånd. Ibland sa handläggarna till mig att de brydde sig om mig och att de bara gjorde sitt jobb, men jag upplevde att några faktiskt var elaka och avsiktligt försökte göra det så svårt som möjligt för mig. Jag kommer aldrig att få veta vad som fick dem att slåss så hårt för att inte acceptera min ålder.

Eftersom jag mådde så illa både fysiskt och psykiskt, valde jag att gå till en kurator på barn- och ungdomspsykiatrin för att kunna prata om mitt mående. Det var inte så lätt att förklara hur jag tappade bort mitt hopp i livet på grund av bristen på svenska språket och att tolken inte var någon expert heller. Det har tagit tid att läka alla såren, både från det som tvingade mig att fly och det som jag har gått igenom i Sverige. Om jag blir jurist en dag, eller kanske socialarbetare, så kommer jag att göra allt för att lyssna på mina klienter och ge dem en chans. Jag kommer att leta efter deras starka sidor, inte efter deras fel.

Torun om åldersuppskrivningen – en form av administrativt våld

Jag tolkar Melikas berättelse som ett uttryck för en stor vanmakt och ett exempel på hur illa det gör ett barn i en formativ ålder när myndighetsrepresentanter förmedlar misstro, brist på respekt och ointresse för personens rätt till omsorg.

Det som utlöste spiralen av negativa processer och möten riktade mot Melika var åldersuppskrivningen vid beslutet hösten 2016. Som framgått tidigare gjorde hon ingen röntgen av sina tänder med hänvisning till de råd och riktlinjer som gällde vid tidpunkten för hennes intervju hos Migrationsverket våren 2016. Enligt Europarådets och parlamentets direktiv (2013/32/EU) ska ett barn i asylprocess inte förväntas göra en medicinsk åldersbedömning om det inte finns indikationer på att barnet faktiskt har en annan ålder. Artikel 25:5 i direktivet anger:

Medlemsstaterna får använda sig av läkarundersökningar för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband med prövningen av en ansökan om internationellt skydd i sådana fall där medlemsstaterna, efter sökandens allmänna uttalanden eller andra relevanta indikationer hyser tvivel beträffande sökandens ålder. Om medlemsstaterna därefter fortfarande hyser tvivel när det gäller sökandens ålder ska de utgå ifrån att sökanden är underårig.

Samma försiktighet framhålls av SMER (Statens medicinsk-etiska råd 2016: 8) som också hänvisar till barnets rätt att få sin sak prövad i enlighet med den vedertagna bevislättnadsregeln ”the benefit of the doubt” och understryker att ”[l]äkarundersökningar ska alltså inte användas om det saknas skäl att tvivla på åldern sökanden uppgett och ska därmed inte heller införas som en rutinåtgärd”.

Åldersuppskrivningen av Melika gjordes alltså i strid mot riktlinjer och regelverk. Det saknades indikationer på att hennes ålder inte stämde, och när, av okänd anledning, ett tvivel ändå till slut artikulerades i Migrationsverkets beslut så tillämpades ingen bevislättnadsregel. De instanser som avrått från medicinsk åldersbedömning (MÅB) har goda skäl. I dag är kritiken mot MÅB hård. Forskare och experter har visat att utredningarna och slutsatserna är behäftade med så pass stor osäkerhet att de innebär en påtaglig risk för felmätningar och att ungdomar som närmar sig 18 år bedöms som vuxna (för kritik av medicinska åldersbedömningar se t.ex. AIDA 2015, 2017; Lundberg 2017; Malmqvist m.fl. 2018; Mostad & Tamsen 2019; Noll 2016). Vårt försök att överklaga själva åldersuppskrivningen i migrationsdomstolen misslyckades då åldersuppskrivning vid den tidpunkten inte kunde överklagas och för att Melikas asylbeslut som helhet var positivt då hon beviljats uppehållstillstånd. Ett positivt beslut, såsom ett uppehållstillstånd oavsett längd, kan inte överklagas.

Mot bakgrund av åldersuppskrivningen och det händelseförlopp som beskrivits så kommer jag i den fortsatta texten att diskutera skeendet med hjälp av begreppet administrativt våld. Våld kan utövas i många former. Fysiskt och psykiskt våld hade Melika redan erfarit när hon kom till Sverige. Det var först här hon blev varse om en tredje form av våld, ett symboliskt och byråkratiskt våld med lika allvarliga konsekvenser för hälsa och framtid som de andra våldsformerna. Även om Melika inte är deltagare i min forskning så delar hon den erfarenheten med många av de ungdomar och vuxna jag följer och intervjuar i projekten. Ibland sägs det att Melika har haft tur. Till skillnad från många andra jag följt genom asylprocessen så har hon fått stanna kvar – om än hela tiden tillfälligt och med en alltid närvarande oro för ett upphörande. Flera projektdeltagare har, oftast till följd av Migrationsverkets åldersuppskrivningsverkyg, hamnat i ett liv av papperslöshet, i förvar, deporterats till Afghanistan eller flytt vidare till andra länder (Elsrud 2020).

Men den åldersuppskrivning som drabbat Melika utgör ändock ett djupt trauma och ett minne av övergrepp som inte går att skaka av sig så lätt. Hon förlorade inte bara rätten till en varaktig trygghet, hon utsattes också för en lång och intensiv period av upprepat administrativt våld, utövat av vuxna handläggare på svenska myndigheter mot en minderårig flicka. Administrativt våld är ett begrepp som fångar hur förtryck och strukturell orättvisa utövas på lagliga vägar, genom beslutsfattande i enlighet med riktlinjer, undertecknande av handlingar, avstämningsmöten och verkställande av beslut. Administrativt våld normaliseras genom att processen styckas upp i delmoment där enskilda aktörer fattar enskilda beslut med hänvisning till att de gör sitt jobb. I slutändan skapas en helhet av återkommande negativa och våldsamma handlingar, som nöter ner hopp och framtidstro och ofta får plågsamma konsekvenser för individen (Elsrud 2020; Elsrud & Lalander 2021).

”Administrativt våld är sådana handlingar som börjar med pappersarbete och slutar med ett förlorat barn eller en polisbil”, skriver den australiska forskaren Tess Lea (2017; min övers.) apropå institutionaliserat rasistiskt myndighetsutövande mot aboriginer i Australien.[3]

På liknande sätt kan det sägas att administrativt våld mot skyddssökande människor i Sverige är sådant som börjar med pappersarbete och inte sällan slutar med hemlöshet, gränspolisbesök, förvar och tvångsdeportation. I Melikas fall blev det aldrig någon deportation, men däremot en hemlöshet som kom att följa efter ungefär 1,5 år i asylprocess där olika aktörer sa sig ”bara göra sitt jobb”. Administrativt våld kan utövas utan att aktörerna avser att göra illa, eller ens hyser negativa tankar om personen som drabbas, men kan naturligtvis också utövas som bestraffning och medveten maktutövning och som ett led i, till exempel, en rasistisk regim.

Distansering och skuldbeläggning i administrativa våldets tjänst

Det Melika utsattes för är inte unikt. En misstro mot asylsökande barns berättelser är vanligt förekommande (Hedlund 2016). För att administrativt våld ska kunna utövas krävs inte bara normaliserad och rutinartad handläggning av ärenden utan också ett visst avstånd till klienten, till människan som ska handläggas. Avståndet ger ett sken av neutralitet och objektivitet i beslutsfattande och förmedling av beslut. I det Melika har erfarit och beskrivit finns flera olika komponenter som skapade detta avstånd där misstron till hennes egna uppgifter bara är en del. Hon utsattes också för skuld- och skambeläggning när hon anklagades för att ljuga eller när orosanmälningarna avslogs med motiveringen att hon mådde dåligt på grund av att hon sökte uppmärksamhet och därmed inte hade något behov. I ett annat sammanhang meddelade socialtjänstens representant medier att hon tackat nej till det boende de erbjudit, men utan att berätta att erbjudandet bestod av ett boende för pojkar långt ute på landsbygden, vilket signalerade att hon själv bar skulden för sin hemlöshet.

Det avskalade språket är en annan komponent som bidrar till avstånd och som gör att det administrativa våldet skapar frustration hos den som drabbas. I samband med förmedlingen av beslutet om åldersuppskrivning frågade Melika mig: ”Vem är egentligen Migrationsverket?” Det stod i beslutet att Migrationsverket ansåg att hon inte gjort sin ålder sannolik. Hur försvarar man sig mot en administrativ koloss som är både namn- och ansiktslös? Genom avpersonifieringen av administrativa beslut neutraliseras det administrativa våldet. Det framstår som objektivt och självklart, trots att det är en kedja av olika mer eller mindre känslostyrda och subjektiva människor som har avgjort om en person ska betraktas som trovärdig eller inte och lagt ner olika mycket tid på att motivera sina ställningstaganden i de olika besluten. En genomgång av olika asylärenden från Migrationsverket som pågår inom ramen för mina forskningsprojekt visar på stor variation vad gäller att argumentera för personers bristande trovärdighet – men också ett antal formuleringar som framträder som standardformuleringar som verkar kopieras och användas utan urskiljning. Detta har bland annat resulterat i att man till och med föreslår utvisning till ett annat land än det personen är medborgare i.

Melika mötte en mängd ifrågasättanden som, med tiden, blev alltmer besynnerliga, både för henne, mig och människor i vår närhet. Medier gjorde flera reportage om hennes omöjliga situation. Samtal pågick på central juridisk nivå mellan Migrationsverket och Skatteverket för att hon skulle få tillbaka sin ålder också på uppehållstillståndskortet. Under tiden vägrade handläggare inom offentlig förvaltning att ge omsorg och följa folkbokföringslagen, medan skulden för händelseutvecklingen lades på Melika, som beskrevs vara lögnaktig, otacksam och uppmärksamhetskrävande. Melika hade inte underordnat sig utan hade krävt sin rätt. Vår vägran att acceptera det som var orätt gjorde att vi sannolikt sågs som besvärliga och en utmaning mot myndigheternas självbild. Genom den administrativa hanteringen och retoriska grepp i möten, medier och dokument gjordes Melika om till en ovärdig klient (Eliassi 2015; Rioux & Zubrow 2001: 156), ett barn som inte gjort sig förtjänt av omsorg eller respekt för sina erfarenheter. Produktionen av ovärdiga klienter projicerar skuld bort från den egna verksamheten och osynliggör det administrativa våldet. När människor som drabbas ifrågasätter måste hanteringens till synes neutrala och rutinartade karaktär skyddas och försvaras. Klienten görs alltså till problemet. Att ge Melika rätten till sin folkbokförda ålder och till socialt stöd skulle ha inneburit ett accepterande av att de hade gjort fel.

Avslutande reflektioner

Vi har berättat delar av allt som drabbade Melika under den beskrivna perioden. Socialtjänsten tyckte att hon visade tecken på ohälsa för att hon sökte uppmärksamhet. Andra människor runt Melika tyckte hon mådde dåligt för att hon fick alldeles för lite uppmärksamhet som var baserad på respekt för hennes situation. Att vara utsatt för administrativt våld, att få ett ja ena dagen och ett nej nästa, tar på krafterna och nöter sakta ner både hopp och tillit till samhället. Melika var 17 år när detta hände, en formativ ålder där man bygger självständighet och identitet men också tillhörighet och framtidstro (Lalander & Johansson 2017). Att på detta sätt bli bestulen sin ålder, bli förnekad grundläggande trygghet på kort och lång sikt och få sin person beskriven i negativa termer av myndigheters representanter är ett allvarligt trauma för en ung människa som tar tid att reparera.

En annan konsekvens av det administrativa våld som drabbat Melika har varit utvecklandet av motkrafter och reparationsinsatser i hennes, och andra ungdomars, omgivning, som får beskrivas mer i en annan skrift. Lärare, kuratorer och människor från civilsamhället har aldrig tvivlat på hennes berättelse eller styrka att ta sig igenom det svenska traumat. De har försökt reparera skadorna. Hon har erbjudits privata bostadslösningar och annan stöttning. Hon har tagit med sig erfarenheterna in i ett första steg mot utbildning till jurist med en ambition att förhindra att andra ska slippa uppleva det exkluderande välfärdssamhällets orättvisor. Denna återhämtning har skett tack vare egen styrka och civilsamhällets insatser och under hårt motstånd från de myndigheter vars uppgift ska vara att, som till exempel socialtjänsten, tillhandahålla välfärd baserad på respekt för ”människornas självbestämmanderätt och integritet” (1 kap. 1 § socialtjänstlagen 2001:453).

Melikas berättelse är inte unik. Det finns många erfarenheter på temat åldersuppskrivning, administrativt våld, prestigekamper och uppenbara fall av rättsosäkerhet och rena övergrepp mot barn, unga och familjer i forskningsprojekten som utvecklades ur händelserna beskrivna i kapitlet. En del deltagare i projekten har, än så länge, kunnat stanna i Sverige trots åldersuppskrivning och långa handläggningstider. Några gömmer sig på olika orter i Sverige. Andra har tillbringat tid i förvar för att sedan deporteras till Afghanistan där de aldrig tidigare satt sin fot. Ytterligare andra har flytt vidare, till Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal. Där har flertalet fått den flyktingstatus Sverige nekade dem efter tre till fyra år av upprepade avslag, och som till slut undergrävde deras förmåga att känna hopp och tilltro till en framtid här (Elsrud 2020).

Rättssäkerhet och grunden för att skapa tillitsfulla relationer mellan myndigheter och samhällets medborgare är satta ur spel när barn drabbas av åldersuppskrivningar i strid med direktiven eller bemöts av myndigheterna utan att bevislättnadsregeln beaktas. När både barn och vuxna som flytt tvingas in i strider, som ofta tar många år, med myndighetsutövare som äger tolkningsföreträdet och makten över beslutsfattandet, är det angeläget med kraftsamling från både forskning och civilsamhälle för att värna människors existentiella värde och demokratiska processer.

[1] För att underlätta läsningen, har vi valt att referera till oss själva i tredje person i de delar av kapitlet som vi arbetat fram gemensamt och där vi hänvisar till var och en av oss. I de delar där vi skriver var för sig har vi, av samma skäl, valt att berätta om våra erfarenheter i första person.

[2] Godmanskapet har delats med Toruns man Ingemar som också han följt kriget om Melikas ålder lik­som produktionen av den här texten, vars innehåll han bekräftar. Han ingår dock inte i författarskapet och lämnas utanför redogörelsen.

[3] Se även Abdelhady m.fl. (2020) för en komplex och angelägen beskrivning av det närbesläktade byråk­ratiska våldet mot människor som sökt skydd i norra Europa.

Lästips

Abdelhady, Dalia, Gren, Nina & Joorman Martin (red.) (2020) Refugees and the violence of welfare bureaucracies in northern Europe. Manchester: Manchester University Press.

Ahmed, Sara (2011) Vithetens hegemoni. Hägersten: Tankekraft.

Bauman, Zygmunt (1994) Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos.

Referenser

Abdelhady, Dalia, Gren, Nina & Joorman Martin (red.) (2020) Refugees and the violence of welfare bureaucracies in northern Europe. Manchester: Manchester University Press.

AIDA (Asylum Information Database) (2015) Detriment of the doubt: Age assessment of unaccompanied asylum-seeking children. Legal Briefing No 6, European Council of Refugees and Exiles.

AIDA (Asylum Information Database) (2017) Country report: Sweden. European Council of Refugees and Exiles. [https://wwwasylumineurope.org/sites/default/files/report-download/aida_ se_2017update.pdf, hämtat 2020-09-23]

Eliassi, Barzoo (2015) Constructing cultural otherness within the Swedish welfare state: The cases of social workers in Sweden. Qualitative Social Work, 14(4): 554–571.

Elsrud, Torun (2020) Resisting social death with dignity. The strategy of re-escaping among young asylum-seekers in the wake of Sweden’s sharpened asylum laws. European Journal of Social Work, 23(3): 500–513.

Elsrud, Torun & Lalander, Philip (2021) Det sociala arbetet och de unga som flydde från Sverige. I: M. Dahlstedt, S. Gruber, P. Lalander & M. Herz (red.), Socialt arbete: rörelse, motstånd, förändring. Lund: Studentlitteratur.156

Europarådets och parlamentets direktiv 2013/32/EU, artikel 25.5, om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd.

Hedlund, Daniel (2016). Drawing the limits: Unaccompanied minors in Swedish asylum policy and procedure. Stockholm: Stockholms universitet.

Lalander, Philip & Johansson, Thomas (2017) Ungdomsgrupper i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.

Lea, Tess (2017) What is administrative violence? [https://www.sbs.com.au/nitv/article/2017/11/29/what-administrative-violence, hämtat 2020-09-25]

Lundberg, Anna (2017) Medicinska åldersbedömningar. I: E. Sundberg & M. Kjellstrand (red.), Hör detta och lyssna till det: En antologi om flykt. Malmö: Allt åt alla Malmö.

Malmqvist, Erik, Furberg, Lisa & Sandman, Lars (2018). Ethical aspects of medical age assessment in the asylum process: A Swedish perspective. International Journal of Legal Medicine, 132: 815–823.

Mostad, Petter & Tamsen, Fredrik (2019) Error rates for unvalidated medical age assessment procedures. International Journal of Legal Medicine, 133: 613–623.

Noll, Gregor (2016) Junk science? Four arguments against the radiological age assessment of unaccompanied minors seeking asylum. International Journal of Refugee Law, 28(2): 234–250.

Rioux, Marcia & Zubrow, Ezra (2001) Social disability and the public good. I: D. Drache (red.), The market or the public domain? Global governance and the asymmetry of power. London: Routledge.

SMER (Statens medicinsk-etiska råd) (2016) Medicinska åldersbedömningar i asylprocessen – etiska aspekter. Uttalande, 20 oktober.

Socialtjänstlag (2001:453).

av: Torun Elsrud & Melika Ebrahimi

Nästa
PRAXIS

Power your creative ideas with pixel-perfect design and cutting-edge technology. Create your beautiful website with Zeen now.