Anteckningar från förvaret – dag 6

Jag hatar den här balkongen, här på förvaret. Här krockar livet med döden. En ung man som står och röker på den bur-liknande balkongen är djupt i sina tankar. Han tänker på att han kanske kommer bli borttvingad från Sverige snart och bli tvungen att landa i Kabul. Kabul, en stad som styrs av absurda imamer och blodtörstiga talibaner i det krigsdrabbade landet Afghanistan. Han är så försjunken i sina tankar att han känner när en kalashnikovs kula eller sprängmedel träffar hans kropp. På öppna torg i Kabul, på en bröllopsfest, på universitetet, i idrottshallen, i ett sjukhus eller på en fredlig demonstration. Tankarna är så besvärliga att han kastar ner sin nyligen påbörjade cigarett hårt mot stängslet som burar in honom. Han kämpar emot tankarna så mycket han kan för att inte fortsätta tänka så. Kanske träffar kulan hans huvud och spräng- medlet på ryggraden. Kanske dör han direkt, eller så får han en allvarlig ryggskada som gör att han måste sitta i rullstol för resten av livet. Kanske sitter han i sin rullstol i en biosalong i Kabul när han sprängs till döds i en annan explosion. Samtidigt tänker han på när han satt på en bio i Stockholm bredvid sina vänner, långt bort från all misär. På förvaret är tankarna osammanhängande och oförståeliga. Men han fantiserar även om att bli frisläppt härifrån och att få börja plugga på Uppsala universitet inom kort. Han håller hoppet uppe, även fast allt går emot honom. Jag hatar det här köket, här på förvaret. Här går ångesten till attack. En kille står med armarna i kors och väntar på sin mat som värms i micron. Han dagdrömmer om ett mirakel, om att bli frisläppt och inte behöva vara inlåst längre. Plötsligt dyker det upp en person ur personalen på förvaret. Hen lägger handen på killens axel och berättar att polisen har ringt. De vill att han ska skriva under sitt utvisningsbeslut i samma stund som micron piper att det har gått två och en halv minut och hans mat är varm. Vem vet hur djupt tankarna kan dyka? De kan ta oss till en ljusare framtid eller tätt intill döden.

Reza Rahimi