Ales Pushkin

– oppositionell konstnär & kyrkomålningskonservator

Annette Rosengren, författare.

58-årige Ales Pushkin är en välkänd konstnär och performanceartist i Belarus, känd inte minst för sin ihärdiga opposition mot president Lukasjenka. Han har gjort konstinstallationer och gatuframträdanden i olika städer i Belarus. Ales är djupt förankrad i belarusisk folkkultur, i det belarusiska språket och i landets historia och han har ställt ut internationellt, bland annat i Sverige på Kalmar konstmuseum 2010 och på Dunkers kulturhus 2022. Idag avtjänar han ett sexårigt fängelsestraff i strikt regim för sin opposition mot Lukasjenka. Strax efter arresteringen 2021 avskedades Ales från Belarusiska statens restaureringsföretag. Han har tidigare haft sina främsta inkomster från kyrkomålningsrestaureringar.

Hemma hos Ales 

Jag hade glädjen att besöka Ales Pushkin i hans hem i byn Bobr, inte så långt från den lilla staden Krupki i östra Belarus, i mars 2015, tillsammans med några belarusiska kulturarbetare. En av dem var lokalhistoriker, en gång i tiden var han lärare men som avskedats sedan han varit medhjälpare till en oppositionskandidat vid presidentvalet 2001. Ales var tydligt glad över vårt besök, uppklädd med slips och väst och gyllenbrun manchesterkavaj. Han pratade endast belarusiska. Jag fick en del översatt till engelska men höll mig mest i bakgrunden. Han bjöd oss på lunch, visade och kommenterade sina verk i ateljén och berättade om pågående uppdrag med restaureringar av kyrklig konst. Han är sedan uppväxtåren djupt troende öst­ortodox katolik, och innan vi åt stod vi upp med knäppta händer medan Ales läste en bön med ögonen fästa på en krusifixmålning på väggen ovanför köksbordet. 

Bobr där familjen bor är byn där Ales föddes och växte upp. Ales och hans fru flyttade hit från Vitebsk drygt 15 år tidigare. Då hade han drivit ett konstgalleri i Vitebsk några år men tvingats stänga.  Det då ganska nygifta paret köpte hus och mark här och blev självförsörjande på potatis, kål, tomater och andra grönsaker. Hans fru är lärare. Deras två barn var de enda som läste belarusiska i skolan. Ales fick strida med skolan för att barnen skulle få läsa belarusiska och hänvisade till att den rätten finns inskriven i konstitutionen, och vann striden. Han var stolt över sina barn och berättade för oss att de var duktiga i skolan och hade fått diplom. Dottern var hemma när vi var där, en tös på kanske tio år. Han har två äldre döttrar och var på väg att bli morfar. 

Familjens hus är som de flesta andra äldre hus utmed bygatan, ganska litet, trångt och ombonat. Utanför hängde den belarusiska flaggan i vitt, rött och vitt. Lukasjenka hade då återinfört flaggan i rött och grönt från Sovjettiden. Utomhus fanns ett torrdass som var i bruk. I träden hängde en färgprakt av många hemsnickrade fågelholkar, som han kommenterade med att livet är kärlek och många barn, i fågelholkar bygger fåglar bo och får många fågelungar, ”det är livet”.  På andra sidan vägen hängde en av hans målningar på väggen på en gammal lada.

Vi satt i köket, som var ljust och glatt och värmdes upp med en vedspis. Huset var nog ganska modernt och jag såg tvättmaskin, elektrisk vattenkokare och en dator och en teve. I ett rum innanför köket fanns det bokhyllor med många böcker. Jag uppfattade honom som en varm och social, vänlig, intelligent och ovanlig människa som skrattade åt att några bybor hade föreslagit att barnen skulle tas ifrån honom för att han påverkade dem i fel riktning. Jag anade att det kanske fanns ett reellt hot. När vi var där förstod jag aldrig de politiska dimensionerna av hans verksamhet och hur känd Ales var i Belarus.

Ett liv i opposition 

Under perestrojkaåren i slutet av 1980-talet var Ales drygt 20 år. Tiden inbjöd till att återigen hävda belarusiernas rätt till sitt språk, sin historia och kultur, och han var med och organiserade en första cirkel i vad som skulle bli partiet Belarus folkfront. Ales utbildade sig vid statens institut för teater och konst, hade fokus på monumental och dekorativ konst, deltog tidigt i nationella manifestationer, lärde sig mer och mer om Belarus folkliga historia, provocerade, arresterades och straffades flera gånger med förbud av olika slag. Han hade sitt galleri i Vitebsk i några år och mottog 1999 mänskliga rättighetspriset i kategorin ”Mod i konst”. Han blev en skicklig kyrkomålningsrestauratör och retade ibland kända politiker med att göra figurerna porträttlika dem. Riktigt provokativ blev en väggmålning där en av syndarna fick president Lukasjenkas ansikte. Den delen av målningen togs senare bort på order av höga kyrkliga dignitärer. 

I mars 2021 åtalades Ales för en tavla i en utställning i ett oberoende kulturcenter i Hrodna, Belarus, som åklagaren ansåg vara rehabilitering av nazismen. Ales var då i Kiev på besök och varnades för att återvända hem men vägrade låta sig tvingas bort från Belarus. Samma dag som han kom hem gjorde polisen husrannsakan. Strax efter­åt arresterades han. Utställningskommissarien i Hrodna anhölls också och åtalades, och det oberoende centret stängdes.

Vjasna, Belarusiska Helsingforskommittén, Belarusiska journalistförbundet och flera andra organisationer förklarade Ales Pushkin vara politisk fånge. Han har fått en ”gudmor” i Camilla Hansén, riksdagsledamot från Miljöpartiet.

Efter ett år i förvar dömdes Ales i mars 2022 till 5 års fängelse med placering i högsäkerhetsfängelse. Enligt domen hade han misskrediterat statliga symboler, initierat till hat och illvilja och genomfört aktioner tillsammans med andra i syfte att rättfärdiga och rehabilitera nazister. Domen har förlängts med ett år eftersom han inte låter sig kuvas. Ales vägrar tala annat än belarusiska i fängelset trots att normen är ryska, och han gör inte vad vakterna säger åt honom att göra. En tid var han placerad på psykiatriskt sjukhus, vilket var ett utbrett tillvägagångssätt i Sovjetsamhället för att droga ner och tysta dissidenter.