Erik Lindman Mata, poet, översättare och redaktör.
I den ryska revolutionären Alexandra Kollontajs självbiografiska bok Den första etappen finns det en mängd anekdoter som beskriver ett politiskt uppvaknande. En av dessa anekdoter utspelar sig tidigt i barndomen, i slutet av 1800-talet, då Kollontaj bor i det av Ryssland ockuperade Bulgarien. Hennes far är general och ledande i att ta fram en ny konstitution åt bulgarerna. Från den ryska sidan talas det om att man har befriat sina slaviska bröder från det turkiska förtrycket. Men en dag får den unga Kollontaj syn på en annan sida av situationen. ”Fångar”, står det i Tora Nordström-Bonniers översättning,
passerade vår gata. En trupp soldater beväpnade med gevär eskorterade dem. […] Jag tyckte att de sågo mycket olyckliga ut. Det gjorde mig ont att se så olyckliga stackars människor.
När hon sedan frågar sin vän, som står med henne i porten och tittar på de förbipasserande, vilka dessa fångar är får hon till svar att de är ”partisaner och desertörer, rövare och landstrykare” – som ska skjutas. Bland dem finns både bulgarer och ryssar, och eftersom ockupationens lagar förbjuder det motstånd som partisanen bjuder är de alla brottslingar som ska avrättas. I Kollontajs reaktion kommer barnets avgrundsdjupa chock fram: ”Skjutas? De här karlarna? Men de lever ju! Hur kan man skjuta på dem, när de lever?”
Liknande anekdoter bidrar genom hela Den första etappen till att lägga grunden för Kollontajs politiska utveckling. Som barn blir hon rasande på mormodern hon aldrig träffat, när hon får reda på att denna av svartsjuka lät misshandla en tjänarinna till döds. När hennes jämnåriga ger sig på en pojke för att han är ”fältskärens son” och inte tillhör någon högt uppsatt familj, tar hon honom i försvar. Och så vidare.
Anekdoterna tjänar som illustration av det slags händelser som får en människa att bli solidarisk. Naturligtvis är allt självbiografiskt skrivande färgat av författarens egna blinda fläckar och förskönande beskrivningar, och bör aldrig läsas som enkla utsagor eller otvetydiga skildringar. Men det som intresserar mig med Kollontajs anekdoter är inte deras innehåll – eller huruvida de är sanna eller inte – utan deras form. Är det enbart genom de enskilda fallen, de chockerande händelserna, som vi människor kan uppleva ett så kallat politiskt uppvaknande? Behöver vi ruskas om av det unika för att kunna förändras? Och är det främst i barndomen en sådan omvandling kan ske?
Ofta låter det så. Idén att man som vuxen har så pass fasta hjulspår att man liksom är ingrodd i sina egna erfarenheter, är vitt spridd. Det handlar inte om att man har sett allt, utan att man inte kan undkomma att repetitionen försvagar chocken. Man känner igen det förtryck eller det våld som första gången man mötte det tedde sig omöjligt grymt. Men nu har man vant sig. Men är det verkligen så?
Jag börjar med omvägen via Kollontaj av två anledningar. Å ena sidan har jag svårt att skriva den här texten, som egentligen inte handlar om mig eller om Kollontaj, utan om en kvinna som tagits i förvar tillsammans med sin vuxna son. Å andra sidan finns det någonting i Kollontajs anekdoter som har bäring på just svårigheterna med att skriva den här texten. För målet med texten måste vara att få upprepningen av förtrycket att kännas som en lika stor skandal som barndomens upplevelse av våld. Att ruska om även de vuxna.
Kvinnan, som jag kommer att kalla Maryam, togs av gränspolisen i norra Sverige och fördes för några månader sedan till ett av Migrationsverkets förvar längre söderut. Tillsammans med henne tog man också hennes son i förvar. Sonen är tjugofem år, men har ändå placerats i avdelningen avsedd för kvinnor, små barn och hbtq-personer. Anledningen till detta är att sonen, som jag kommer att kalla Elias, är både intellektuellt och fysiskt funktionshindrad. Han kan inte röra sig själv. Han lider av epilepsi. Han sondmatas varje dag. Han talar inte med annat än genom beröring och handslag, med den enda arm han själv kan röra. Modern känner, efter alla dessa år vid sonens sida, igen nyanser i den ordlösa kommunikationen som andra inte uppfattar. Elias bror sa till mig i telefon att Maryam inte har lämnat hans sida på dessa tjugofem år. Det finns, konstaterar brodern, ingen som förstår Elias såsom mamman gör.
Att Migrationsverket har valt att placera Elias och Maryam tillsammans vittnar om att de inte förnekar den beroenderelation som råder. Men det faktum att mor och son är oskiljaktiga, att de inte kan skiljas åt, avspeglas inte i alla byråkratins led. Till exempel: Eftersom Elias gode man har avsagt sig sitt uppdrag står vi från FARR:s förvarsbesöksgrupp utan egentlig möjlighet att få insyn i Elias fall. Migrationsverket bedömer Maryams och Elias, helt enligt konstens alla regler, som olika personer och därmed olika asylprocesser. Men eftersom Elias inte själv kan ge någon annan fullmakt, står han rent juridiskt utan någon som kan föra hans talan.
Det här får avgörande konsekvenser för hela familjens asylansökan. För när Migrationsverket bedömer Maryams skäl som otillräckliga eller icke-trovärdiga – de menar till exempel att en hotfull eller våldsam ex-make, nu bosatt i hemlandet, inte är skäl nog för uppehållstillstånd – så finns det en uppenbar möjlighet att Elias skulle kunna få uppehållstillstånd om man prövade hans vårdsituation. Och med honom skulle den som känner honom bäst också kunna få leva kvar i Sverige. Men detta görs inte.
Elias var barn när de kom till Sverige och led både av undernäring och konsekvenserna av undermålig vård. Det är visserligen inte givet att situationen kommer vara densamma i hemlandet i dag. Men Migrationsverkets insisterande på att det enbart är den teoretiska möjligheten till vård och inte den faktiska tillgången som avgör huruvida personer kan få uppehållstillstånd på grund av sin vårdsituation, innebär att ytterst få länders vårdinfrastruktur ses som tillräckligt undermålig. Situationen måste i princip vara livshotande för att det ens ska komma på fråga. Den här snäva bedömningen föranledde en annan förvarstagen person, som jag pratade med förra året, syrligt skämta om att det enda beviset på riskerna med ett återvändande, oavsett om det gäller förföljelse eller vårdbrist, som accepteras av Migrationsverket är att man kommer tillbaka till Sverige i en kista.
Det finns mycket att skriva om Maryam och Elias fall. Hur de har behandlats av personalen på förvaret, hur Migrationsverket har gjort sig till bedömare av Maryams polisanmälningar mot ex-maken, hur personal utan vårdutbildning har fattat beslut om Elias vård, det absurda i att låsa in någon som inte kan förflytta sig själv, och så vidare. Men jag kommer inte ta upp det här.
I stället vill jag försöka frammana den unga Kollontajs chock över sakernas tillstånd; för mig själv och kanske för er som läsare. Chocken över att man över huvud taget kan låsa in folk. Chocken över att trycka in två personerna i ett rum knappt lika stort som en handikapptoalett. Chocken över att man både erkänner beroendet och den mellanmänskliga situationen – Elias är tagen i förvar tillsammans med Maryam – men samtidigt bortser från detta i bedömningen av asylansökan.
Den första eller andra gången jag och en annan från FARR pratade med Maryam ledde hon mig, efter samtalet, till Elias säng för att jag skulle kunna säga hej då. Det är tidigt på kvällen en vårvinterdag, och solen håller precis på att försvinna. Vi trängs i det lilla rummet. Samtidigt som hon rättar till hans arm och hans täcke, pysslar om honom efter vårdpersonalens sondmatning, vänder sig Maryam till oss och säger: Ser han inte ut som en ängel? Chocken, som speglas i Maryams ömhet, över ett system som likgiltigt fortsätter att krossa de redan utsatta, att låsa in de fria och bryta ned de starka.