Kharma Belarus

Annette Rosengren, författare.

En decemberkväll 2022 i Stockholm

Samtal med Alena Laptsionak och Aliaksej Koltjyn, medarbetare i Vjasna, om årets fredspristagare Ales Bjaljatskij och andra politiska fångar i Belarus.

”Han är en människa som sprider lugn omkring sig. Priset har betytt mycket för vår motivation. Ales sitter inspärrad och det har stärkt honom och oss att kämpa vidare med ännu större kraft. Aktivisterna har också fått erkännande och ett stöd med detta.”, berättar Vjasnamedarbetaren och vännen Alena Laptsionak.

Vad är Vjasna? 

Vjasna är en av de mest kända mr-organisationerna i Östeuropa. Organisationen fick sin officiella registrering upphävd av myndigheterna 2003 tillsammans med 300 andra icke-statliga organisationer – en aktion mot civilsamhället. Efter det har Vjasna varit registrerad i Ukraina, sedan i Litauen.

Flera kollegor till Ales Bjaljatskij är fängslade. Två av dem är häktade i samma rätts­ärende som Ales. I mars 2023 dömdes dessa tre till långvariga fängelsestraff. Ytterligare tre Vjasna-medarbetare avtjänar sedan tidigare politiskt motiverade straff. En person har hunnit avtjäna sin dom på två och ett halvt år och är nu frigiven. Rabkova, 28 år, har varit koordinator för Vjasnas volontärverksamhet och är dömd till 14 år och 9 månader för organisering och förberedelser av upplopp. Vad hon faktiskt har gjort är att leda volontärernas arbete för att bevaka politiskt motiverade rättegångar och myndigheternas nedslag mot demonstranter. Men anklagelserna gällde förberedelser för massupplopp, uppmaning till verksamhet som skadar nationens säkerhet, huliganism, hatbrott och arbete för en kriminell organisation. 

I boken ”Contemporary histories in Faces” av Aliaksandr Tamkovich finns ett kapitel om vår fredspristagare. Ales studerade historia, språk och litteratur vid universitetet i Homel, och reste som student runt till historiska platser i Belarus. Han upptäckte att i byar och småstäder talades belarusiska överallt. I hans familj och i många andra familjer, och i samhället, var det officiella språket ryska. Efter att ha mött det levande belarusiska språket valde Ales att tala endast belarusiska. Han blev del av en framväxande nationell ungdoms- och demokratirörelse där det belarusiska språket var en viktig nationell symbol, snart även den gamla belarusiska flaggan i vitt-rött-vitt. Ales blev också drivande i att lyfta fram belarusisk folktro och gamla folkliga sedvänjor. 

Ales Bjaljatskij valdes in i Minsk stads­full­mäktige, blev chef för ett mindre litteratur­museum, där flera av civilsamhällets nybildade organisationer för mänskliga rättig­heter och demokrati fick en hemplats. Ales blev grundare till Vjasna, center för mänskliga rättig­heter, på engelska Spring96. Vjasna betyder ”vår” på belarusiska. 1996 registrerades Vjasna som oberoende civilsamhälles­organisation. Den bildades i syfte att visa solidaritet, ge stöd till de första politiska fångarna, ge juri­disk hjälp till dem som blivit offer för politisk repression och att sprida information om mänskliga rättigheter. Vjasna växte och som det står på webbsidan för Nobels Fredspris 2022, ”utvecklade sig till att bli en brett anlagd människorättsorganisation som dokumenterade och protesterade mot myndigheternas bruk av tortyr mot politiska fångar.” Många vände sig till Vjasna för att få hjälp mot myndigheternas falsifierade utredningar och beslut. Ales slutade på museet och blev Vjasnas ledare. Organisationen knöt många volontärer till sig och arbetade vidare efter 2003 då Vjasna förbjöds.

Ales var initiativtagare och medarrangör till många aktioner för landets självständighet och för att inte ingå i union med Ryssland. Vjasna blev känd för sin verksamhet, fick många internationella pa rtners och blev medlem i det stora världsomspännande FIDH (Fédération internationale pour les droits humains) med bas i Paris. Där var Ales en av vicepresidenterna. I december 2022 är den häktade styrelseledamoten i Vjasna Valiantsin Stefanovic vice president i FIDH.

Genom åren har tiotusentals människor sökt hjälp från Vjasna, som är en av Östeuropas mest kända organisation för mänskliga rättigheter. Den ryska människorättsorganisationen Memorial, som Ales delade fredspriset med tillsammans med den ukrainska mr-organisa­tionen Center for Civil Liberties, är internationellt möjligen ännu mer känd än Vjasna. 

Kvällens samtal: Nobelpriset till Ales ger oss stort hopp

Decemberkvällens samtal på den tillfälliga baren ”Kharma Belarus” leddes av Östgruppens Belarus ansvarige Jon Fridholm. 

Aliaksej Koltjyn, Vjasna: Under demonstrationerna 2020 förstod vi att vi kommer få betala ett pris. Och det betalar vi nu. Vi har nästan 1 500 politiska fångar i Belarus och ingenting vi har sett tyder på att det går mot ett slut. I stället tillkommer det hela tiden nya människor. 

Jon Fridholm, Östgruppen: Hur reagerade ni först när ni fick höra om Nobelpriset, och vet ni något om Ales’ reaktioner?

Alena Laptsionak, Vjasna: Ales fick veta att han nominerats två veckor innan han fick priset, så det var mycket att ta in på kort tid. Det var en chock. Ales hade blivit nominerad sex gånger tidigare. 2012, två år efter presidentvalet 2010, och ett år efter att han fängslades första gången 2011 var han mycket nära att få det. Repressalierna var rekordhöga strax efter presidentvalet 2010, det var det värsta vi hade sett då. Vi hade 60 politiska fångar! Nu är det många, många fler som fängslats. Det som händer i dag är svårt att begripa i dagens Europa. Så Nobelpriset symboliserar ett stort erkännande och stöd för vad Vjasna och det belarusiska folket har utkämpat. Det är en stor ära och stor lycka och det ger ett stort hopp.

Aliaksej: Ales är bara en av tusentals politiska fångar i världen i dag och det var inte självklart att detta skulle hända. I ljuset av att han har varit nominerad sex gånger har vi liksom före­ställt oss att han redan har fått det. Han har betytt så mycket för vår motivation och det har stärkt oss. Ales sitter inspärrad igen och priset har stärkt honom och oss att kämpa vidare med ännu större kraft. Aktivister har också fått ett erkännande och ett stöd genom detta. Vi har sett hur han blev gratulerad av andra interner från deras celler när han gick genom gången. När vi efter ett halvt år fick besöka honom blev han mycket upprymd. 

Jon: Vad vet ni om vardagen i häkten och fängelser?

Alena: Alla platser för människorättsförsvarare i Belarus är väldigt hårda och det hela är förbryllande med tanke på hur världen ser ut i dag. Arresterade och förvarstagna får inte ta emot besök eller paket, men de får gå ut och gå. Vår kollega Marfa har varit oanträffbar i 45 dagar, och vi vet ingenting om vad som händer henne. 

I alla belarusiska häkten råder i princip förbud mot korrespondens, eller sådana restrik­tioner att endast de allra närmaste får korrespondera med den intagne. Och de sätts i isoleringscell hela tiden. Och man får inte skriva något om andra fångar som hålls i förvar. 

Politiska fångar bär ett märke på sig, så att de andra intagna ska undvika dem. Det är som på Tredje rikets tid när judar tvingades att bära gula stjärnor. 

Aliaksej: Enligt våra vänner vet vi att de hålls i väldigt små celler som ligger under marknivå och de får bara komma ut korta stunder när det inte är solljus. Det värsta var isoleringen, har Ales sagt. Nästan inga brev kommer fram. Det verkar vara slumpmässigt vilka brev som kommer fram. Fången ska känna sig ensam, isolerad och känna uppgivenhet. Därför är det så viktigt att människor skriver till fångarna. Vi vet inte hur många brev som kommer fram, men vi vet att även väktarna påverkas av att människor skriver många brev till fångarna. 

Jon: Det är svårt att få närvara vid rättegångarna och advokaterna får inte dela med sig av information. Det blir mindre och mindre trans­parens. Hur gör ni för att få fram den information ni får fram? Och finns det andra fångar som inte uppmärksammas?

Alena: Vi kommer inte att delge alla våra kanaler. Men vi har fått brev från många politiska fångar, och utan att nämna deras namn berättar vi en del om vad de pratar om och hur de har det. En politisk fånge har kanske en cellkamrat som inte är en politisk fånge och som skriver till sin familj och berättar. Sen finns det rörsystem genom vilket det ibland går att kommunicera med andra intagna. Informationen hittar alltid sin väg. 

Jon: Tror ni det är många som ni inte får information om? Att det sitter många fler politiska fångar än vad ni hinner med att uppmärksamma?

Aliaksej: Ja, vi vet bara om en del. Rättegångarna och rättssystemet ska göra det svårt att sprida information. Uppskattningsvis är antalet politiska fångar dubbelt så stort som det vi känner till. Det är också en lång process tills att det blir en rättegång, och då oftast med stöd av fiktiva anklagelser. När en människa är anklagad för förberedelse till statskupp är det en mycket allvarlig anklagelse och man kan inte avfärda så allvarliga anklagelser, utan det måste undersökas.

Det finns tiotusentals personer som har utsatts för förtryck inklusive administrativ förföljelse. Hundratusentals har flytt, och migranter har flytt på grund av rädsla.

Fråga från publiken om politiska fångars status bland de kriminella: 

Aliaksej: Politiska fångar har snarast högre status bland fångarna eftersom det ofta är bildade och smarta personer som är politiska fångar. Men det är förbjudet för andra fångar att prata med politiska fångar. Där är också idén att totalt isolera de politiska fångarna. Det gäller speciellt administrativt arresterade personer. De sitter ofta på korta straff. Ibland händer det av misstag att småförbrytare med lindriga straff placeras bland politiska fångar. Flera har vittnat om att det varit en väldig chock att plötsligt se att de politiska fångarna lever under mycket sämre förhållanden. Exempelvis med sämre sängkläder, att de inte har någon kudde utan får sova med en plastflaska under huvudet. Svåra förhållanden är en del av straffet. 

Fråga från publiken om förbud mot massmedier och om det belarusiska språket: 

Alena: Vi lever i en tid när det är omöjligt att stänga av oberoende media helt, i så fall måste man i stort sett stänga av internet. De flesta övriga medier har flyttat ut och arbetar från utlandet. Det här har pågått sedan 2020. Vad det gäller språket så finns det få skolor kvar som bedriver undervisning på belarusiska, och inget universitet gör det. Undervisningen är på ryska. Det finns ingen tv-kanal som sänder på det egna språket. Man kan säga att Belarus är ett oberoende land bara på pappret. Landet befinner sig i den ryska mediasfären och den ryska kulturen. När det blev självständigt blev belarusiskan första språk. Lukasjenka ändrade på det. Men delar av lagstiftningen är på belarusiska. Ales Bjaljatskij är den person som har kämpat hårdast för det belarusiska språket och han har gjort det sedan sovjettiden. Det är också därför viktigt att Ales Bjaljatskij har fått det här fredspriset. Han skulle bli en fantastisk president och premiärminister. Jag vet inte hur det här kommer påverka de politiska fångarna när de kommer ut, men jag hoppas att det kommer att göra det och att Nobelpriset får en bestående betydelse. Ales Bjaljatskij är en av de absolut mest framstående belarusierna.

Jon: Lever den positiva energin från 2020 kvar trots att demonstrationerna har upphört?

Aliaksej: Stort tack för att du tar upp 2020. Vad som hände var att det belarusiska folket sa tydligt nej till Lukasjenka, ”Vi vill inte ha dig!”. Och sedan dess har Lukasjenka levt i krig med sitt folk. Man kan likna det som händer vid en stor kokande kittel, och Lukasjenka och hans folk försöker lägga locket på och hålla vattnet inne. Men det går inte. Det är den här inställningen hos det belarusiska folket som hindrar Lukasjenka att helt gå med i Putins krig mot Ukraina.

Alena: Aliaksej har rätt i allt. Trots repressalierna lever det belarusiska folket med hoppet om en seger.

Aliaksej: Belarusierna är inte redo att kämpa för sin sak med vapen i hand. Det är en stor och svår fråga för oss som människorättsförsvarare. Vi vädjar hela tiden till världssamfundet och civilsamhället i andra länder att stödja och hjälpa oss. Att utöva alla sorters tryck på den belarusiska regimen. Men det är klart, med alla år som går och med den påtvingade utvandringen så minskar antalet belarusier som kommer återvända efter att ha etablerat sig i andra länder. Som våra kolleger i ryska Memorial sa i Oslo, ”hjälp Ukraina att vinna”. Ukrainas seger i kriget kommer ha en positiv betydelse för oss. 

Jon: Ett tänkbart scenario är att desto sämre det går för Ryssland i kriget ju mer benägen kan Lukasjenka komma att bli att vilja återuppta en dialog med EU. Om en sådan dialog kan öppnas, och kanske göra situationen i landet lite lättare, bör Europa i så fall delta i den? Vad är er åsikt?

Aliaksej: En svår fråga. Lukasjenka har i alla tider kohandlat om politiska fångar. Vi har hela tiden velat att våra vänner ska bli frisläppta. Hittills har bara en handfull blivit det. Det första Lukasjenka måste göra, för att någon dialog ska öppnas med honom, är att släppa alla politiska fångar. Förutsatt att Ukraina vinner. Vinner inte Ukraina blir det katastrof. Även Lukasjenka måste ställas till svars. Inte bara för brotten mot Ukraina utan för alla brott hans regim har begått.

Philipp Galtsov, Östgruppen: Jobbar Vjasna med förföljda personer som är på väg att utvisas från Europa efter att ha sökt asyl? Det finns flera asylsökande i Sverige. Kan Vjasna göra något för dem?

Alena: Svårt att svara på. I Sverige gäller svensk lagstiftning. Det finns krav om att visa bevis som styrker ens asylskäl och kanske hade de inte tillräckliga bevis. När det gäller Polen får man som belarusier humanitära visum utan större svårigheter. Många belarusier söker arbetsvisum. Jag vet inte exakt vad som gäller i Litauen. När man blir utvisad innebär det inte alltid att man blir skickad till Belarus utan att man måste lämna Sverige och resa in i ett annat land dit man inte behöver visum. Vad gäller Vjasna jobbar vi gärna med sådana ärenden, och där det finns asylskäl kommer vi att hjälpa till. Ifall där det skett misstag är ett kraftfullt sätt att påverka att gå ut brett i media. 

Jon: Ett avslag vi fick kännedom om i förra veckan var utifrån en landinformation som gällde 2019.

Dmitri Wasserman, Belarus folkambassad: 97 procent av de belarusier som söker asyl i Sverige får avslag utifrån bedömningar gjorda 2019. Människor får avslag på absurda grunder. De får avslag för att de inte är prominenta personer. Men i Belarus är verkligheten den att man kan bli arresterad för att ha varit på Facebook. 

Jon: I går kom en ny belarusisk lag om att alla som ses som extremister kan bli berövade sitt medborgarskap varhelst de befinner sig i världen. Man kan bli klassad som extremist för att ha ”lajkat” ett inlägg. Det är ett sätt att komma åt alla som har kämpat för ett fritt Belarus. Jättemånga flydde till Ukraina och de har nu flytt igen. Så vad ska det civila samhället göra för att hjälpa er som lever i exil?

Alena: Det finns olika nivåer att arbeta på. Regimen, politiker, omvärldens regeringar och medier är viktiga. Viktigt är också dialog med vanliga medborgare. Där försöker vi också påverka. Men att leva i exil är svårt. En sak är att göra turistbesök i ett land, men att tvingas lämna sitt land på obestämd tid är en helt annan sak. Det är svårt att klara det utan stöd från andra. Det gäller inte bara dem som har lämnat Belarus utan även dem som är kvar. All omtanke räknas. Att utöva tryck på regimen är också viktigt. I stort som smått. Delta i demonstrationer. Bära plakat. Skriva och skicka kort till politiska fångar. 

Aliaksej: Vi i Vjasna har inte lämnat jobbet för att få ett bättre liv utan för att hjälpa landet framåt.

Alena: Och vi vill tacka er alla som har kommit hit.

I början av mars 2023 föll domen mot Vjasnaledarna. Ales Bjaljatskij dömdes till 10 års fängelse, Vjasnamedarbetarna Valiantsin Stefanovic och Uladzimir Labkovich till 9 respektive 7 års fängelse. Domen för Ales gäller smuggling av pengar och finansiering av verksamhet som hotar allmän ordning. Verksamhet som hotar allmän ordning är en mycket vanlig åtalspunkt mot de politiska fångarna i Belarus. Pengasmuggling syftar på att Vjasna sedan länge har internationellt stöd för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Belarus.