Varför alla dessa gränser?

När jag var liten hängde det en fredsduva ovanför min säng, jag firade FN-dagen i skolan och talade på Rådhustorget i Umeå.

Jag stod där i ljuset från facklorna i den mörka kvällen och vädjade om att en utvisningshotad familj som hela staden slutit upp runt skulle få stanna. Jag har alltid känt mig som en världsmedborgare och jag minns att jag redan som barn tyckte att det var bra att Sverige på den tiden bara hade en flaggdag och inte en ordentlig nationaldag. Det där med nationalism kändes skrämmande, gränser är ju trots allt bara ett mänskligt påfund.

När jag hittade till fredsrörelsen som 23-åring fick jag resa ut som fredsobservatör till Guatemala och Mexiko och vara följeslagare till olika människorättsförsvarare under ett år. Jag kände beundran inför de människor jag mötte vars vardag och kamp jag inspirerades av. Jag hade hittat ett sammanhang där människor metodiskt och strategiskt arbetade för alla människors lika värde och mänskliga rättigheter. Små steg närmare den stora visionen om en mer rättvis värld fri från våld. Jag kände mig hemma.

I Frankrike, några år efter andra världskriget, deklarerade en amerikansk före detta bombpilot under uppseendeväckande former att han avsade sig sitt amerikanska medborgarskap för att i stället deklarera att han var världsmedborgare. Det var en tydlig protest mot de fruktansvärda krigshändelserna och med udden riktad mot alla inblandade nationer, inte enbart den tyska. Jenny Gustafsson på Södertörns högskola skrev förra året en avhandling, Drömmen om en gränslös fred – Världsmedborgare Rörelsens reaktopi, 1949 – 1968, om den rörelse som väcktes efter andra världskrigets förlust av femtio miljoner människors liv. De ansåg att det var nationernas själva existens som bar skuld till kriget och tänkte att det enda sättet att åstadkomma fred var att nedmontera nationsgränserna. 

Kanske har du inte hört om denna rörelse eftersom den aldrig växte sig särskilt stark. Den stod i kontrast till andra typer av mer pragmatiskt fredsengagemang, som exempelvis Förenta Nationerna, som riktade in sig på samverkan mellan nationer.

Fredsrörelsen startade dock inte efter andra världskriget utan den idag äldsta ännu aktiva föreningen i världen är Svenska Freds- och Skilje­domsföreningen som i år fyller 140 år. Självas­te Alfred Nobel blev imponerad av rörelsens grundare KP Arnoldssons arbete för att uppnå en lugn och ordnad unionsupplösning mellan Sverige och Norge 1905. Föreningen manade norrmännen att endast använda diplomatin för att försöka uppnå självständighet. Det fanns kretsar i Norge som pläderade för militära åtgärder för att nå fullständig självständighet. I Sverige blev KP Arnoldsson hårt kritiserad för att han verkade för att unionen mellan de två nordiska länderna borde upplösas. Över hela Sverige anordnade Svenska Freds fredsdemonstrationer under paroller som ”Rättvisa åt Norge – Fred med Norge”. De värnpliktiga uppmanades att vägra lyda order om de blev inkallade till krig. En del kallade Arnoldsson för landsförrädare. Det fanns ju kretsar i Sverige som ville att norrmännens strävan skulle kväsas med militärt våld och att Sverige absolut inte skulle låta Norge bli självständigt. Svenska Freds grundare var starkt influerad av den moderna folkrätten och dess fredssträvan och fick som förste svensk Nobels fredspris 1908. 

Idéerna i den föreningen han startade följer som en röd tråd fram till idag: Mot upprustning och krig, för fredliga vägar att lösa konflikter, för rätten att vapenvägra och mot vapen. Kampen mot svensk vapenexport och för kärnvapennedrustning har pågått i decennier. Grundarna trodde på att lösa konflikter utan våld, genom skiljedom, vilket manifesterades i namnets andra led – skiljedomsföreningen.

Men trots hårt fredsarbete utsätts fortfarande människor för krigets gissel, de tvingas lämna sina hem och söka sig till tryggare platser. Vissa utsätts för ohyggliga prövningar. Människors öden handlar om mer än slump, mycket är politik. EU:s åtstramade flyktingpolitik och den svenska vapenexporten bygger på politiska beslut och kan ses som strukturella former av våld.

Det många inte tänker på är att vapenindustrin göds av att konflikter bryter ut i våld. Länderna i EU till exempel exporterar vapen över hela världen vilket förlänger krig och möjliggör odemokratiska staters förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det tjänar enbart vapen­företagen på. Istället för investeringar i vård och skola går enorma resurser till vapen. De totala militär­utgifterna i världen ökade under 2022 och nådde med 2 240 miljarder dollar en ny rekordnivå, enligt nya siffror publicerade av Stockholms internationella fredsforsknings­institut (SIPRI). 

En konsekvens av en omfattande vapenhandel är att människor tvingas riskera sina liv för att fly undan konflikt. 2015 riskerade drygt en halv miljon människor sina liv för att ta sig till tryggheten i Europa. Det väcktes ett enormt engagemang för att hjälpa under flyktingkrisen, men över tid har situationen mer och mer tolkats som en kris för Europa, där migrationen ses som ett ”säkerhetsproblem”. Vanligt är ju att säkerhetsproblem “löses” genom mera vapen, igen; vilka tjänar på det? Hårdare gränskontroller legitimeras av att migration och flyktingar framställs som ”säkerhetshot”.

År 2023 har varit det dödligaste på Medelhavet sedan 2017, som följd av bristen på säkra flyktvägar in i Europa. Sfax i Tunisien har blivit en utgångspunkt för många flyktingar som hoppas nå Europa genom att korsa Medelhavet och där har det sedan april inte gått en dag utan att döda kroppar spolats upp på Sfax stränder. Samtidigt har EU tidigare i år enats om en ny, strängare asyl- och migrationspolitik som bland annat innebär hårdare gränskontroller. EU:s yttre gränser bevakas med vapen i hand av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Frontex, och över 2 000 km europeisk landgräns har byggts upp med murar och stängsel. Vapenindustrin lobbar för att militarisera gränserna och Europas länder är inte sena med att nappa på erbjudandet. Det är nämligen gynnsamt för vapenindustrin att först exportera vapen till konflikter som får människor på flykt för att sedan sälja vapen till europeiska länder som skydd mot flyktingströmmar. 

Vid fler än ett tillfälle har EU:s kustbevakningsstyrka Frontex vägrat att släppa i land flyktingar och istället skickat dem tillbaka ut på Medelhavet för att dö. De militariserade gränserna bidrar till ett ökat våld och pressar människor att välja farligare flyktvägar via smugglar­nätverk. Resultatet blir att många människor omkommer när de försöker ta sig till säkerhet. Europeisk vapenexport stärker auktoritära stater till exempel Libyen och Turkiet med vapen för att dessa ska stoppa flyktingar redan innan de når Europa. 

Human Rights Watch rapporterade nyligen om att 655 människor ska ha mördats på den saudiarabiska gränsen efter att ha försökt ta sig in i landet i mars 2023. Det är ett av de värsta exemplen på en militariserad gräns där migranter ses som ett problem istället för människor till den grad att saudisk gränsbevakning dödar. Saudiarabien är även en av de auktoritära stater som svenska företag exporterar vapen till. Från krigets start i Jemen 2015 fram till 2022 har svenska företag exporterat krigsmateriel till Saudiarabien för 298 miljoner kronor. Därmed legitimerar Sverige det saudiska styret och de fruktansvärda dåd som sker vid gränsen istället för att avsluta affärerna och protestera mot det som sker. Vi måste åtgärda grundorsakerna till varför människor flyr, inte konsekvenserna av att människor flyr. Svenska Freds arbetar för att stoppa vapenexport och förebygga att väpnade konflikter bryter ut, vi värnar rätten för människor att söka skydd i vårt land. Vi omvandlar vår ursinnighet inför världens orättvisor till arbete för fred. 

Jag tänker att tiden är förbi då vi kan säga att vi önskar fred men säljer vapen. Att tiden är förbi när vi kan säga att vi bryr oss om människors lika värde och samtidigt lämnar människor att förlisa i båtar på Medelhavet. Tiden är förbi då vi kan tro att det vi gör ”här” inte påverkar någon ”där borta”. Som klimatförändringar med all tydlighet har visat är vi och våra medmänniskor iho­pkopplade med varandra och så är också vår kamp mot miljöförstöring och mot orättvisa. 

Om vi människor ska ha en chans att ta oss fram till den framtid vi alla önskar oss så är det hög tid att vi nu börjar se att det är vi tillsammans som utgör mänskligheten.

Kerstin Bergeå,  Ordförande för Svenska Freds.