#VIANGERINTE

– några reflektioner kring medborgarskap, angiveri och mobilisering.
Patricia Lorenzoni Idéhistoriker, forskare, kulturskribent.

Vi bör ge akt på orden. Den tyskjudiske filo­logen Victor Klemperer, som när han berövades tillgång till arkiv och bibliotek istället gjorde nazisternas språk till sitt studieobjekt, talade om hur vissa ord var som mycket små arsenikdoser: ”de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå”. Under de senaste månaderna har jag varit djupt engagerad mot angiverilagen. Inte för att det är den enda fråga som är viktig att mobilisera kring, men för att just frågan om angiverilagen som få andra kan tydliggöra vad som står på spel i migrations­politiken. Med det menar jag att frågan är större än att den handlar om hur öppna eller stängda gränserna ska vara för människor som söker ett levbart liv i Sverige. Vad som ställs på sin spets är själva relationen mellan stat och medborgare.

Och låt mig förtydliga i vilken mening jag använder ordet ”medborgare”. Idag har ordets betydelse nästan helt förminskats till att handla om fullt politiskt medlemskap i en specifik stat, det som tidigare också kallades statsborgarskap. Det handlar alltså om relationen mellan staten och mig som invånare. Men en äldre definition av ordet ”medborgare” refererar snarare till relationen ”borgare” emellan, i betydelsen människor i staden/staten. Medborgare är vi som tillsammans utgör ett samhälle. I den mening jag använder ordet inkluderar det alla, inklusive dem som bebor vad som i rådande politisk jargong kallas ”skuggsamhället”.

Den föreslagna angiverilagen är inte bara repressiv mot den som saknar uppehållstillstånd. Både i Tidöavtalets skrivningar och i de tilläggsdirektiv till regeringens utredare som Tidö­partierna presenterade i augusti, är det tydligt att repressionen dessutom riktas mot vemhelst som kan misstänkas sakna uppehållstillstånd (på vilka indikationer? kan man retoriskt fråga sig), liksom mot den offentliganställda som inte inordnar sig i denna misstankens regim. Angiverilagen är därför en fråga som gör det möjligt att för ett ögonblick vrida uppmärksamheten bort från den stigmatiserade kategorin ”migrant”, och istället lyfta blicken mot det auktoritära samhällsprojekt som likt en grundton ljuder genom Tidöavtalet.

Detta avtal är tydligt nog. Här talas naturligtvis inte om angiveri, utan om ”informationsutbyte” och ”anmälningsplikt”. Tidöavtalet stipulerar att ”myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställapersonens lagliga rätt att vistas i Sverige” (min kursiv). Vi – jag är själv offentliganställd – ska alltså inte bara ange personer vi vet saknar uppehållsrätt. I kontakt med medborgare (i vid mening) ska vi aktivt ta reda på om de har giltigt uppehållstillstånd. I tilläggsdirektiven till Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet slås vidare fast att utredaren ska lämna förslag på ett ”utökat informationsutbyte”. Utredaren har alltså inte att ta ställning till om ett sådant bör komma till stånd, utan bara att lämna förslag på hur det ska genomföras. Utredaren ska dessutom ”undersöka vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna få om en informationsskyldighet inte efterlevs.”

Vi bör ge akt på orden, för orden sätter ramarna för hur vi beskriver världen. Och ord kan, som Klemperer så förtvivlat noterade inifrån nazismens tilltagande helvete, vara som mycket små doser arsenik. Vad betyder ett ord som ”informationsutbyte”? Ett ord som ”återvändande­verksamhet”? Vilket våld och vilken repression bidrar de orden till att täcka över?

Vi har sedan 2015 sett mycket snabba förskjutningar av språket i det politiska och offentliga samtalet. Varje försök att fixera en startpunkt riskerar att dölja en kontinuitet med tidigare skeenden. Men med det i åtanke, skulle vi ändå kunna se en preliminär startpunkt i den röd­gröna regeringens presskonferens den 24 november 2015. Det var nu det deklarerades från regeringshåll att ”Sverige behöver ett andrum”. Ironin i hur ordet ”andrum” användes i en situation där bristen på lagliga vägar till Europa förvandlat Medelhavet till en massgrav, passerade inte obemärkt. Men kanske har vi som kritiserat det, behandlat detta ordval alltför mycket som ett tecken på tondövhet och alltför lite utifrån den funktion ordet ”andrum” får. Poeten Warsan Shire skriver, i Judith Kiros översättning: ”Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”. Den som uttalar ordet ”andrum” inför människor som riskerar att drunkna på Medel­havet, talar också om vems andning som över huvud taget tillmäts värde. På så sätt bänder ”andrummet” upp ett rum för fortsatta språkliga förskjutningar, och i dessa förskjutningar förlorar vissa människors lidande all relevans. Hur ofta hör vi idag, i jämförelse med 2015, ordet ”flykting”? Idag är alla ”migranter”, och i denna generiska term döljs de omständigheter som får människor att springa från hajens mun.

Men, som jag skrev ovan, mobiliseringen mot angiverilagen är en möjlighet att vrida uppmärksamheten bort från denna stigmatiserade kategori. Diskussionerna har kommit att lyftas till att handla om vad det innebär att leva i ett angiverisamhälle, om tilltro till myndigheter och människor emellan, om offentliganställdas uppdrag och yrkesetik, liksom om arbetsrätt. Men angiverilagen är också det första exemplet jag kan komma på där förskjutningarna mot ett allt mer rasistiskt och flyktingfientligt språkbruk tvingas göra halt. I ett mejl till tidningen Arbetsvärlden i september, skriver migrationsminister Maria Malmer Stenergard att hon vill ”å det starkaste ta avstånd från uttrycket angiverilag, det här handlar om offentliganställda i tjänst som delar information med andra myndigheter.” Men i detta för Stenergard och Tidöpartierna en förlorad kamp. Det är först och främst som angiverilagen Tidöpartiernas förslag etablerat sig i det offentliga medvetandet.

Detta är en seger att ta fasta på och ta avstamp i. För oss som på något vis är engagerade i rätten till asyl, framstår de senaste åren som en plågsam radda av förluster. Men nu, medan jag skriver detta, lovar tusen och åter tusen människor varandra att vara olydiga, att vara det i solidaritet med varandra, och i solidaritet med samhällets mest utsatta.

Det är vackert och det är hoppingivande. Men en lärdom från 2015 är att även om ett engagemang når en imponerande bredd, kan dess verkliga förankring vara svag och konjunkturkänslig. Den riktigt stora utmaningen blir därför att upprätthålla den långsiktiga energin i denna olydnadens solidaritetsrörelse. Och detta i synnerhet om vi inte lyckas förhindra lagen, och om den olydnad vi offentliganställda nu lovar varandra också börjar kosta.

Upload Files Drag and drop your files here or click the button to upload your files from your computer

multi file upload Drag and drop your files Max Upload: 20 MB
close image preview
image preview
Det finns redan en uppgift för detta element.
Skriv ditt meddelande i den befintliga tråden.
Här öppnade vi den åt dig.
Flyttad till mediefolder.
Filen har lagts till webbplatsens mediefolder, du kan nu använda den därifrån.
poweredby
hide sidebar icon
sidebar left
sidebar menu
sidebar menuThis Page
sidebar menuAll Pages
sidebar menuShow Complete Tasks
sidebar menuShow Internal Tasks
sidebar menuSort by Date
sidebar menuSort by Priority
sidebar menuSort by Status
Tasks
Pages
no task in sidebar
Add your comments
Click any part of the page to start collaborating
              Loading...
              link to inbox
              responsive box
              desktop iconDesktop
              tablate iconTablet
              mobile iconMobile
              Browse Comment
              so
              li
              linn
              re
              realisatorerna
              so
              sofia häyhtiö
              ol
              ola@jobbadigitalt.se
              Jo
              Jobba Digitalt
              5
              general button icon Create a general task not tied to any page element, great for adding documents or engaging in wider project conversations.
              ×
              ×
              Godkänn sida

              När sidan är klar, klicka på den gröna knappen för att signalera till webbmastern att den här sidan är godkänd.

              något gick fel. Vänligen försök igen.
              ×
              Sida godkänd
              Skrivbord Surfplatta Mobil
              Tillbaka till standardvy
              Du har inga webbplatsutrymmen kvar

              Vad bra!
              Det betyder att du växer och tar in fler kunder! Låt det inte stoppa dig.

              Något gick fel. Vänligen försök igen.