Ska utlänningskontroller kunna ske när som helst överallt? Det är en relevant fråga, med tanke på att regeringen återkommer gång på gång med förslag till nya befogenheter för gränskontrollanter och polis. Av FARR:s material om Tidöavtalet framgår att polisen redan fått nya befogenheter vid gränsstationerna genom en ny lag. Därefter har regeringen kommit med förslag om att utöka polisens befogenheter vid kontroller inne i landet, utan att först ha skickat förslagen på remiss. Dessutom har regeringen gett direktiv till återvändandeutredningen som kan leda till ytterligare uppluckring av integritetsskyddet vid ”inre gränskontroller”.
Artikel 14 bad Anna Lundberg, rättssociolog och tidigare ensamutredare för den förra regeringen kring praktiska verkställighetshinder (SOU 2017:82), om en kommentar till hur regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna hanterat frågan om de så kallade inre gränskontrollerna.
Att följa utredningar och tilläggsutredningar är alltid ett detektivarbete. Ibland vet de folkvalda faktiskt inte helt säkert vad de själva fattar beslut om, eftersom lagtekniskt arbete är så komplicerat. Dessutom leder de flesta lagar alltid till en del oavsiktliga konsekvenser. Den som vill granska lagen måste därför, för att förstå dess innehåll och tänkbara effekter, gå ner i detaljerna. Såväl utredningar och propositioner som remissyttranden måste fingranskas.
När jag i olika sammanhang svarar på remisser är det i praktiken fråga om lusläsning. Detta innebär ofta att tillsammans med kollegor på universitetet nagelfara lagförslag, samla den forskning vi känner till på området, dra slutsatser och sedan på ett begripligt språk förklara vad vi kommit fram till.
Den lag som FARR tar upp i sin fråga antogs av riksdagen 20 juni i år och började gälla den 1 augusti i år. Lagen ger polisen nya befogenheter i gränsnära områden som innebär att kontroller kan utföras ”även om det inte finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller det annars finns särskild anledning till kontroll”. Någon remiss har inte gått ut eftersom Utredningen om effektivare polisiära åtgärder i gränsnära områden blev klar redan 2021 och remissbehandlades då. Den 22 juni i år kom en ny lagrådsremiss om effektivare verktyg vid inre utlänningskontroll som ger polisen utökade befogenheter till hämtning, kroppsvisitation och omhändertagande av pass vid utlänningskontroller generellt, alltså inte enbart i gränsnära områden. Jag skrev om dessa ändringar i en krönika i somras. Jag presenterade också forskning om inre utlänningskontroller och rasprofilering. Men en sak jag inte nämnde var att förslagen i denna lagrådsremiss är ännu äldre än den ovannämnda. De kommer från en sex år gammal utredning, Återvändandeutredningen från 2017. Den utredningen remissbehandlades och en del förslag antogs av riksdagen i maj 2021. Nu har alltså regeringen plockat upp andra förslag från den sex år gamla utredningen och helt sonika hoppat över både utredning och remiss eftersom, det kan förmodas att regeringen tänkte, det redan är gjort.
Det som regeringen håller på med, nämligen att runda remissförfarandet, är anmärkningsvärt. Remissyttranden är ett viktigt kvalitetsarbete i lagstiftningsprocessen. I synnerhet är remissyttranden viktiga när det handlar om lagar som riktar sig till personer i marginaliserade positioner. Det är inte minst viktigt i frågor som rör mänskliga rättigheter, eftersom dessa tenderar att inte gälla för de människor som lever i marginalen och det är ju tänkt att mänskliga rättigheter ska skydda särskilt dessa människor, inte leda till stigmatisering. Tidigare asylsökande, som meddelats utvisning och nu i de flesta sammanhang helt felaktigt kopplas samman med terrorism och gränskontroller, är en sådan grupp. Detta är också människor som står längre från lagstiftningsprocessen än de flesta, och de möter många hinder när de försöker säga sin mening i samhällsdebatten. Ett grundläggande hinder för att komma till tals är att dem som lagen direkt riktar sig mot också är personer som saknar rösträtt. Här finns vad forskare brukar beskriva som ett omfattande demokratiskt underskott.
Remissrundorna i lagstiftningsprocessen ska inte heller underskattas när det gäller inskränkningar i mänskliga rättigheter för människor som drabbas av förtryck, rasism eller andra orättvisor. I dessa fall innebär lagförslagen stora risker för integritetskränkande behandling. Frivilligorganisationer som FARR blir genom remissyttranden i sådana sammanhang en sorts representant, inte för alla dessa människor men för det allmänna intresset att skydda deras grundläggande rättigheter. Detta är helt centralt i en demokrati och i en rättsstat.
Regeringen har, som Artikel 14 uppmärksammar, presenterat förslag från en tidigare utredning och valt att skapa lag utan att låta remissinstanserna säga sitt. Jag gissar att regeringen tänker att det säkerhetspolitiska läget har förändrats och att den proportionalitetsbedömning som ska göras i samband med att lagstifta fram integritetskränkande regler, nu skulle landa i en annan slutsats än vid utredningen från 2017. Det vill säga att man menar att den integritetskränkning som det är fråga om är mer rimlig idag än vid tidpunkten då remissyttrandena lämnade sin kritik. Men att inte låta remissinstanserna säga sitt kan inte förstås på något annat sätt än att regeringen inte vill ta till sig kritik, förmodligen för att man har bråttom.
Fler lagförslag kommer. Den 31 augusti hölls en presskonferens som bland annat innehöll förslaget om en plikt att ange papperslösa och en skyldighet att ta reda på den sökandes rättsliga status. Kritiken mot detta lagförslag är massiv och kommer från många håll. Vad som däremot inte har uppmärksammats så mycket är en annan ändring när det gäller just inre utlänningskontroll. Kravet på att det ska finnas en grundad anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige eller att det finns annan särskild anledning till kontroll, vill regeringen nu att utredaren Anita Linder ska titta särskilt på. Hon ska titta på detta, säger regeringen, med inriktningen att fler kontroller ska kunna genomföras. Förslaget innebär, om Linder följer direktiven, att ett redan i idag mycket bristfälligt skydd mot diskriminering i det offentliga rummet försvagas ytterligare. Regeringen hänvisar till att åtaganden om mänskliga rättigheter ska beaktas som en säkerhet mot diskriminering. Men de bortser från ett vanligt förekommande problem med att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, nämligen att dessa rättigheter inte efterlevs i praktiken. Men dessa rättigheter gäller ju inte bara på pappret, eller i de internationella kontakterna med andra länder. Åtagandena finns till för att rättigheterna ska realiseras i människors verklighet.
Att smyga igenom lagförslag i frågor som rör grundläggande rättigheter, som dessutom håller på att urholkas i detta nu på grund av ett allt hårdare samhällsklimat, och inte låta remissinstanserna komma in med kritik är direkt oanständigt.