Torun Elsrud.
Docent i sociologi, forskar och undervisar vid institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet.
Det är vinter 2018, och Amir står med en fullpackad ryggsäck och spejar ut över den öppna ytan nära Ostiensestationen i Rom. Han håller en egen hjälpverksamhet i gång. Han har nyligen fått någonstans att bo efter en tid som uteliggare, och nu känner han ett behov av att stötta andra asylsökande som flytt vidare från Sverige och som saknar en bostad. Ryggsäcken är fylld med rena kläder. Han ska ge en uppsättning av sina egna kläder till en vän, ta emot den vännens smutsiga och ta hem och tvätta på boendet, för att sedan returnera dem rena och ta emot sina egna smutsiga. Detta har han gjort för flera vänner på gatan under en längre tid. Det känns lite lättare att bo på gatan om man kan hålla sig ren, har han förklarat under en observation inom ramen för vårt forskningsprojekt.
Trots att Amir själv vid den här tiden saknar uppehållstillstånd så saknar han inte hopp eller meningsfullhet. Annat var det när han lämnade Sverige något år tidigare. Efter att ha fått avslag, blivit åldersuppskriven, kastats ut från det kommunala hvb-hemmet, fotbollslaget och skolan, tappade han fotfästet och försökte avsluta sitt liv. Efteråt har han förklarat att hoppet bara försvann. Hans liv blev ”tomt”. Det fanns ingen framtid för honom i Sverige, egentligen ingen plats i världen där han kände att han kunde få leva. Men en ny vänskap som han fann i en liten kristen församling gav honom tillräcklig energi för att komma igen och vilja fortsätta kämpa. Hans hopp om en framtid riktades dock bort från Sverige – till Italien där han också hoppades att hans asylskäl skulle tas på allvar. Och hans hopp besannades.
Italienska migrationsmyndigheter bedömde att han riskerade utvisning till Afghanistan om han i linje med Dublinkonventionen skickades tillbaka till Sverige vilket därmed skulle utgöra ett brott mot principen om non-refoulment[1]. Att skickas till Sverige kan vara förenat med livsfara för Amir och flera många andra i hans situation.
[1]Non-refoulmentprincipen är den internationella bestämmelse som anger att inget land får utvisa en person till en plats som kan innebära risk för personens liv eller frihet. Principen ska inte bara skydda mot utvisningar till det hemland där personen riskerar utsättas för fara, utan också till länder där det finns risk att personen skickas vidare till hemlandet.
Ett år efter sin ankomst till Italien hade han därför uppehållstillstånd med asylstatus och i skrivande stund är han fortfarande djupt engagerad i att stötta andra asylsökande som har drabbats av samma öde i Sverige som han själv. För honom blev vidareflykten från den hopplöshet han kände i Sverige till hopp om en bättre chans i ett annat europeiskt land en framgång. Han är färdig med sin italienska gymnasieutbildning, har lägenhet, körkort och bil och är idag faktiskt innerligt glad att han inte blev kvar i Sverige.
Den här texten handlar om människor som har flytt vidare till andra europeiska länder efter flera års väntan i Sverige. Inom ramen för två forskningsprojekt har jag under mer än fem års tid tillsammans med kollegan Philip Lalander följt 24 människor som sökte asyl i Sverige 2014 – 2015. Projekten har omfattat återkommande intervjuer med flertalet deltagare och deltagande observationer under lång tid i framförallt Sverige, Italien, Frankrike och Portugal. De har också omfattat analys av asylrelaterade dokument och beslut. De flesta deltagarna registrerades som ensamkommande av myndigheter när de anlände. Flera av dem har blivit åldersuppskrivna i samband med avslag – några med hänvisning till att de inte har bevisat sin ålder och några efter starkt kritiserade medicinska åldersbedömningar. Det oetiska och ovetenskapliga i dessa åldersuppskrivningar, liksom regeringens beslut att avbryta utredningen om de medicinska åldersbedömningarnas riktighet och kvalitet, förtjänar sin egen artikel. Emellertid är det värt att nämna att för de drabbade projektdeltagarna har åldersuppskrivningarna – som ofta utförts flera år efter ankomst och i nära anslutning till deras riktiga 18-årsdag – erfarits som ett stort övergrepp, både fysiskt och psykiskt. Med åldersuppskrivningen följer också ett batteri av negativa konsekvenser som dem Amir erfarit; avslag på asylansökan då bedömningen av vuxnas asylberättelser och asylbehov är restriktivare än när det gäller barn, förlust av hvb-placering och god man och ofta också av skola och tillgång till fritidsaktiviteter. De flesta projektdeltagarna har alltså fått avslag på asylansökan i Sverige och de flesta har också hängt kvar vid ett litet om än sårbart hopp om en andra och tredje chans genom överklaganden.
Men 14 unga manliga deltagare nådde vägs ände i Sverige. Efter tre år, fem år, eller åtta år av väntan – som för några också har innehållit tillfälliga uppehållstillstånd som inte förlängdes – har de inte sett någon annan utväg än att fly vidare. I några fall har jag varit med vid tågstationer eller busshållplatser i samband med avresan. ”Jag vill inte, men jag måste. Jag lever inte. Jag måste åka vidare och leta efter ett land där de låter mig få leva”, sa en av killarna som i dag har 10-årigt uppehållstillstånd och asyl i Frankrike, men som då hade nått ett tillstånd av vad man inom forskningen ibland har beskrivit som social död. Social död beskriver det limbotillstånd en människa hamnar i som har tappat alla juridiska, ekonomiska och sociala förutsättningar att påverka sin situation där man befinner sig och att leva ett någorlunda tryggt och värdigt liv. Social död är ett tillstånd utan hopp. Att se och lyssna på den ångest och smärta som ofta präglar den stund när någon nått en sådan hopplöshet har varit bland de svåraste upplevelserna också för mig som forskare. Även flera år efter vidareflykten från Sverige, möter jag den i blicken och rösten på en ung afghansk man som på ett café i Rom utbrister ”Sverige förstörde mitt liv”. Inte nog med att Sverige nekade honom skydd. I linje med Dublinkonventionen vill Sverige också få tillbaka honom från Italien för att sedan deportera honom till det land som tagit hans släktingars liv. I sådana stunder – och de är många – så är sorgen och förbittringen så påtaglig att samtalet kommer av sig och det blir tungt att andas också för den som endast är medmänniska.
Social död beskriver det limbotillstånd en människa hamnar i som har tappat alla juridiska, ekonomiska och sociala förutsättningar att påverka sin situation där man befinner sig och att leva ett någorlunda tryggt och värdigt liv. Social död är ett tillstånd utan hopp.
Migrationsverket kan inte redogöra för hur många som har lämnat Sverige efter avslag för att söka asyl i andra länder i Europa. Det ligger i sakens natur att människor som ger upp hoppet om en framtid i Sverige inte ringer och berättar om sina planer för de svenska myndigheter som hittills förkastat deras berättelser, ifrågasatt deras dokument ”som är av enkel beskaffenhet och lätt kan förvanskas” eller gett deras dokumenterade fysiska ärr alternativa förklaringar. Inom forskningen beskrivs asylsökande människors möten med svenska migrationsmyndigheter som ofta präglade av misstroende och avhumaniserande språk och krav. Även det ämnet förtjänar en egen artikel, eller bok, för att alla bisarra perspektiv på våldsamt myndighetsutövande ska rymmas. Här räcker det att konstatera att de unga människor som har flytt vidare från Sverige vet vad det innebär att ha gjorts osörjbara[2] i det svenska asylsystemet. En osörjbar människa är en människa som framför allt blir identifierad som ett problem och förnekas sina behov av erkännande, respekt och integritet. Med ett Sverige som bidragit till så mycket avhumanisering av unga asylsökande människor blir det också så viktigt att lyssna på deras erfarenheter från nya platser. Det finns ett forskningsunikt läge att lära sig genom deras jämförelser av hur de blivit bemötta och behandlade i olika länder.
[2] Osörjbara liv är ett begrepp introducerat i forskningen av filosofen Judith Butler. Det används för att beskriva en avhumaniseringsprocess där samhälle och myndigheter ser vissa grupper som mindre värda att både sörja och sörja för i den händelse deras liv blir svåra eller upphör.
LAMSF – Svensktalande Migranters Vänner i Frankrike – är en organisation som växte fram ur ett informellt nätverk av volontärer, flera med en bakgrund i svenska kyrkan i Paris, med syftet att stötta unga svensktalande asylsökande människor som kom till Paris efter avslag i Sverige. Organisationen uppskattar att det kommit ungefär 5 000 svenskspråkiga unga personer med afghansk bakgrund till Frankrike. Siffran kan sannolikt dubbleras om man lägger till dem som kommit dit senare och dem som rest till andra länder, såsom Spanien, Tyskland, Portugal eller Italien. Första gången jag gjorde en intervju- och observationsresa till Rom hamnade jag i en lägenhet där 20 – 25 unga män från Afghanistan hade samlats för en kristen sammankomst. Någon presenterade mig på dari som ”forskare från Sverige” och därefter ombads jag redogöra för forskningen på engelska. Vid frågestunden som följde efteråt ställde ungefär tio deltagare frågor på svenska och fyra – fem på norska. En deltagare hade hastigt lämnat rummet när han hörde att jag var svensk. Andra bad om ursäkt å hans vägnar, men han hade upplevt sådan smärta under asylprocessen i Sverige att han fick ångest bara vid tanken på Sverige. Vid ett annat tillfälle besökte jag en projektdeltagare i hans asylboende i en mindre stad i västra Frankrike. Asylboendet bestod av ett antal lägenheter i stadens utkant. När jag klev in i det gemensamma matrummet och blev presenterad som svensk av mannen jag besökte så bytte övriga ungdomar i rummet smidigt till svenska. Nyligen anländ i Lissabon hade jag stämt träff med två unga projektdeltagare från Afghanistan. Nio kom för att dela med sig av sina upplevelser. Alla pratade svenska.
Om än inte statistiskt belagda, så säger de här erfarenheterna något om vidareflyktens omfattning. Ur ett projektperspektiv förefaller det som om flera europeiska länder har dragit en fin vinstlott – de har fått billig arbetskraft färdigutbildad i Sverige. Många har tvingats fly vidare efter en gymnasieutbildning eller yrkesutbildning i Sverige. Av de 14 projektdeltagarna som flytt vidare har 12 fått asyl i sina nya länder. Alla 14 jobbar och betalar skatt. Några av dem, som hade svenska vårdutbildningar, kunde efter ett års studier i franska gå raka vägen in i den franska underbemannade äldreomsorgen. Andra har jobb i restaurangbranschen, i matvarubutiker eller i jordbruket. De har blivit kuggar i det hjul som håller den europeiska låglönemarknaden i gång. Som antropologen Nicholas de Genova har påpekat; fortet Europa stänger inte bara ute de människor som är oönskade, det stänger också inne de människor som inte har någon annanstans att ta vägen och som kan utnyttjas i en nyliberal marknadsekonomi. Ungdomarna i projekten är uppenbara exempel på detta när deras långa arbetsdagar för usel lön styckas upp i småbitar för att tillfredsställa arbetsgivare och kunder enbart under arbetstoppar, eller när de tvingas jobba sju dagar i veckan men få betalt för fyra om de vill behålla jobbet. Det var inte det de drömde om, men deras resa är inte slut. För flera av dem har den kanske ändå bara börjat. Förhoppningsvis får de som vill möjlighet till vidareutbildning och mindre slitsamma jobb när uppehållstillstånden blir permanenta.
Det finns ingen entydig berättelse om vad vidareflykten till andra länder inneburit för projektdeltagarna men några mönster kan identifieras som inte är till Sveriges fördel. Ett mönster är att ingen har uttryckt en önskan om att återvända till Sverige annat än för ett kortare besök för att träffa vänner. Det gäller även de två som ännu inte fått uppehållstillstånd efter åtta års flykt och väntan. De har fastnat i en rättslig process i Italien och Frankrike gällande Dublin som har fått Kafkaliknande proportioner. De vill ändå stanna där de är.
Det finns erfarenheter av processförare och migrationsdomstolar som förkastar alla bevis som presenterats och som är så nyckfulla att de ena dagen godkänner att en utbildning uppfyller kriterierna för förlängt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen och andra dagen underkänner exakt samma utbildning i en annan ung människas ärende.
Samtliga projektdeltagare har beskrivit Sverige med sorg och ilska. Många har positiva erfarenheter av det svenska civilsamhället, skolan, lärarna, vännerna, och ideella föreningar. Längtan efter den delen av Sverige kan fortfarande vara stor, men den överskuggas nästan alltid av en intensiv frustration och ilska som kommer till uttryck när de berättar om erfarenheter av svenska myndigheter. Många känner sig förnedrade av och i Sverige, av det som de har upplevt som kränkningar och en påtaglig känsla av rättsosäkerhet. I den finns erfarenheter av att ha tilldelats advokater som inte har förklarat vad asylprocessen går ut på, eller som till och med glömt bort att meddela avslag, gå igenom protokoll och att överklaga i tid. Bland erfarenheterna finns gode män med uppgift att sörja för person och bevaka rätt som ställt in asylintervjuer för att de åkt på semester eller som kontaktat Migrationsverket för att de tycker den unga människan är otacksam och bör få sig en näsbränna. Det finns erfarenheter av processförare och migrationsdomstolar som förkastar alla bevis som presenterats och som är så nyckfulla att de ena dagen godkänner att en utbildning uppfyller kriterierna för förlängt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen och andra dagen underkänner exakt samma utbildning i en annan ung människas ärende. Sådana erfarenheter präglar samtalen om Sverige hos de ungdomar som senare blir trodda och får sina asylbehov erkända i andra länder.
Många säger att Sverige har förstört deras liv, att Sverige har bestulit dem på 5 eller 8 år. Många har också erfarenheter av att bli illa bemötta i själva mötet med handläggare i Sverige. En ung man, Sadat, tvingades till exempel berätta i tre långa intervjuer hos Migrationsverket när han bara var 16 år gammal om detaljer i samband med halshuggningar han bevittnade innan han lyckades fly. Jag har läst protokollen från intervjuerna som en del av forskningsprocessen. Sida upp och sida ner pressas 16-åringen med repetitiva frågor om var han satt, hur nära han var, vad han såg. Hans önskemål att få slippa beskriva detaljer leder ingenvart. Det han själv har beskrivit som en förhörsliknande intervju fortsätter och följs av flera hos en och samma handläggare vid Migrationsverket i Sverige. Till och med i protokollet syns upprördheten och misstron hos handläggaren. Han avslutar själv sina transkriberade frågor, liksom ordval som signalerar krav och ilska, med utropstecken. Ibland när jag tvivlar på om det jag har mött i forskningsprojekten faktiskt kan ha hänt går jag tillbaka och tittar i de protokollen och i flera andra. Där finns till exempel också protokoll från en intervju med en 15-årig kille som försöker berätta detaljerat om vad han har varit med om och återkommande blir tillsagd att han pratar för mycket och att han ska byta ämne. I avslaget hänvisar Migrationsverket till detaljfattigdom. Att läsa och analysera de här protokollen får en att vilja nypa sig i armen. Men det här är ingen mardröm. Det har faktiskt hänt.
Åter till Sadat. Hans svårighet att som barn berätta om djupt traumatiska upplevelser användes emot honom i avslagsbeslutet. Han har berättat att när han kom till intervju i Frankrike flera år senare tillfrågades han om han ville ha kaffe eller te, fick välja vilken stol han ville sitta i och ombads på ett vänligt sätt att redogöra för varför han hade flytt från Afghanistan – och sedan från Sverige. Han har berättat hur han pratade utan att bli avbruten av arga frågor i tre timmar, medan de drack te och kaffe, och sedan var det över. Några månader senare hade han asyl och ett tioårigt uppehållstillstånd. Det fanns inget som liknade förhör i just den intervjun. Flera av de andra deltagarna i både Frankrike och Italien berättar om liknande erfarenheter av att i dessa länder ha blivit behandlade som sörjbara och värdefulla människor i samband med asylintervjuerna till skillnad från i Sverige.
Att bli bemött med erkännande och respekterad som människa när man har lämnat Sverige för att söka asyl i andra länder är ett tema som återkommer i intervjuerna. Det är också ett tema inom forskningen som är ganska entydigt. När människor bemöts med respekt, det vill säga när deras redogörelser och erfarenheter blir lyssnade till och erkända som viktiga, så väcks viktiga psykologiska och socialt stärkande processer till liv. En erkänd och respekterad asylsökande människa får energi att interagera med andra och känner sig delaktig i samhället. Att uppleva sig som respekterad inger hopp, som Omid säger efter mötet med den italienska migrationshandläggaren:
”Hon sa ’jag är mycket ledsen att Sverige och andra länder gav dig dessa [problem]’. Och hon var snäll, och hon sa ’var inte orolig’. Det är därför jag lärde mig italienska, och jag var mycket lycklig och jag gick i skolan. De gav mig hopp.”
Omid sätter fingret på ett tema som återkommer i flera intervjuer och observationer. Att bli sedd som människa, och få sina asylskäl respekterade, skapar utrymme för hopp att växa. Karaktäristiskt för hopp är att den som hoppas är beroende av aktiviteter och människor utifrån för att det som förväntas ska kunna bli verklighet. Klarar man att lösa allting själv så behövs inte hopp. Att vara asylsökande och hoppas på en säker framtid innebär att man har lämnat över en betydande del av kontrollen över livet och framtiden till andra, till migrationsmyndigheter och deras handläggare, välfärdssystemens aktörer. När representanter för dessa ägare av kontrollen bemöter dig med misstänksamhet och distans, fragmenteras hoppet och försvinner ibland helt som för några av projektdeltagarna som valde att fly vidare efter en upplevd hopplöshet i Sverige. Det kan också leda till en mängd andra svåra situationer som apati, ensamhet, rädsla, ångest och känslor av att inte tillhöra. När myndighetspersonerna istället ser dig som en sörjbar människa, värd att bry sig om och sörja för, med viktiga erfarenheter att berätta, växer hoppet och viljan att delta i små och stora sammanhang.
Det är inte bara mötet med myndigheter i Italien och Frankrike som tycks bidra till projektdeltagarnas positiva erfarenheter av att bli sedda och respekterade. Det handlar också om deltagarnas möten i vardagen som av flera deltagare tolkas som mindre rasistiska i Italien och Frankrike. Sadat, som under en tid bodde i tält i Frankrike, messade och berättade:
”Livet är bra. Du vet, här är jag inte behandlad som en flykting. I Sverige, när jag går på gatan eller väntar på bussen, alla tittade konstigt på mig. Här i Marseille sitter vi alla tillsammans.”
Han förklarade senare att han menade att ingen undvek honom på bussen utan satte sig bredvid honom och började prata som om han vore en ”normal människa”. Sadat hade åtskilliga erfarenheter av att möta rasism i Sverige och även sedan han fick 10-årigt uppehållstillstånd, jobb och egen lägenhet i Frankrike så påminner han mig ibland om att det var bättre att vara fri under broarna i Frankrike än att vara fånge utan att kunna göra något i Sverige. Han är inte ensam om att känna sig mindre som en flykting i det nya europeiska landet. Flera har berättat att de inte sticker ut och att de ses som vem som helst. Skillnaderna mellan erfarenheterna i Sverige och i de nya länderna kan troligen påverkas också av att deltagarna ofta har hamnat i större europeiska städer som präglas mycket mer av mångfald vad gäller hudfärg, brytning och så vidare, än de medelstora svenska städer de ofta har lämnat. Men skillnaden är hur som helst en viktig och hoppingivande aspekt för många.
Och skillnaden mellan erfarenheterna i Sverige och de länder de har flytt vidare till handlar inte enbart om upplevelsen av att se ”normal” ut i förhållande till lokalbefolkningen och känna att man inte sticker ut. Skillnaden är också påtaglig när man som jag har observerat de unga männens interaktion i vardagliga sammanhang. När vi går ut och äter tillsammans, handlar Metrobiljetter eller bara går runt och tittar i butiker både i stora och medelstora städer, ges de ofta huvudrollen i samtalen med personal. Vid observationer i Sverige noterar jag ofta motsatsen. Även om projektdeltagarna talar flytande svenska så vänder sig personalen till mig och frågar vad som önskas. Sveriges behandling av ungdomarna som sökte asyl har inte gått obemärkt förbi bland de organisationer som arbetar med att stötta asylsökande och så kallade irregulariserade människor. Jag har redan nämnt LAMSF som växte fram ur ett omfattande behov av insatser för tusentals svensk-afghanska ungdomar som samlats under broar och i tält i olika områden i Paris. Organisationen diskriminerar inte utan försöker stötta alla ungdomar som flytt vidare från Sverige oavsett nationalitet, men unga människor från Afghanistan har dominerat. I Italien har jag tillsammans med projektdeltagarna haft kontakt med både kyrkliga församlingar och akademiska och juridiska nätverk med lång erfarenhet av att jobba med stöd åt asylsökande personer. I Portugal och Belgien har jag, genom projektdeltagarna, under lång tid haft kontakt med informella nätverk av jurister, forskare och volontärer som sysslar med migrationsrelaterade frågor och juridik.
När projekten ledde mig utomlands 2018 fanns i flera av dessa organisationer och nätverk en bild av Sverige som ett föregångsland när det gäller asylrätt. De hörde visserligen vad som höll på att hända när asylsökande pratade vid språkcaféer och andra sammankomster, men i Italien och Portugal fick jag ibland frågan om de som lämnat Sverige möjligen begått kriminella handlingar i Sverige och därför fått avslag. Andra som hade tillgång till förstahandsinformation från Sverige såg vad som pågick men hade svårt att övertyga domstolar eller andra juridiskt skolade aktörer om att Sverige i mycket stor utsträckning gav avslag till människor från till exempel Afghanistan, som ofta är den stora grupp asylsökande från Sverige som aktörerna i utlandet möter mest. En advokat beskrev hur hen blivit utskälld av en domare för att komma med lögner när hen beskrev avslagen och deportationerna till Afghanistan. Samma verklighetsfrånvända bild av Sverige har också länge levt kvar i forskningssammanhang. Vid en konferens i Lissabon för ett par år sedan hade deltagarna svårt att tro på de empiriska bevis jag delade från projekten. Hade inte flera svenska forskare befunnit sig i salen och bekräftat situationen så hade mina bevis kanske avfärdats lika enkelt som de asylsökande ungdomarnas bevis för asylskäl har avfärdats i Sverige.
Idag är tongångarna i stödorganisationerna mer realistiska. Sveriges strävan, via två regeringar, att anpassa asylreglerna till Europas miniminivå, är ökänd bland asylrättsadvokater och organisationer i flera av de länder projektdeltagarna har sökt sig till. När nya individer anländer som kämpat för att stanna kvar i Sverige i fem – åtta år så ifrågasätts inte deras berättelser om asylprocessen i Sverige. Samtidigt växer mängden forskning fram som med bevis från verkligheten ifrågasätter myten om den svenska exceptionalismen som har präglat omvärldens bild av Sverige som ett land som värdesätter mänskliga rättigheter för alla oavsett hudfärg, religion eller varifrån man kommer.
De i stor utsträckning dystra observationer och ämnen som har lyfts ovan i anslutning till deltagarnas erfarenheter av Sverige aktualiserar en viktig aspekt som inte påpekas nog ofta: Att vara drabbad av orättvisor, diskriminering, byråkratiska övergrepp och lidande är inte att vara svag, eller att vara helt innesluten i en offerposition. Det är ingen tvekan om att ungdomarna i de här projekten – och i många andra projekt som studerar hur Sveriges alltmer restriktiva hantering av asylfrågor har ”drabbat” unga människor med mörk hud- eller hårfärg – ur ett perspektiv är offer för förtryck som gjort att de har hamnat i mycket utsatta positioner. Amir, och flera andra har kämpat för att ta sig bort från ett liv på gatan, liksom Sadat. Men ingen av dem har låtit sig stoppas. Några, som Sadat, har faktiskt föredragit tältning i Paris, jakt på dusch, mat och kläder, framför den känsla av hopplöshet som hann ifatt dem efter år av väntan och myndigheternas misstänksamhet som de upplevde i Sverige. En viktig del av projekten och resultaten är att samtidigt med att förstå ungdomarnas utsatta position också se och erkänna deras kreativitet och uthållighet. I den kreativiteten ligger både att inse när hoppet i Sverige faktiskt är fruktlöst och destruktivt och att mobilisera nytt hopp och röra sig mot andra länder och platser. I slutänden är det nog bara att gratulera de länder som har fått ta emot de många kreativa unga människor som nått dit.
”Hopp uppstår inte under goda tider.
Snarare föds hopp ur kampen.
Hopp är vad vi hittar när vi kan förvänta oss att hitta hopplöshet.”
(Zigon 2018, s. 76, min översättning[i])
[i] Zigon, Jarrett (2018) Hope and waiting in post-Soviet Moskow, in Ethnographies of Waiting – Doubt, hope and uncertainty, Manpreet K. Janeja & Andreas Bandak (eds.), s 65-86. Routledge: London
