Det är inte tanken som räknas

Det är lördag morgon och klockan är 08.00. Det är tidigt, men det ringer på messenger, det står Ehsan på displayen. Jag minns inte vem det är, men han vet vem jag är. Efter sju avslag och perfekt svenska har han lämnat Sverige och befinner sig nu i Tyskland. Tyskland har hittat hans finger­avtryck och vill skicka honom tillbaka till Sverige. Jag vet att Sverige kommer att godkänna förfrågan även om vi inte vill ha honom här. Han frågar mig: ”Varför? Sverige vill ju inte ha mig. Jag har sju avslag”. Jag har inget svar, och jag är arg på Sverige. Men det säger jag inte till honom. Jag vill vara professionell, och har dessutom lärt mig att inte ta in det utan bara göra det jag kan: hjälpa honom att ta ett informerat val.

Klockan hinner bli tio när nästa fråga kommer, också på messenger. Jag vet inte vem det är, men han säger att han har hört så mycket gott om mig. Han tänker att jag kan hjälpa honom och att jag kan göra mirakel. Avslag på gymnasie­lagen och asyl. Han skickar sitt beslut och jag lovar att läsa det senare. Men nyfikenheten vinner, och jag måste skumma igenom det genast. 

Anledningen till avslaget finns i beslutet. Han fick sin fasta anställning för sent. För sent! Hur kan det vara för sent när han nu har allt på plats? Inom mig tänker jag att det är sinnessjukt. Han kan det lagen kräver: att försörja sig. Till honom säger jag att jag tyvärr tror att det inte finns så mycket att göra. Han förstår inte hur det kunde bli såhär, och det gör inte jag heller.

Nu har det blivit eftermiddag och jag minns plötsligt att jag har lovat hjälpa en vän att hitta tidigare papperslösa som nu är etablerade, och som vill berätta om det i en nättidning. Syftet är att visa för politikerna och för de oinvigda att även en papperslös har inre resurser och kan bli en etablerad medborgare. Jag tycker egentligen inte att det behöver bevisas, men jag skriver ändå en annons i gruppen Stoppa utvisningarna. En journalist på UR ser min annons och hör av sig. Hon söker något annat. Hon söker någon som har erfarenhet av svält. Jag är inte säker på att jag känner någon, men jag lovar ändå att försöka hjälpa henne. Mitt nätverk är stort. Jag känner många som har upplevt hunger men det finns en skillnad mellan hunger och svält. 

Senare under dagen kommer det ändå en god nyhet. K, som utvisades på grund av migrations­myndighetens misstag och nu befinner sig i Egypten, har hittat ett jobb i Kairo. Han måste börja om sitt liv på grund av att migrationsmyndig­hetens handläggningstider är för långa. När de väl skulle ta beslut om hans ärende var han inte längre student. Han fick avslag på gymnasielagen. Tack och adjö. Jag tänker på det absurda i detta, men det får hänvisas till lådan med alla andra som misshandlats av svenska myndigheter.

Men hur blev engagemang en så naturlig del av mitt liv så att jag lägger halva lördagen och alla andra dagar på att hjälpa andra? Kanske var det min finska mamma som påverkade mig. Hon som alltid hjälpte alla utan att förvänta sig något tillbaka. Hon var ett av dessa efterkrigsbarn som hade det knapert och aldrig kunde unna sig något. Eller kanske är det bara så enkelt att jag kan, och min moraliska kompass säger: om du kan, måste du. Jag är ju en privilegierad människa. 

För min del började allt på allvar först 2015. Det kallades flyktingkrisen. Jag såg det inte som någon kris. Jag stod på Centralstationen i Stockholm och det vällde in folk från hela världen. Mest från Syrien och Afghanistan. Jag blev nästan euforisk: världen hade kommit till lilla Sverige. Theodor Kallifatides sa: vi kan inte hjälpa alla, men vi ska i alla fall försöka. Det var som om det hade varit mina ord.

Jag stod på Centralstationen och på natten var jag nattvakt i kyrkan eller moskén. Jag åkte till Flemingsberg och Tumba och besökte Migrationsverkets boenden. Fick vänner för livet. Jag var oftast ensam, ibland hade jag med mig en kompis. Vi steg in i en ny värld. Det var smutsigt, trångt, trasiga möbler. Desperata ögon som upplevt så mycket följde oss. Det saknades allt: kläder, mat, hygienartiklar, leksaker. Men det jag minns mest är hur välkomnad jag kände mig, och förstås de afghanska och syriska middagarna som vi blev bjudna på. Jag minns gästvänligheten. Jag minns de afghanska pojkarna som fick sin första dator av oss, och som idag är etablerade och framgångsrika i samhället. Sådana medborgare som våra politiker vill ha. Eller inte. De kanske också är en belastning enbart på grund av sin flyktingbakgrund?

Jag glömmer aldrig den syriska middagen då en 9-årig tjej ritade en teckning till oss. Jag tackade och skrattade, men när jag senare förstod vad hon hade ritat fick jag en klump i magen. Det var en båt, och utanför båten flöt det ansikten. Det var ett barns teckning av det hon kom ihåg från resan över Medelhavet. Båten och kropparna som flöt omkring. 

Sedan började ett nytt kapitel i mitt liv. På en fest som jag ordnade och där clowner utan gränser uppträdde, träffade jag en ung pojke som bodde på ett HVB-boende. Jag gav mitt nummer och sa till honom: hör av dig om du eller dina vänner har problem. 

Det gick någon månad efter festen och så en kväll ringde telefonen. Det var killen från festen. ”Min kompis fyller 18 på fredag, och på måndag måste han flytta till Norrland” sa han. Över en natt skulle pojken bli vuxen. Inte en ung man eller ungdom utan vuxen. Jag hade ingen lösning till pojkarna, men jag visste att jag måste göra något. Om inte jag gör det, vem gör det då? Jag bjöd pojken och hans kompis hem till mig. De kom och jag erbjöd kompisen att bo hos mig i några veckor tills det ordnat sig. Han hade sin skola och sina kompisar i Stockholm, otänkbart att han skulle flytta till Norrland och lämna allt. Jag visste också att det ofta var svårt att få plats i en ny gymnasieskola, även om man enligt skol­lagen har rätt att fortsätta en påbörjad utbildning. 

Första kvällen stod vi i köket, ännu främmande inför varandra. Pojken tittade på mig och frågade blygt: ”Vad ska jag kalla dig?” Jag förstod inte frågan. ”Mamma eller Liisa?”. Jag svarade ”kalla mig Liisa”. Jag förstod inte då, men nu vet jag att mamma inte bara är den biologiska mamman, utan en person som visar omtanke och kärlek som en mamma gör. 

Det blev inte några veckor, det blev fem år, och pojken blev min bonusson. Jag började erbjuda boende för flera, ibland var det två killar som bodde hos mig. Ofta sov någon på min vardagsrumssoffa enstaka nätter. Någon frågade mig om jag någonsin var rädd. Nej, aldrig. Vad skulle jag vara rädd för?

Motstånd i praktiken

Jag förstod att jag måste lära mig vad det är som händer med dessa ungdomars juridiska process för att kunna hjälpa dem på bästa sätt, så jag började lyssna och lära mig. Jag satt med ung­domarna och gjorde tidslinjer och intervju­träning med dem, och ibland åkte jag med till intervjun. Många fick avslag, och de starkt kritiserade åldersuppskrivningarna sattes i system. Plötsligt tyckte jag att migrationsjuridik var spännande, och jag lärde mig mer om det. 

Jag brann för integration, då som nu, och är av åsikten att alla nyanlända behöver ha åtminstone en svensk person i sitt nätverk. Även svenskarna måste integreras. Jag började göra matchningar. En asylsökande från flykting­boendet hem på julmiddag hos en svensk, fika med en ny vän, förstås det bästa av allt: hitta ett hem hos en svensk. Jag hittade hem för många, och några av dem bor fortfarande kvar. Skillnaden mellan dem som bott på gatan eller hos kompisar och dem som haft ett riktigt hem hos en svensk är slående. Den första gruppen kämpar fortfarande med språket och med att försöka förstå hur samhället fungerar. De allra flesta som bott i svenska hem är idag integrerade och kan språket. 

Det jag vill visa med denna text är, att hjälpa och engagera sig för utsatta människor är en del av motståndet. Vårt samhälle avhumaniseras nu i allt snabbare takt, och att sitta i soffan kommer inte att stoppa denna utveckling. Invandrare målas ut som brottslingar, men utan invandrare stannar Sverige. Du kanske inte kan göra allt, men du ska i alla fall försöka. Det är inte tanken som räknas. 

Liisa Korvenranta, Aktivist.