Det har aldrig varit så illa som nu.

Framsidan av familjens Zadiks hus sett från huvudgatan i Noor Shams flyktingläger, totalt utbränt efter en drönarattack av IDF (Israel Defense Forces) den 26 december 2023.

Text och bild: AbdulKarim Sadi

Översättning från arabiska av Mohamed Kiswani

AbdulKarim Sadi arbetar för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem med att dokumentera Israels övergrepp och kränk­ningar mot den palestinska civilbefolkningen. Han blickar här tillbaka på sitt arbete.

Förra veckan räknade jag ut att jag arbetat mer än 20 år för B’Tselem i de ockuperade palestinska områdena. Jag har utrett, undersökt och dokumenterat kränkningar mot civila palestinier begångna av Israel. Att arbeta med en organisation som ägnar sig åt mänskliga rättigheter har aldrig känts främmande för mig som person eller för min inställning till livet. Jag hade tidigare arbetat för Internationella Röda Korset i Ramallah, och innan det mer än 12 år för en palestinsk organisation specialiserad på att dokumentera israeliska kränkningar. 

Den största utmaningen var att för första gången i mitt liv börja arbeta med en israelisk organisation. Det var svårt för mig som palestinier att arbeta, engagera mig och etablera nya vänskaper med israeliska kollegor. Men tiden det tog för min oro och mina rädslor att försvinna gick fort, mycket snabbare än jag föreställt mig.

Tiden då jag började arbeta för B’Tselem för 20 år sedan utmärker sig. Det var då den andra intifadan, det folkliga upp­roret, var som mest brinnande. Det upproret ledde till upprättandet och byggandet av separationsmuren, isoleringen av palestinsk mark bakom muren, mord och avrättningar, begränsningar av rörelse­frihet och rivning av hus och hem. 

Jag kan nu säga att kränkningarna som inträffade då inte kan jämföras med de kraftfulla kränkningar vi nu upplever från den israeliska ockupationsmakten och som gör det dagliga livet för den palestin­ska medborgaren alltmer smärtsamt och svårt. Det är också viktigt att berätta att när de israeliska soldaterna, som stoppade oss, fick veta vad vi arbe­tade med som människorätts­organisation, tog de ändå hänsyn till vårt uppdrag och satte inga ytterligare hinder för oss. 

Jag minns fortfarande den natten i oktober 2015, när jag var på väg från Ramallah tillbaka till Tulkarem, och stoppades av israeliska soldater under exakt två timmar. Tack vare mina studier inom psyko­logi och filosofi, kunde jag övervinna den prövning jag gick igenom den här natten. Jag minns fortfarande hur de tre soldaterna riktade sina gevär mot mitt huvud innan jag hunnit fram till dem. Mitt öde och mina erfarenheter var ingenting värda. Den israeliska soldaten var fullt kapabel att i avsaknad av ögonvittnen eller bevis öppna eld mot mig och hävda att ”en kniv hittades med offret”, även om den kniven var en liten fruktkniv. Att bli stoppad av soldaterna var ett av de svåraste ögonblicken i mitt liv eftersom ingen form av konversation ägde rum mellan oss. Var och en av oss hade en klar förutfattad uppfattning om den andre. Genom lång fälterfarenhet har jag under årens lopp utvecklat en förmåga att vara kreativ och hitta sätt att kommunicera med olika parter. 

Framför mig stod tre unga soldater i knappa tjugoårsåldern som inte hade någon annan erfarenhet eller kunskap än vad de vilseletts att tro på genom den propaganda som hjärntvättat dem och fått dem att tro att vi andra är terrorister som älskar att döda och skada. Jag betraktade uttrycken i deras ansikten och deras upprördhet när han, som var den ansvarige officeren, började för­höra mig. Jag berättade att jag var på väg hem från att ha sett pjäsen Hamlet av William Shakespeare. Jag märkte då en förändring i kroppsspråket och i deras ansikten. De förstod att jag var en bildad man. Jag berättade också att mina barn, som var jämngamla med de tre soldaterna, hade ingenjörsutbildning och studerade. När isen smält och barriären av rädsla brutits kände jag plötsligt en sorts ledsamhet över att dessa unga soldater var inneslutna i en så snäv världsbild. Samtidigt kände jag stolthet över mig själv och mina barn, som jag hjälpt att få kunskap om andra kulturer omkring oss. Efter två långa timmar fyllda med både rädslor och tvivel var det överraskande att de tre soldaterna skakade min hand och önskade mig en fortsatt trygg resa. Detta är en av de små upplevelser jag fått genom mitt arbete med att dokumentera och utreda israeliska kränkningar. 

Sherin Abu Akleh-vägen på västra sidan av Jenin flyktingläger. Sherin Abu Akleh, journalist på Aljazeera sköts och dödades nära trädet den 11 maj 2022 under en israelisk räd. Vägen förstördes med bulldozer av IDF (Israel Defense Forces) senast den 2 februari 2024. 

UNRWA Clinic Road inne i Noor Shams flyktingläger, förstördes med bulldozer av IDF (Israel Defense Forces) den 21 januari 2024. 

En liten gränd i flyktinglägret Noor Shams efter missilattacken av IDF (Israel Defense Forces) den 3 januari 2024, som lämnade familjen Zadiks hus i spillror.

Allteftersom tiden gick gav arbetet mig en djupare insikt om de levnadsvillkor som mitt palestinska folk lever med under ockupationen. Villkoren och begränsningarna av rörelse­friheten, det avsiktliga dödandet av unga män och barn under förevändning att de gör motstånd mot ockupationen och rivning av hem under falska invändningar. Såsom att de ligger för nära säkerhets­anläggningar eller andra militära objekt inom de ocku­perade palestinska områdena. Under 2023 hindrades cirka 25–30 procent av markägarna tillgång till sina marker under olivsäsongen. Israeliska soldater och extremistiska bosättare stal jordbrukarnas mark och byggde bosättningar och bostadsområden på dem. 

Jag övervakade dussintals fall där palestinska bönder fördrivits från sina marker och hindrats från att plocka oliver. Dessutom stal israeliska bosättare ofta oliverna från träden eller så stal de skörden som bönderna plockat och samlat in. Palestinska familjer väntar dag efter dag för att få skörda sina oliver för att använda dem till mat eller sälja dem för att kunna betala kostnaderna för deras barns utbildning vid skolor och universitet. Människorättssituationen har förvärrats avsevärt efter att kriget mot Gazaremsan började i oktober förra året. Krigstillståndet där påverkar också livet på Västbanken, särskilt i det område där jag arbetar, runt Jenin och Tulkarm. Jag överdriver inte när jag säger att mängden av arbete och dokumentation av händelser och kränkningar under de senaste tre månaderna motsvarar antalet kränkningar jag dokumenterat under 3–4 år. 

Sedan den 7 oktober 2023 har jag dokumenterat 175 fall av civila palestinier som dödats av den israeliska armén eller av israeliska bosättare, utöver rivning av bostäder och upprättandet av militära checkpoints längs vägarna på Västbanken. Situationen har blivit än mer smärtsam och svår, men de omständigheter vi nu går igenom på Västbanken kan inte jämföras med det fruktansvärda dödandet och det pågående folkmordet av civila i Gazaremsan. 

Det som har hänt sedan oktober i Gazaremsan med dödandet av kvinnor, äldre och barn och raserandet av byggnader och hela bostadsområden har varit till den grad fruktansvärt att hela familjer har utrotats och strukits från folkbokföringen. Det här gör ont. Tre av mina kollegor arbetar i Gaza. Deras omständigheter, rädslan och smärtan de lider av och förlusten av deras familjemedlemmar, upptar alla mina tankar och jag måste dagligen försöka försäkra mig om att de är vid liv. Jag vill gärna berätta om av vad som hände en av mina kollegor Elfat al-Kurd, och hennes syster Ghada al-Kurd, och vad de svåra krigsförhållandena gjort med dem. 

På morgonen lördagen den 7 oktober, efter att ha hört nyheterna om vad som hänt i Gazaremsan och bosättningarna intill, kände jag en stark rädsla och oro för mina kollegor där. Jag vet av tidigare erfarenhet och krig hur de civila drabbas. Jag ringde Elfat och frågade hur hon skulle göra. Hon svarade att hon för­beredde sig och packade några enkla saker och förnödenheter för att lämna sitt hus. Elfat bodde i Al-Shuja’iya-kvarteret, längs Bagdad Street som är ett av områdena där strider pågår och som ligger väldigt nära den israeliska gränsen. Hon skulle gå till sin systers hus, nära hamnen, väster om Gaza City, tillsammans med sin familj. Där bodde de i endast tre dagar eftersom området var måltavla för israeliskt stridsflyg. De tvingades att flytta en tredje gång till gatan utanför Al-Shifa-sjukhuset, som folket på Gazaremsan anser vara den säkraste platsen. Jag kontaktade henne dagligen för att stödja och hjälpa henne att stå ut. Elfat höll till på gatan utanför Al-Shifa-sjukhuset i tre dygn. Den israeliska armé­chefen utfärdade ett beslut om att evakuera sjukhusområdet och familjen tvingades vidare söderut mot Gazadalen. Antalet martyrer och skadade som var i behov av vård ökade, samtidigt som sjukhusets gårdar och anläggningar var överfulla av människor som sökte skydd. 

Elfat tog sin tillflykt till sin väns hus i Al-Mughraqa-kvarteret nära Wadi Gaza och stannade där en natt. Det var en av de värsta nätterna i hennes liv, stridsflyg bombade släktingarnas hus och dödade omkring 25 barn, kvinnor och män. Krigsflygplanen avfyrade granater och missiler och bildade ett bälte av eld i området där hon just hade befunnit sig. Elfat och familjen fördrivs en femte gång till ett område som övervakas av FN:s hjälporganisation för flyktingar. Ett öppet, sandigt vidsträckt område där de som flytt från krigets helvete kan ta sin tillflykt och sätta upp primitiva tält för att försöka skydda sig från kyla och regn. 

Medan jag skrev den här artikeln förlorade min kollega Elfat sin far, som då befann sig i norra Gazaremsan. Han vägrade att flytta eftersom han var en gammal och sjuk man. Han dog till följd av brist på mat, extrem kyla och brist på sjukvård.