Rörelsejurister

Jasmine Qazbegi och Miran Kakaee är advokater och specialiserade på asyl- och migrationsrätt. Jasmine sitter i styrelsen för FARR och Miran är sedan 2019 rektor för Akademin för Rörelsejurister.

Vilken är juristens roll och uppgift i den sociala rörelsen? Frågan besvaras nog enklast genom att klargöra varför jurister över huvud taget behövs inom sociala rörelser. Faktum är att vi lever i en tid där repression i allt större utsträckning tar sig formen av ökad kriminali­sering, hårdare straff och flera övervaknings­lagar. Asyl- och migrationsrätten är kanske det tydligaste exemplet där vi ser hur juridiken kan användas som verktyg för att begränsa flykt­ingars och migranters fundamentala fri- och rättigheter som exempelvis rörelsefriheten eller skyddet för privat- och familjeliv. Parallellt med denna utveckling ser vi också hur det politiska beslutsfattandet alltmer förflyttas från den politiska arenan till den juridiska. Politiska beslut som tidigare fattades av landets högsta politi­ska församling, riksdagen, avgörs i allt större utsträckning av landets olika domstolar. Detta ser vi framför allt inom miljörättens område. De flesta minns nog när mark- och miljödomstolen sommaren 2021 avvisade Cementas ansökan om fortsatt täktverksamhet. Händelsen ledde till politiskt kaos, och historien slutade med att regeringen införde en speciallag så att Cementa fick fortsätta exploatera våra naturresurser.

Vi ser även en utökad juridifiering på kriminalrättens område. Det tydligaste exemplet där är den senaste terrorlagen som sedan 1 juni 2023 gör det brottsligt att delta i terroristorganisationers verksamhet. Lagen har kritiserats av bland annat Lagrådet som menar att den dels riskerar att kriminalisera stöd till legitima politiska organisationer, dels förskjuter makten att avgöra vilka organisationer som ska anses utgöra terror­istorganisationer från riksdagen till landets domstolar (de senare är som vi alla vet inte några demokratiska församlingar). 

Sådan är den politiska verkligheten idag, där både en utökad repression genom lag utkristal­liseras, men också en utökad juridifiering av politiken. Detta är ett faktum för landets sociala rörelser att förhålla sig till, oavsett om vi talar om asylrörelsen, klimatrörelsen eller vänsterrörelsen i en bredare bemärkelse. Mot bakgrund av detta blir behovet av jurister inom sociala rörelser uppenbart. Juristen behövs för att den sociala rörelsen ska kunna navigera i den snåriga juridiken, men framför allt för att kunna använda den. Inte som ett verktyg för att befästa repression eller verka i maktens intresse, utan i syfte att kämpa emot den. I vilken form eller utsträckning detta bör ske beror på de särskilda omständigheter och förutsättningar som råder för den specifika sociala rörelsen.

Vilken blir då juristens roll? Hur bör en progressiv jurist förhålla sig till detta behov? Den jurist som inte aktivt funderar på denna fråga, utan väljer att ignorera juridikens roll i den alltmer tilltagande repressionen, bör ha klart för sig att den endast befäster de auktoritära strukturer och tendenser som den påstår sig vara emot. Den blir ett kugghjul i det auktoritära maskineri som tar fram lagstiftning, tillämpar den och spottar ut ett juridiskt resultat.

Det är förvisso bra att finnas till sociala rörelsers förfogande. Det är bra att jurister tar sig tid att svara på frågor, att företräda klienter eller att uttala sig i media om auktoritära lagförslag.

Juristen måste alltså börja med att erkänna makten i den egna professionen, men detta är i sig inte tillräckligt. Bland vissa självutnämnda progressiva jurister finns en utbredd uppfattning om att en progressiv jurist enbart behöver vara till den sociala rörelsens förfogande: ”Hör av er om det dyker upp några juridiska frågor” är deras modus operandi. Genom sporadisk mejlrådgivning i diverse juridiska spörsmål anser juristen att den har dragit sitt strå till stacken. Vissa jurister kanske till och med företräder åtalade aktivister, eller skriver en kritisk debattartikel om ett nytt lagförslag som presenterats av regeringen. 

Det är förvisso bra att finnas till sociala rörelsers förfogande. Det är bra att jurister tar sig tid att svara på frågor, att företräda klienter eller att uttala sig i media om auktoritära lagförslag. Alla dessa metoder är nödvändiga, men aldrig tillräckliga. Om det inte finns en teoretisk och ideologisk grund bakom metoderna, vilket det sällan gör när vi talar om jurister, så är arbetet nästan meningslöst. Man kan inte företräda aktivister ena dagen och kritisera lagförslag den andra, om det inte finns en teoretisk och ideologisk analys av dagens samhälle och den politik som föder repressionen i fråga. Vi kan inte bota sjukdomen enbart genom att behandla symtomen. 

Problemet kan belysas med följande exempel. Som advokater specialiserade på migrationsrättens område processar vi ofta i domstolen. Varför processar vi i domstolen och för våra klienters talan? Rimligen för att våra klienter har ansökt om asyl och vill ha ett uppehållstillstånd men fått avslag, tänker man instinktivt. Men varför behöver personen ens gå igenom en lång och oftast traumatisk process för att få bosätta sig på en tryggare plats? För att vi har lagar och regler i utlänningslagen och asylprocedursdirektivet som reglerar detta. Då borde vi rimligen vända oss till lagstiftaren, tänker den självutnämnde progressiva juristen: ”Vi borde kräva lagändringar som säkerställer alla männi­skors rätt till asyl”. Vi ser här att bättre lagar blir botemedlet, men även detta synsätt är fel. Vi har fortfarande inte nått problemets kärna – som dels är miljöförstöringen, det ekonomiska system­et och de imperialistiska staternas intressen som försätter människor på flykt i det första ledet, dels det system av nationalstater som med våld försvarar sina gränser och upprätthåller status quo i det andra ledet. Den jurist som vill göra anspråk på att vara progressiv behöver förstå detta och internalisera det i såväl sin politiska analys som i sitt praktiska arbete. 

Vi minns varför vi själva började studera på juristprogrammet och vi minns varför många av våra studiekamrater valde att göra det. Bland de flesta fanns en inre övertygelse om att vilja använda juridiken för att göra gott och förändra samhället till det bättre. Men utan en ideologisk övertygelse och ett ramverk som pekar oss i rätt riktning, och som gör att vi kan analysera och förstå problemets kärna, så kommer det juridiska verktyget aldrig kunna användas för att bryta ned detta orättvisa och exploaterande system. Vi kommer i stället vilseledas av tilltron till juridiken som lösningen på våra politiska problem. 

När politiken förskjuts till juridiken både kan och bör den sociala rörelsen, när omständig­heterna tillåter det, använda juridiken som verktyg för progressiv förändring. Det kommer vara nödvändigt, bland annat när vi behöver försvara oss mot statens försök att inskränka våra fri- och rättigheter. Men bakom utlänningslagens paragrafer och bestämmelser gömmer sig inte någon flyktingamnesti som väntar på att upptäckas i den juridiska processen. Det är en uppgift för politiken och vår organisering att kräva en generell och villkorslös flyktingamnesti. Den progressiva juristens uppgift blir därmed också tydlig. Den progressiva juristen behöver genomgå ett politiskt och ideologiskt uppvaknande, för att sedan organisera sig. Inte i första hand tillsammans med andra jurister, utan som en integrerad del av den sociala och politiska rörelsen. Detta gäller oavsett om vi talar om asylrörelsen, klimat­rörelsen, HBTQ-rörelsen och så vidare. Det juridiska behovet är stort och kommer fortsätta att vara det, och rörelsen kommer att vara bäst organiserad och förberedd för den repression som sker med hjälp av lagstiftningen, när juristen också är en del av rörelsen.