Eva Lundström, sjuksköterska och ansvarig för Stöttepelaren i Malmö, har genom sitt engagemang och stöd till unga med flykterfarenhet skrivit en text om Jafar och processen med att bli fri från drogberoende.
Jag vaknar klockan nio en söndagsmorgon i mars 2021. Kikar in i vardagsrummet. Jafar ligger i soffan. Han svettas, skakar i hela kroppen, ögonen är rödsprängda och han snörvlar. Heroinet håller på att lämna hans kropp. Jag är frustrerad över att Jafar inte får hjälp av samhället med att bli drogfri.
Tre år tidigare träffade jag Jafar för första gången. Han hade kommit till Malmö eftersom han var på väg att bli papperslös och behövde gömma sig. Jafar var livrädd för gränspolisen, men han hade hört att man kunde få bra hjälp i Malmö. En vecka senare var Jafar inkvarterad här i Malmö och började i skolan.
Efter en tid fick jag signaler från skolan om att Jafar hade hög frånvaro. Jag pratade med kuratorn på skolan och hon misstänkte att han tog droger. När jag frågade Jafar om han använde droger, så nekade han.
Så småningom blev Jafar avstängd från skolan. Efter ytterligare någon månad blev jag kontaktad av en kompis till Jafar som delade lägenhet med honom. Jafar rökte heroin på balkongen.
Jag körde till lägenheten och nu erkände Jafar att han använde droger. Jag var tvungen att slänga ut honom från lägenheten och han tillbringade 10 dagar, sovandes på Malmös gator. Jag hade dåligt samvete hela tiden, men kände att jag inte kunde ha gjort på något annat sätt just då.
Jafar stod inte ut med att sova ute och sa att han ville sluta med heroinet.
Vi gick till Beroendecentrum två gånger och han fick hjälp, men inte rätt hjälp. Läkaren skrev ut verkningslösa mediciner som kanske hjälpte lite mot abstinensen, men de hjälpte inte alls mot suget efter heroin.
Jafar och jag bad om hjälp hos socialtjänsten om plats på ett behandlingshem men det fick inte Jafar eftersom han inte hade uppehållstillstånd. Vi bad om inneliggande avgiftning på Beroendecentrum men det fick inte Jafar eftersom han inte hade uppehållstillstånd. Vi bad om hjälp hos LARO-mottagningen (LARO-behandling betyder läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, exempelvis med Metadon), men det fick inte Jafar eftersom han inte hade uppehållstillstånd. Jag visste att det som skulle kunna hjälpa honom var Metadon eller Subutex.
Jag trodde ändå i min enfald att Jafar visst kunde sluta röka heroin, bara han verkligen ville och med mitt stöd. Så fel jag hade. Nu började en tid av lögner igen.
Jafar sa att han hade slutat med heroinet, han manipulerade drogtesterna, lånade pengar och hittade på konstiga förklaringar. Jafar hade knarkskulder till olika langare, han blev illa misshandlad och hotad av dem.
Polisen tog Jafar vid tre tillfällen och den sista gången blev han förvarstagen. Jag blev lättad och tänkte att nu äntligen kan Jafar bli drogfri på riktigt. Och han blev drogfri, för första gången på flera år.
När Jafar släpptes ur förvaret flyttade han hem till mig.
Han började ganska omgående med heroin igen. Jag misstänkte det, men valde att blunda i början. Efter ett tag erkände Jafar.
Jafar sa flera gånger att han ville sluta, men att det var omöjligt utan Metadon eller Subutex. Jag bekostade Subutex, som han köpte på gatan. Han avgiftade sig hos mig, men började igen, slutade, började. Så höll det på. Jafar vågade knappt gå ut eftersom han återigen hade dragit på sig knarkskulder och langarna var efter honom. Vi förstod båda två, att om Jafar stannade kvar i Sverige skulle han antingen riskera att dö i en överdos eller bli dödad.
Våra samtal ledde fram till att Jafar tog beslutet att lämna Sverige och ta sig till Frankrike. Han hade nyligen fått avslag i migrationsdomstolen, så det fanns inget kvar för honom här. I Frankrikes skulle Jafar ha möjlighet att söka asyl.
Den 18:e juni i år lämnade Jafar Sverige . Han var heroinabstinent och hade Subutex i byxlinningen . Jag var rädd att han skulle bli tagen av polisen, men det gick vägen och efter 24 timmar anlände Jafar till Paris.
Hans Subutex tog slut redan efter någon dag och jag skickade pengar för att bekosta Metadon som Jafar köpte på gatan.
Jafar nosade själv upp en metadonmottagning i Paris som han skrev in sig på. Efter två veckor fick Jafar en plats i programmet. Han gick till metadonmottagningen varje dag och fick sin dos Metadon. Efter en tid fick han också en socialsekreterare som stöd för att kunna komma till rätta med sitt drogberoende, och även ett visst ekonomiskt stöd. Han kan nu också trappa ner Metadonet.
Han har nu varit i Paris i fem månader och är helt fri från heroinet. Tack vare Frankrikes beroendevård har Jafar kunnat överleva. I Frankrike gavs han den chans som han förvägrades i Sverige.
I Frankrike har alla rätt till samma vård. Det kvittar om du har uppehållstillstånd eller om du är papperslös.
Organisationen Gaia är sprungen ur Läkare i Världen och har ansvar för den polikliniska beroendevården i Paris. Gaia har ”tvingat” regeringen att införa en ny policy som går ut på att stödja personer som tar droger i deras dagliga liv, till skillnad från franska statens tidigare policy med vårdplikt och avhållsamhet.
Beroendevården i Frankrike omfattar metadonmottagningar, sprutbytesprogram, screening av hiv och hepatit och psykosocialt stöd. Den här vården finns i hela Frankrike och bedrivs av olika organisationer som erhåller ekonomiskt stöd av staten för att ge vård till människor som tar droger. I Paris har Gaia 75 anställda och 30 volontärer och de hjälper cirka 4500 människor varje år.
Personalen på Gaia träffar en del afghaner som har flytt från Sverige till Paris och alla säger de samma sak: ”Vi får ingen hjälp mot vårt missbruk i Sverige”.
Det är sorgligt att se hur dåligt beroendevården fungerar i Sverige. Metadon och Subutex är det enda som hjälper mot ett heroinbruk, ändå blir en stor grupp (asylsökande/papperslösa) exkluderad från denna behandling.
Vårdinstanserna i Skåne hänvisar asylsökande och papperslösa till Beroendecentrum, men de får inte alltid hjälp där. Ofta blir de hänvisade till socialtjänsten eller till LARO-mottagningen och dessa, i sin tur, hänvisar tillbaka till Beroendecentrum. Det är moment 22.
De läkemedel som skrivs ut är Lergigan och Propavan, men de hjälper inte. Det finns någon form av överenskommelse mellan olika vårdinstanser att inte skriva ut narkotikaklassade läkemedel och jag kan förstå det. Det är olämpligt eftersom det inte finns någon planering och uppföljning för dessa personer. En del av dem har inte ett ordentligt boende och en del är hemlösa.
Ensamkommandes förbund i Malmö har haft ett projekt som heter Tämme (Tillsammans är man mindre ensam). Syftet var att motverka psykisk ohälsa och beroendeproblematik hos ensamkommande ungdomar och att stötta dem som befinner sig i det.
De som är verksamma i projektet har gjort ett enormt arbete. De har konstaterat ett ökat substansberoende hos ensamkommande unga, och den drog som ökar mest är heroin. Ensamkommandes förbund har uppskattat att det finns cirka 100 personer i gruppen ensam- kommande i Malmö som är beroende av heroin och i behov av behandling.
Det är oerhört svårt att sluta med heroin på egen hand, och det är nästan omöjligt att inte återfalla i heroinbruk.
Egentligen är det ganska enkelt. Applicera Frankrikes beroendevård på Sverige. Fungerar det i Frankrike så kan det fungera i Sverige.
Jag uppmanar Läkare i Världen att gå i täten. Det gjorde de i Frankrike.
Lika vård för alla.
