Av Rûnbîr Serkepkanî, människorättsarbetare
Vi sitter tätt intill varandra i den lilla kyrklokalen i Rinkeby, med kaffe och tilltugg. Utifrån sett ser det ut som vilken föreningsstämma, föredrag eller samling som helst. Det regnar lätt utanför. Några barn är underhållna av en mormor. En passage har öppnats för brandutrymning i rummet. Alla de 45 papperslösa iranska konvertiterna väntar spänt på vad nytt de fyra representanterna från FARR har att komma med. Om de har något som skulle få Migrationsverket att tro på dem. Tro på autenticiteten i alla de olika vägarna som de funnit Jesus på.
Gruppen kallar sig ”I am a Christian too” campaign. Många lokala och internationella tidningar har skrivit om dem. De har arrangerat fyra demonstrationer i Stockholm. De stod utanför riksdagen med plakat och banderoller och samlade in 5000 underskrifter. En dag stod Carola med dem. En annan dag träffade de Ebba Busch. De berättade om alla de olika sätt de skulle bli utsatta på ifall de skickades tillbaka till Iran och hur de vill kunna gå i kyrkan på söndagar, döpa sina barn offentligt, följa alla de vägar som Jesus visar dem i de mångfaldiga relationer som var och en av dem har till honom och sen bli begravda i vigd jord. Sånt som svenska kyrkans medlemmar har lyxen att avsäga sig ifrån. Sånt som Migrationsverkets beslutsfattare som intervjuade dem och bedömde deras fall kanske inte ens bryr sig om. Många av dem har varit i Sverige länge. Vissa har några månader kvar tills de åter kan ansöka om uppehållstillstånd, vissa flera år. Barn har fötts in i detta limbo och börjat gå i skolan. Folk har åldrats, brutits ner, om inte av frånvaron av en framtid och den ständiga närvaron av ovisshet, rädsla och oro, så av tidens tand. Under tiden har man inte kunnat gå till ett jobb, utbilda sig, lära sig ett nytt språk eller komponera musik. De har bestulits den tiden, där vad man än håller på med kan avbrytas i vilken stund som helst. Ibland räcker det med illusionen av kontinuitet för att man ska kunna skapa sig ett drägligt liv. Men som papperslösa har de berövats även denna illusion.
Kvällen innan mötet satt vi och läste igenom de beslut som Migrationsverket hade fattat om deltagarnas öden. I de flesta fall tror Migrationsverket på att de sannerligen har varit delar av hemliga kristna celler i Iran, döpts i Iran, Pakistan, Indonesien, Sverige eller någon annanstans och att de nu är aktiva i svenska församlingar. Men handläggaren, som kanske själv inte är någon kristen troende eller religiös, fiskar efter djupa intellektuella reflektioner kring bibeln och kristendomen när hen intervjuar. När människor öppnar upp om sin alldeles speciella relation till sin tro, så sniffar Migrationsverkets handläggare fram någon detalj som i deras uppfattning av världen verkar konstig och sedan använder de den detaljen för att tillintetgöra hela det livsöde som frikostigt lagts framför dem.
Till skillnad från Migrationsverkets praxis finns ingen väg som är mer autentisk än andra att finna Jesus på. Även om jag inte är kristen, så blir jag alltid lika fascinerad när folk berättar för mig om sin Jesusresa. En vän till mig hittade Jesus när han var med i en motorcykelolycka. Han flög ovanför en bil med sin motorcykel när han fann Jesus. Han hade nog inte haft en chans att göra sig trovärdig för Migrationsverket. Eller självaste Paul som såg ett sken på vägen till Damaskus och förvandlades totalt av sin upplevelse. Hur skulle han redogöra för Migrationsverket att han helt plötsligt utan att ens vara i närheten av andra kristna, förvandlades från torterare och förföljare av kristna till den största reformatorn av kristendomen? Föreställ er Migrationsverkets beslut. En man med koll säger skämtsamt att inte ens Jesus skulle bli trodd av Migrationsverket. Mannen har arbetat med sådana frågor i många år och varit frustrerad i lika många år.
Verket verkar inte bry sig om att antalet kristna nykonvertiter i Iran är hundratusentals och att de är fler än dem som traditionellt har varit kristna. Sverige deporterar inte iranier, ifall de själva inte vill, men tvekar inte att försätta dem i ett liv av stulen tid. Varför säger de att man måste lämna landet och infinna sig för utvisning då? undrar en deltagare. Svaret är att Verket helt enkelt inte bryr sig om att ge sådan information till folk. Det verkar inte heller bry sig om hur det genom sin behandling av iranska nykonvertiter och andra utsatta grupper blir ständigt kritiserat av olika organisationer, institutioner och andra aktörer både på EU- och världsnivå.
Migrationsverket vet att kristna nykonvertiter förföljs i Iran. De har bara skapat ett väldigt trångt ramverk för vem som i deras ögon är en äkta konvertit. I deras ögon har människor gått i kyrkan, döpt sig, varit medlemmar i hemliga förföljda församlingar, funnit Jesus och allt det där för att få stanna i Sverige och Migrationsverkets jobb är att dissekera alla dessa människors öden med bedömningsknivar och skära dem i stycken och strimlor för att hitta den där luckan som visar att deras tro inte är äkta, att deras relation till Jesus är påhittad för att de ska få asyl och att de inte bryr sig om religiös tro eller inte ens har lämnat islam.
Det återkommande temat under minglet efteråt är just varför de blivit misstrodda trots all den förtrolighet och tillit de hade när de berättade om sina liv och sin tro för Verket och hur detta kunde utnyttjas för att avvisa deras asylansökan.
Vad ska jag göra åt att Jesus har omfamnat mig och att han är mitt allt? frågar en kvinna mig. Det hon säger är ingen ”djup reflektion” i Migrationsverkets ögon och det är därför hon är papperslös . Hennes dotter har redan fyllt nitton och lider av panikattacker. Kommer hon få stanna, ifall jag får? frågar hon.
Hur kan de inte tro dig, vill jag säga, hur kan de inte låta dig stanna? Det är klart att din ovisshet måste komma till ända. Det är klart att du ska utöva din Jesus-kärlek, njuta av gemenskapen i din församling, leva ett liv i Jesus och att all oro ska lämna din dotter och att hon ska slå sig till ro här, plantera träd, vars frukter dina barnbarn kan äta. Så är det bara.
Men det enda som FARR-medlemmarna kommer med är att det har beslutats på EU- nivå att ramverket för bedömning av nykonvertiter borde ändras i hela EU, så att de unika sätt människor finner en ny tro på ska inkluderas. Och att Sverige, på grund av det kommande EU-ordförandeskapet, är i en position där de inte lätt kan ignorera att följa det nya ramverket. Så nästa gång de får ansöka om uppehållstillstånd, när det nu blir, så kommer kanske beslutsfattaren att ha en annan bedömning. Hoppingivande är det, men det är ingenting som kommer återskapa allt som människor förlorat. De kommer inte kompenseras för de slavlöner de har fått som papperslösa, alla panikattacker de har genomlidit, all den tid som stulits från dem.