I denna text återges ett samtal mellan författarna Behrouz Boochani och Samira Motazedi, båda från Iran, lett av Annika Lindberg, forskare i kritiska gräns- och deportationsstudier. De för ett samtal om sina erfarenheter av att bli kategoriserad som flykting, och de sätt på vilka flyktingens identitet reduceras. De talar också om sitt eget skrivande som ett motstånd mot rådande asylsystem och om skrivandet som vapen – för att återta sin plats i samhället.
Behrouz: Vi kommer båda från Iran, vi tillhör samma generation och har utan tvekan erfarit samma politiska situation, och antagligen var det samma politiska situation som tvingade oss att fly landet. Men Samira flydde västerut och jag är i Nya Zeeland. Jag tycker det vore intressant att börja där. Vad tänker du, Samira?
Samira: När jag kom till Sverige var jag för första gången i livet inte i mitt eget land. Jag överrumplades av att plötsligt inte vara en människa, utan i stället ingå i en grupp som kallas flyktingar och som saknar egen identitet. I Europa har alla tillgång till internet och det är enkelt för vem som helst att förstå vad som pågår i andra delar av världen. Ändå ser människor oss som flyktingar, och vår bakgrund, vår historia, våra preferenser tas ifrån oss – våra förälskelser, våra intressen för viss typ av konst eller vår utbildning eller vad som helst. Inom vil- ken ram förväntas jag som flykting passa in?
Behrouz: Det är precis därför jag tror att identitet är ett avgörande begrepp i det här sammanhanget. Flyktingens första utmaning handlar om identitet. Du befinner dig i ett land där du har din plats, du kanske är student eller arbetare eller vad som helst. Du har familj, du lyssnar på musik, du kanske är förälskad och har en partner eller en älskare. Och så lämnar du ditt land – det kan ske på tjugofyra timmar, beroende på din resväg – och anländer till en ny värld, där du ställs inför utmaningen att människor ifrågasätter din identitet. Du går igenom en byråkratisk asylprocess där du identifieras eller erkänns som flykting. Att vara flykting är först och främst en fråga om identitet. Människor ser dig som någon utan bakgrund. Du har en bakgrund, du har en historia, men i väst spelar det ingen roll vem du är eller hur gammal du är. Du placeras i kategorin flykting och plötsligt, i och med att du genomgår den processen och får den stämpeln, förlorar du din identitet. Det är därför jag tror det är viktigt för flyktingar att tänka på identitet, på sin egen bakgrund och försöka hitta vägar att se sig själv. Min erfarenhet skiljer sig på många sätt från Samiras, men den liknar också Samiras i det att vi båda blev flyktingar.
En konsekvens av begäret att placera alla flyktingar i samma kategori är att människor inte bryr sig om varifrån vi kommer. Det är ett problematiskt sätt att generalisera. Mellanöstern innefattar till exempel en mängd länder med olika språk och även om jag och Samira kommer från samma land så tillhör vi inte samma kategori eftersom jag är kurd och Samira kommer från Teheran.
.ugb-77fe518 .ugb-blockquote__quote{width:234px !important;height:234px !important;left:-1px !important;top:38px !important}.ugb-77fe518 .ugb-blockquote__text{font-size:27px !important}@media screen and (min-width:768px){.ugb-77fe518.ugb-blockquote{margin-bottom:0px !important}}@media screen and (min-width:768px){.ugb-77fe518 > .ugb-inner-block > .ugb-block-content > *{padding-top:44px !important;padding-bottom:44px !important;padding-right:44px !important;padding-left:44px !important}}Du har en bakgrund, du har en historia, men i väst spelar det ingen roll vem du är eller hur gammal du är.
Samira: Jag kommer från Kermanshah, men jag växte upp i Teheran.
Behrouz: Och därför skiljer sig våra erfarenheter åt. Som kurd tillhör jag en minoritet, och på vissa sätt kan man säga att du genom att komma från Teheran är mer priviligierad än jag. Så trots att vi kommer från samma land har vi kurder, liksom andra etniska minoriteter, varit föremål för intern kolonisation i Iran, av ett system som slår vakt om majoritetens identitet. Vi kommer från samma plats, men våra erfarenheter skiljer sig åt.
Annika: Behrouz, du har med dig en förståelse för vad kolonialt våld gör, och Samira, du
har skrivit om patriarkalt våld, vilket du också upplevt inom det svenska migrations- systemet. Jag drabbades av dina beskrivningar eftersom Sverige stoltserar med sin feministiska utrikespolitik och så kallade feministiska regering, och samtidigt är ett land som är byråkratiskt mycket avancerat i sitt sätt att förtrycka kvinnor som delar dina erfarenheter.
Samira: Det förtroende svenskar har för samhällsstyret, och den här tydliga föreställningen om hur saker och ting fungerar i Sverige, var intressant för mig att se. För många är det säkert så – så länge inte någon, en kvinna som inte är vit, vittnar om erfaren- heter som inte stämmer med det de tror sig veta om detta samhälle och dess migrations- system. Är du till exempel en vit kvinna kan du omöjligen ha kännedom om det, eftersom du aldrig upplevt någon av dessa saker. Likadant är det att vara flykting. Jag hade tur som från start var omgiven av vänliga människor, aktivister och författare. Men jag skulle vilja prata i mer generella termer. Jag är övertygad om att min hudfärg – det faktum att jag inte är mörkhyad – och andra attribut som tillskrivs mig påverkar var i hierarkin jag placeras. Jag har sannolikt blivit annorlunda behandlad än flyktingar med mörkare hud. Dricker jag alkohol bemöts jag på ett annat sätt än någon som inte gör det. Det här kanske framstår som detaljer, men tyvärr kan jag se att det har gjort att jag mötts med mindre rädsla än andra bemöts med.
Behrouz: Du har erfarit Iran som kvinna, på det sättet har jag varit mer priviligierad än du
i ett system där kvinnor marginaliseras och förtrycks. Det är intressant att någon som du kommit till Sverige och ställts inför det samhälle du beskriver. När jag kom till Nya Zeeland uppmärksammades min ankomst på nyheterna. Radio och andra medier rapporterade om den här kurdiske författaren – vilket gjorde att jag snart omgärdades av andra författare, och konstnärer. Jag fick stöd och en möjlighet att slå mig ner på en plats där jag kunde få vänner, skapa kontakter, och det är förstås inte så det är för de flesta. Därför jämför jag aldrig min situation med andra flyktingars, som kommer till ett nytt land där ingen känner en och du inte känner någon. Jag dömer inte Nya Zeeland utifrån min egen erfarenhet, för jag vet att de flesta flyktingar inte är lika privilegierade som jag. När jag kom till flygplatsen var medierna där, borgmästaren var där och människor hade kommit dit för att välkomna mig. Min situation var exceptionell.
Annika: Ni har båda i ert skrivande uppmärksam- mat en sorts byråkratisk prosa som producerar ett ahistoriskt, universellt subjekt kallat flyktingen. Den berövar dig på dina erfarenheter och får det att framstå som att du enbart är detta – en flykting – när du rör dig i de administrativa system som nibåda så träffande beskriver. Men också om de rättigheter som tillskrivs dig om du blir medborgare och inkluderas i samhället. Att ha genomgått processen att bli flykting tycks öppna för en utökad förståelse av de olika sätt livet i det här samhället kan levas. Om det att stämplas som flykting tar ifrån dig din identitet, och din historia, allt det du är, vad finns det för sätt att bedriva mot- stånd mot detta, att förbli sig själv?
Behrouz: För mig var det främsta mediet, eller vapnet, för att ta tillbaka min identitet skrivandet. Att skriva är fortfarande så för mig. För mig är det som ett språk, jag överlever genom mitt skrivande. Och jag återtar min identitet inför ett system som är utformat för att ta den ifrån mig. Därför är skrivande ett motstånd för mig. Det är en plattform där jag kan överleva, strida. Därifrån kan jag utmana systemet. Men också människors föreställningsförmåga. Vad människor tänker om flyktingar, vad människor tror om utlänningar. Vad människor tycker om mig, en människa med annan hudfärg. Eller som kommer från Mellanöstern. Som är kurd, som kommer från Iran. Människor har en massa föreställningar om mig och dömer mig utifrån dem. Jag tror att det bästa sättet att utmana de föreställningarna är att skriva och vara kreativ. Det är vad skrivandet handlar om för mig. Att återta min identitet.
.ugb-aee59be .ugb-blockquote__quote{width:234px !important;height:234px !important;left:-1px !important;top:38px !important}.ugb-aee59be .ugb-blockquote__text{font-size:27px !important}@media screen and (min-width:768px){.ugb-aee59be.ugb-blockquote{margin-bottom:0px !important}}@media screen and (min-width:768px){.ugb-aee59be > .ugb-inner-block > .ugb-block-content > *{padding-top:44px !important;padding-bottom:44px !important;padding-right:44px !important;padding-left:44px !important}}Jag skrev om mitt liv så som det var, men vissa människor kallar det fiktion.
Samira: På sätt och vis var det så för mig också, med den skillnaden att jag faktiskt inte hade tänkt skriva. Jag började göra det för att tidskriften Glänta frågade om jag ville göra det, innan dess hade jag aldrig riktigt tänkt på det. När jag sa ja var det dels för att jag behövde pengar, dels för att det skulle kunna vara bra för mitt ärende hos Migrationsverket. Det tog lång tid, flera år, innan jag insåg att jag gjorde något som också betydde något för mig själv. Jag håller med dig, Behrouz, om att det handlar om motstånd, men för min del handlade det om att slå tillbaka, mot Migrationsverket som jag behövde slåss mot eftersom de slogs med mig och sa nej vad jag än försökte bevisa. De sa bara nej, och jag bara skrev, jag hade inte tänkt att mitt skrivande skulle riktas mot dem, men det var så det blev. Jag skrev om mitt liv så som det var, men vissa människor kallar det fiktion.
Översatt från engelska till svenska av Linn Hansén och Sofia Häyhtiö
Vill du läsa hela samtalet med Samira Motazedi och Behrouz Boochani, prenumerera på Artikel 14 eller beställ ett exemplar av tidskriften Artikel 14 nummer 2, 2021.
