Samira Motazedi
Begreppet tid brukade vara ett samtalsämne som vilket som helst. Det förflutna var det förflutna, en historia att lyssna till eller berätta. Nutiden var det som pågick, även en varm, långsam sommareftermiddag, och framtiden – ja, såvitt jag minns har vi aldrig varit människor som grubblat särskilt mycket över framtiden. Framtiden hörde helt enkelt till framtiden. Folk ägnade sig varken åt att oroa sig för den eller planera för den. Därför var Tiden inte särskilt laddad för mig, inte förrän jag gjorde den där sju timmar och femton minuter långa flygresan och landade i det nya landet. Då visade Tiden mig ett annat ansikte.
Den Nya Tiden i mitt liv började när jag fick epitetet Flykting. Ett namn för alla oss som av olika skäl behövt lämna våra länder. Olika länder, men med en sak gemensamt: att där, som Herta Müller skriver någonstans, finns en människa som borde lämna landet men inte gör det, så i stället flyr vi andra i tusental och försöker skapa oss ett liv på olika platser runtom i världen. Oavsett om vi pratar om det eller inte kommer vi alla därefter att erfara Tiden på nya sätt.
Hur går det med Tiden då? Den går inte. Tidens nya ansikte kallas väntetid. Det har inget förflutet, inget nu och ingen framtid. Det är en sorts tid som får det att kännas som att du hänger strax ovanför marken. Du tänker hela tiden att snart når jag marken, ibland kanske du till och med föreställer dig att du snuddar vid marken med tåspetsarna, men så kommer nästa dag, och när du öppnar ögonen på morgonen inser du att du hänger kvar. Dagarna går och med Tiden lär du dig att det kommer att vara så för alltid. Huruvida det är sant eller inte spelar ingen roll, så länge systemet fått oss att tro att det är det.
Genom att använda tiden som vapen mot flyktingar kan de kontrollera oss, göra oss besvikna, deprimerade och helt utom oss. Mycket mer än så behöver de inte göra. Vi börjar glömma hur det en gång kändes att ha fast mark under fötterna. Nuet är statiskt, framtiden finns inte och det förflutna börjar blekna och blir så småningom ett vagt minne. Du förlorar dig själv. Din identitet, värdighet, motivation, styrka och passion för livet.
Men var är då framtiden? När kommer den anlända, hur gammal kommer jag att vara när den kommer?
Det händer att framtiden plötsligt dyker upp. När en flykting får ett brev från Migrationsverket med beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Det kan hända efter en månad eller tio år eller längre än så om du över- lever så länge, och beroende på hur lång tid det dröjer så kommer framtiden att se olika ut.
När de tvingat dig att strida i många år, gå på många, långa intervjuer som mer liknar förhör – du sitter som en kriminell i en rättegång bara för att du inte är född i Europa och råkar ha fått problem med diktatorn i ditt land –, gett dig flera negativa beslut och beslut om deportation, vad finns kvar av en människa att starta på nytt med?
Framtiden är till slut där, framför dig, du kan slappna av och sluta kämpa. Du har kanske haft planer för vad du ska göra när den väl anländer. För min del hände det efter en fem
år lång mardröm. Jag la märke till lugnet, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde mer eller mindre inte ta mig ur sängen. Jag slutade skriva, läsa böcker, se filmer, plugga, jag förlorade kontakten med vänner och sköt till och med under tre års tid upp att träffa min mamma.
Jag förlorade mig själv och har fortfarande inte hittat tillbaka. Är jag ensam om att leva med skadorna efter att ha beskjutits med Migrationsverkets vapen? Nej. Jag lyckades hitta någonstans att bo och kalla det mitt hem, jag skaffade mig försäkringar, ett bankkonto, ett gymkort och ett favoritställe att dricka mitt kaffe på, men jag hittar varken den människa jag var för fem år sedan eller den människa jag är nu.
Det förflutna börjar likna en dröm där jag är osäker på vilka delar som varit verkliga och vilka jag hittat på. Nuet är overksamt och dött eftersom jag inte har mycket kvar av mig själv att leva för framtiden med. Är inte nuet tänkt att peka ut en riktning för framtiden? I så fall kanske resten blir på samma sätt.
Översättning från engelska av Linn Hansén
