Samira Motazedi, författare.
Översättning från engelska av Linn Hansén.
I januari 1936 förbjöd Reza Shah Pahlavi alla muslimska slöjor, inklusive hijab och chador. Ett påbud som verkställdes snabbt, och med kraft. Han ville att landet han styrde över skulle bli modernt över en natt, och det han kunde komma på att förändra var människors klädsel, ytan. Sådant som utbildning, att bygga från grunden och röra sig framåt, kommunikation och historia, tycks han inte ha brytt sig om.
Ett enkelt sinne med enkla tankar, och precis som andra diktatorer vi känner till hade han inte kapacitet att dra slutsatsen att det var hans huvud som var problemet, inte huruvida kvinnor täckte sina. Gick en kvinna klädd i hijab skulle hon bli slagen, och hijaben avlägsnas med våld. Ingen större skillnad från Iran idag alltså 45 år senare, när kvinnor istället blir påtvingade hijab på gatorna. Om en kvinna blir sedd med en löst sittande hijab blir hon med våld tvingad att rätta till den. Eller så slår de helt enkelt ihjäl henne, som de gjorde med Jina Mahsa Amini, mitt på gatan.
Än så länge slår polisen i det moderna landet Sverige inte människor med anledning av hur de klär sig. Men vi får inte längre bära hijab på många arbetsplatser – ”en religiös symbol i kontorsmiljön”. Att sådana regelverk begränsar människors personliga frihet och mänskliga rättigheter är inte rimligt, men det kommer inte heller att stanna där. Det handlar inte om någon liten förändring hos ett litet företag, utan det är ett av en mängd tecken på förskjutningar i en riktning dit många länder har varit och fortfarande befinner sig. Konsekvenserna är inte dolda för oss. Det finns inget slut på hur långt du kan begränsa människors frihet så länge du kallar det för lagar. Vad är nästa steg: fler arbetsplatser, andra ställen dit människor går, som köpcenter, restauranger, teater, konserter, tåg? Härnäst får man inte gå in på Hemköp med hijab? Blir det då också olagligt att bära ett guldkors runt halsen? Hur är det med ett örhänge i form av ett hexagram? Om det blir kallt och vi måste täcka våra huvuden med mössa och halsduk – något som förvisso bara i undantagsfall sker i Sverige, men ändå, – hur ska vi försäkra oss om att visa tillräckligt mycket hår och hud för att inte förlora jobbet? Kommer påskens färgglada fjädrar att försvinna? Förblir det i framtiden tillåtet att önska en kollega en god jul?
Min poäng är självklart inte att något av ovanstående borde vara förbjudet. Lika lite som en hijab ska vara det. Mitt iranska tedrickande skulle jag också vilja att det förblev lagligt. Jag låter bara mina tankar följa den utstakade riktningen – kommer nästa ”förslag” handla om att kvinnor bör låta bli att klippa sitt hår kort, eller stanna hemma och föda fler barn?
Reza Shah Pahlavi och den islamiska republiken Iran är en del av vår gemensamma historia. Där återfinner vi också nazisterna i Tyskland, Kim Jong Un i Nordkorea, Muammar al-Gaddafi i Libyen, Mussolini i Italien och många, många fler. Kommer Sverige, Nederländerna, Frankrike och Turkiet att platsa på samma lista? En lista där ledarna förvisso har olika frisyrer och kläder, men huvuden som befolkas av samma idéer. Det är inte omöjligt att någon som bär blått eller brunt skulle vilja ansluta också.
