Ibland hinner dystopier knappt skrivas innan verkligheten kommer ikapp. Bibliotekarien Karin Råghall läser en ny amerikansk roman och ser oroande likheter med Sverige efter Tidöavtalet.
På senhösten 2022, när november var som mörkast, läste jag den dystopiska romanen Våra förlorade hjärtan av Celeste Ng. Den utspelar sig i en nära framtid där USA precis har genomlevt en kris och infört stränga lagar under namnet PAKT – protektion av amerikansk kultur och tradition. Lagarna medför förbud mot ”oamerikanska” värden och beteenden, att medborgare ska rapportera potentiella hot mot det amerikanska samhället och att barn ska skyddas från miljöer med ”skadliga åsikter”.
Det är tyvärr svårt att inte dra paralleller till Sverige och Tidöavtalet. Avtalets undertecknare SD, M, KD och L vill bland annat göra livet (än mer) outhärdligt för den som flytt eller av andra skäl migrerat till Sverige, splittra familjer, införa rasprofilerande visitationszoner och hårdare straff samt göra klimatpolitiken sämre, normerna snävare, kulturen mer nationalistisk och journalisterna tystare.
I min yrkesvardag som anställd på ett folkbibliotek upprörs vi inte minst av förslaget om att offentliganställda ska ange papperslösa. Angiverisamhälle. Hör ni hur det låter? Det påminner om något som många – inte minst SD i sin iver att framstå som rumsrena – vill glömma.
Biblioteksanställda, lärare och sjukvårdspersonal protesterar; likaså fackförbund och föreningar samt en och annan chef. Alla jag känner säger: Vi vägrar ange någon! Ändå oroar jag mig över att papperslösa inte ska våga komma till vården, skolan och biblioteken. Minns hur REVA1 satte skräck i människor och fick redan isolerade personer att isolera sig ännu mer.
Tillgängliga för alla
Bibliotekarier och andra offentliganställda arbetar utifrån grundlagen. Enligt regeringsformen ska den offentliga makten ”utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” samt verka för ”social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa” med mycket mera.
I min bransch styrs vi också av bibliotekslagen, som säger att biblioteken ska vara tillgängliga för alla. Det bygger på en idé om att alla har rätt att få tillgång till information, kunskap och läsning på lika villkor. Biblioteken ska vidare prioritera personer med annat modersmål än svenska, nationella minoriteter, barn och unga samt personer med funktionsnedsättning.
Dessa lagar säger något om hur samhället är tänkt att fungera. Genom trygghet, hälsa och jämlikhet bygger vi hållbara samhällen. För att uppnå jämlikhet behöver vissa grupper prioriteras mer än andra.
Nu har vi ett politiskt styre som i allt väsentligt vill göra tvärtom. Klart att vi offentliganställda protesterar! Vi ser ju i vår vardag vad den redan existerande otryggheten och ojämlikheten skapar. Hur den bryter ned människor i onödan. Hur den ställer människor mot varandra. Konsekvenserna landar inte sällan i våra knän.
Medborgarskapets byråkrati
Nyligen kom en kvinna in till biblioteket precis innan stängning och bad om hjälp att förklara ett beslut från Tingsrätten. Hennes svenska räckte inte till. Det gjorde knappt min heller, trots att jag är född i Sverige och har många högskolepoäng. Hur som helst gjorde jag mitt bästa.
Kvinnan hade oroat sig hela natten över beslutet om huruvida hon skulle få ensam vårdnad om sina barn och därmed kunna ansöka om svenskt medborgarskap för dem. Den nattliga oron rörde också summan pengar som det juridiska ombudet enlig beslutet skulle få – skulle hon bli tvungen att betala? Pengar hon inte hade.
Jag svarade på det jag kunde och försökte hänvisa vidare där jag var osäker. Delar av hennes berättelse liknar andra livsöden jag stött på i asylrättssammanhang. Framför allt delen som de blåbruna väljer att bortse ifrån; många kan verkligen inte ”åka tillbaka”. Det är därför de har kommit hit – i ett försök att överleva, söka skydd, skapa en framtid.
Människofientligt förslag
Mitt motstånd mot angiveriförslaget grundar sig både i att det är rättsvidrigt och människofientligt. Det går emot bibliotekariers (liksom många andra yrkesgruppers) yrkesetik. En etik som grundar sig i att en människa är en människa och har rätt att vara det.
Jag vägrar gå med på order om att göra skillnad på människa och människa. Vad biblioteken behöver är tvärtom att bli bättre på att se och bemöta människor bortom de fördomar och maktstrukturer vi alla påverkas av. Det provocerar förstås extremhögern. Därför drar de igång hatkampanjer när vi bjuder in dragqueens för att läsa sagor. Därför vill de rensa hyllorna från litteratur på andra språk än svenska.
Här vill jag återvända till Celeste Ng och USA. Med romanen Våra förlorade hjärtan vill hon varna för vad nuvarande politiska strömningar kan leda till. Sveriges extremhöger hämtar stor inspiration från USA. De kopierar amerikanska attacker mot dragqueens som läser sagor för barn, och vill säkert gärna importera oskicket att förbjuda böcker om antirasism, hbtqi-inkludering och liknande.
Hemlig informationsförmedling
Något som särskilt fångade mig i Våra förlorade hjärtan var bibliotekariernas roll i motståndet mot den repressiva statsmakten. De utvecklar ett hemligt informationssystem för att hjälpa till att hitta barn som blivit bortförda; barn vars föräldrar enligt statsmakten har skadliga åsikter. Bibliotekarierna verkar i det tysta i ett försök att knyta samman splittrade familjer. De ger också tak över huvudet åt barn som inte har någonstans att ta vägen om nätterna.
Denna motståndsberättelse grep tag i mig för att den synliggör att vi står vid ett vägskäl. Vi som arbetar med människor i det offentligas tjänst måste välja: vill vi stå på människornas eller den alltmer repressiva statsmaktens sida? Jag tycker inte det är svårt att svara på. Vi kan hänvisa till lagar, etik och moral. Vi kan peka på all kunskap och forskning vi har om vad som får ett samhälle att fungera. Vi kan svara med litteraturen, till exempel med en författarröst som lär bli svår att förbise även för en slottsdik- terad kulturkanon: vem vill vara en liten lort?
1 REVA står för Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete och var ett projekt som drevs av polisen, Kriminalvården och Migrationsverket 2009-2014.
