Redaktörerna för Artikel 14 har bett EU-parlamentarikern Malin Björk att ge oss en inblick i vad som händer inom asylpolitiken på EU-nivå. Vi träffades digitalt via Zoom och det blev ett samtal som handlade om det vidarebosättningsprogram som ligger färdigt för beslut men blockeras, ett hårdnande politiskt klimat och alltmer repressiva lagförslag, samt det kommande svenska EU-ordförandeskapet.
Malin Björk gör nu sin andra mandatperiod som EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Hon sitter i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, som bland annat ansvarar för migrations- och asylpolitiken, där hon är rapportör (författare och huvudförhandlare) för förslaget om vidarebosättning. Malin beskriver sig själv som en EU-parlamentariker med en fot i parlamentet och en fot i olika rörelser utanför parlamentet. ”För det är klart att vi är i en lagstiftande församling och att vi har ett speciellt ansvar i förhållande till det, men vi har också ett ansvar att vara med i den verklighet där saker och ting sker för att kunna vara en rimlig lagstiftare och en rimlig parlamentariker”, säger Malin. Mer än att prioritera migrationspolitiken och flyktingpolitiken har Malin också valt att engagera sig i frågor som rör mänskliga rättigheter, feminism, miljö och klimat.
Vidarebosättningsprogrammet blockeras
Vi inledde samtalet med att prata om det förslag till vidarebosättning som Malin har förhandlat fram, och i dag är det enda förslaget på EU:s bord som handlar om säkra och lagliga flyktvägar till Europa. Med detta program skulle EU ansluta sig till FN:s internationella ramverk och definitioner för vidarebosättning. Förslaget har legat färdigt för beslut i flera år, men det har fortfarande inte fattats något beslut om att anta det. Varför är det så? Malin berättar att hennes/parlamentets ursprungliga förslag var betydligt mer progressivt, men efter förhandlingen i EU-rådet resulterade det i en kompromiss. Den innebär att det ska inrättas ett EU-program för vidarebosättning till vilket medlemsländerna ansluter sig och deltar i på frivillig basis. Förslaget innebär att det inte är möjligt att ägna sig åt så kallad externaliserad handläggning (av asylsökande). Det är alltså inte möjligt att komma överens med andra länder utanför EU om att de ska ta emot flyktingar, mottagandet måste ske i det egna landet. Förslaget har dock ”blockerats” i Rådet och har därför inte kunnat antas än.
Centralt för vidarebosättningsprogrammet är att följa UNHCR:s riktlinjer för att bära upp Genèvekonventionen och att upprätthålla den internationella rätten inom flyktingområdet. ”Det vore dumt att försöka göra något helt annat i Europa”, kommenterar Malin. Det som dock händer är, säger hon, ”att de mest repressiva medlemsländerna i EU försöker pusha UNHCR att göra saker som innebär att de slirar på Genèvekonventionen”. Samtidigt som UNHCR ska stå upp för Genèvekonventionen finansieras UNHCR av sina givarländer och är därmed också beroende av dem, vilket förstås kan skapa knepiga situationer. Men som sagt, förslaget ligger fortfarande på bordet. Det finns medlemsländer, fortsätter Malin, som trots att det är frivilligt att ansluta sig till, och genomföra vidarebosättning inom ramen för det föreslagna programmet, inte vill ha någon form av positiv flyktingpolitik. Och detta är ett stort politiskt problem. Det finns medlemsländer, exempelvis Sverige, som vill ha vidarebosättnings-programmet, men de är inte beredda att driva frågan så hårt som det skulle krävas för att få igenom det i Rådet.
Sätt press på det svenska ordförandeskapet
Malin beskriver det som att vidarebosättningsprogrammet ”hålls som gisslan”. Alla andra förslag inom den nya migrationspakten är repressiva, och när de repressiva förslagen inte går igenom så låter vissa medlemsländer inte heller det föreslagna vidarebosättningsprogrammet gå igenom. Givet denna situation krävs det medlemsländer som verkligen på allvar för fram att programmet ska antas. ”Vi skulle kunna driva på genom att sätta press på det svenska ordförandeskapet, som inträffar våren 2023”, säger Malin. Helt enkelt ställa krav på att den svenska regeringen måste prioritera denna fråga, och göra det utan att ta hänsyn till de andra förslagen i migrationspakten. Om vidarebosättnings-programmet skulle antas skulle EU också kunna visa att man är en global aktör som ansluter sig till FN:s system för kvotflyktingar. ”Nu har vi precis sett att USA, Kanada och även Storbritannien gör det, och jag skulle vilja se en sådan offensiv hållning, även från EU”, konstaterar Malin.
Som rapportör är jag jätteintresserad av att vi ska få ett beslut kring vidarebosättning, men det kan inte förenas med att besluta om Eurodac, eller något av de andra repressiva förslagen som nu ligger inom ramen för migrationspakten.
Det låsta läget betyder emellertid inte att olika medlemsländer inte alls genomför några vidarebosättningar, eller andra typer av humanitära insatser men, som Malin återkommer till, det vore så mycket bättre om vidarebosättningssprogrammet antogs. ”Vidarebosättningsprogrammet är det enda förslaget inom det flyktingpolitiska området som jag faktiskt vill att EU ska anta”, säger hon.
Till följd av talibanernas övertagande i Afghanistan har intresset för vidarebosättning ökat igen. Enligt Malin försöker Ylva Johansson, ansvarig kommissionär, att använda situationen i Afghanistan som ett sätt att flytta fram positionerna med positiva åtgärder och åtaganden från EU:s sida. Vissa medlems-länder och kommissionen vill verkligen anta programmet, men andra medlemsländer kontrar med att de i så fall vill få igenom Eurodac, de säger bara nej och stopp. Och det spelet är omöjligt att spela, menar Malin. ”Som rapportör är jag jätteintresserad av att vi ska få ett beslut kring vidarebosättning, men det kan inte förenas med att besluta om Eurodac, eller något av de andra repressiva förslagen som nu ligger inom ramen för migrationspakten.”
Dåliga förslag ersätter Dublinförordningen
När vi undrar vad som händer med de andra förslagen i den nya migrationspakten berättar Malin att det pågår förhandlingar om flera väldigt problematiska lagförslag. ”Man försöker institutionalisera det värsta som vi idag ser inom EU och vid EU:s gränser”. Ett exempel är RAM (Regulation on Asylum and Migration Management). Det är en förordning som handlar om ansvarsfördelningen mellan medlemsländerna. Rapportör för detta förslag är Tobias Tobé från Moderaterna. Det är det nya Dublin, förklarar Malin, och innebär att förstalandsprincipen skulle kvarstå under tre år, istället för de 18 månader som nu gäller för Dublin. ”Den nuvarande Dublinförordningen är verkligen inte bra och behöver göras om, men det nya förslaget är betydligt sämre.” Det beskrivs i ord som solidaritet och rättvis fördelning mellan medlemsländerna, men innebär i praktiken endera en fördelning av flyktingar, eller att ett medlemsland istället för att ta emot människor på flykt kan åta sig att tvångsutvisa dem. Enligt Malin finns det inga signaler om att detta förslag inte kommer att läggas fram i slutet av oktober. Förslaget var riktigt dåligt redan från början, men möjligheten för länder som exempelvis Ungern att bli ”bäst i klassen på tvångsutvisningar”, tas alltså inte bort, säger Malin. Inte ens Ungern vill ha det här förslaget, fortsätter hon, för om de inte lyckas tvångsutvisa människor blir de ju kvar i landet.
Malin är också kritisk till kommissionens förslag till en screeningsförordning. Det förslaget innebär bland annat att människor ska screenas vid de yttre gränserna för att migrationsmyndigheterna i en snabbprocess ska kunna sortera och prioritera i asylförfarandet. I screeningen, som endast ska ta fem dagar, ska det avgöras om den sökande ska få en så kallad vanlig asylprövning, eller en snabbprövning. Det är förstås helt omöjligt att göra en sådan bedömning på fem dagar, som Malin konstaterar, och är dessutom ett mycket rättsosäkert förfarande. Förslaget är att denna screening ska bygga på definitionen av säkra länder. Mer konkret innebär det att om beviljandegraden ligger under 20 procent för ett specifikt land så hamnar personen i ett snabbprövningsspår. Konsekvensen blir att den individuella asylprövningen sätts på undantag, och att alltfler människor sätts i massförvar. Malin menar
att förslaget bygger på en fiktion om att det skulle vara möjligt att ha gränsprocedurer som är lokaliserade utanför EU:s gränser i ett sorts juridiskt ingenmansland. Det är minst sagt förvånande att kommissionen ens kan presentera ett sådant förslag, ”det framstår som fullkomligt inkompetent”, som Malin formulerar det. Det finns ingen sådan möjlighet enligt internationell lag och EU:s lagstiftning kan omöjligtvis gälla utanför EU:s territoriella gränser.
Inskärp vikten av en rättssäker asylprövning
Utöver de synnerligen repressiva förslagen pågår även ett samarbete kring att EU ska agera mer i tredje land. Detta förslag är också det enda som medlemsländerna är överens om hittills. Samarbetet handlar om att såväl utrikespolitik som biståndspolitik villkoras med migrationskontroll. Det blir, som Malin understryker, olika varianter av EU:s redan tidigare avtal med Turkiet och Libyen. De afrikanska länderna har varit tydliga med att de inte vill ha den här typen av villkorsmekanismer. Men den starka parten vad gäller både handel och bistånd är ju EU, så om allt styrs till att handla om migrationskontroll så finns det risk för att vissa länder inte kommer att kunna stå emot sådana avtal, resonerar Malin.
Vi har pushbacks i tiotusental vid EU:s gränser, vilket är fullständigt lagvidrigt enligt både internationell-, EU- och svensk lag, ändå accepteras både den brutalitet och de lagbrott som detta innebär, fortsätter Malin. Om lagstiftningen då följer efter för att försöka legitimera dessa lagbrott sätts ju bara det som redan är i system. ”Det är oerhört viktigt att inskärpa vilket ansvar vi har för att säkerställa en rättssäker asylprövning, och att människor har rätt att söka asyl på EU:s territorium. Det innebär också att destruktiva människofientliga förslag måste stoppas. Om vi förlorar det kommer vi snart se att något har skrivits in i lag, och då blir det väldigt svårt att vända, säger Malin. Hon tillägger att det från flera partier i Sverige finns en väldigt pragmatisk inställning om att ”vilken överenskommelse som helst är bättre än ingen överenskommelse alls”.
Det finns alltid en annan väg att gå
Avslutningsvis kommer vi in på den ”större berättelsen”, den som handlar om människors rätt att söka asyl och att det är så svårt att få gehör för den. Malin upplever som så många andra att det politiska klimatet har hårdnat och att möjligheten att påverka blivit svårare. ”Jag såg ju hur tufft Christina Höj Larsens arbete i Migrationskommittén var”. Det är faktiskt en skillnad från 2015, konstaterar hon, och tillägger, ”att ändra den här berättelsen, det är faktiskt allas vårt ansvar på något sätt”. De som vill ha en mer repressiv flykting- och migrationspolitik kommer givetvis att slåss för vissa paragrafer i enskilda lagstiftningsärenden, och det är förstås mitt jobb som parlamentariker att kämpa emot detta. Men, jag ser det också som mitt jobb att alltid se till att det finns ett motförslag. Det är oerhört viktigt att det inte ser ut som att de repressiva förslag som ligger på bordet är de enda förslagen, utan att det också finns motförslag. Att det alltid också finns en annan väg att gå.
I sitt arbete med demokrati, rättsstatsfrågor och hbtq-rättigheter ser Malin tydliga möns- ter i de högerkonservativa och nationalistiska krafternas auktoritära dagordning. ”Det börjar med en grupp”, säger hon, nu är det flyktingar och romer som görs till syndabockar, sen kom- mer nästa grupp, det kan vara hbtq-personer. Vi ser vad som händer i Ungern. ”Vårt motstånd måste alltid vara att vi försvarar ett framtida samhälle som handlar om allas mänskliga rättigheter och allas rätt till ett demokratiskt fungerande samhälle. Det finns inget vi och dom.”
Det Malin vill skicka med oss innan vi sätter punkt för vårt samtal är att det som genom åren stärkt hennes och vänstergruppens arbete i parlamentet är det samarbete de har haft med organisationer som FARR, Border Violence Monitoring Network, Sea Watch, Alarm Phone, Jugend Rettet och många fler. Detta samarbete har gett viktig information om vad som faktiskt händer i olika medlems- länder och vid EU:s gränser, vilket bidragit till att de varit välinformerade och mer inflytelserika i sitt arbete, än vad som annars hade varit möjligt. “Så det är bara att spela bollen tillbaka till er och vilket viktigt arbete ni gör”, avslutar Malin.
