En anteckningsbok har olika betydelser för var och en av oss. För en människa som har lämnat sin familj och flytt krig blir anteckningsboken till ett hem. Min anteckningsbok är ett hem för mig. Jag föddes där, växte upp där och började att kommunicera där. Med barnets språk försöker jag få det jag vill. Det är i hemmet som min mamma tar hand om mig. När jag gråter omfamnar hon mig, ger mat till mig, sköljer mitt ansikte efter att jag har lekt i sanden.
När jag är liten och i åldern att börja gå, kämpar jag med att stå och håller mig i väggen vid fönstret.
Så ramlar jag, och när jag försöker igen så ramlar jag igen, men jag har lyckats ta två steg denna gång. Min mamma hjälper till och visar mig hur jag ska ta stegen, hon sjunger för mig och ger mig något sött att äta.
Ofta ser jag oordning i mitt hem, det är för stökigt, glädjen och sorgen är blandad. Dag och natt passerar, men stabilitet i hur jag ska klara dagarna ligger långt bort från mitt hem, eftersom jag tillhör en generation som är splittrad. En familj på flykt befinner sig här, i det här hemmet.
Min anteckningsbok bär berättelser om en mamma som är orolig för sina barns framtid och en syster som har svårt att säga hejdå till sin äldre bror. Han som är på väg att lämna hemmet för att fly vidare. Min anteckningsbok bär berättelser om hur en bomb exploderade i närområdet och hur högt det lät när vi barn lekte på gatan en eftermiddag, klockan var runt fem.
Varje sida i anteckningsboken är som en vägg i mitt rum. På en av väggarna står det att en flyktings liv är omöjligt att beskriva. Det går ofta inte att beskriva allt som sker i en flyktings värld genom poesi, sonetter eller i vanliga texter. Jag har under hela mitt liv levt utan att ha en plats som jag kan kalla mitt hem, utan att ha en plats som känns som hem.
Ibland när jag går på Stockholms gator känner jag att mina fötter säger till mig att de är för trötta att fly
vidare. Mina fötter som alltid har tagit mig dit var möjlighet till trygghet finns, hjärtat slår snabbt och för-
söker ge mig förståelsen och acceptansen att det stämmer, att kroppen inte orkar mer. Orkar inte klara kylan, bergen och att passera gränser.
En av väggarna berättar om polisen på tåget i Malmö, som välkomnade mig till Sverige. Om hur vackert det såg ut i Malmö inför julfirandets och nyårsfirandets förberedelser. Om dagen då jag var framme i Sverige, efter att ha lyckats fly krig och efter att ha vandrat över bergen och färdats över Medelhavet i
de små gummibåtarna.
De flesta dagarna i det här hemmet är mörka, en del dagar visar att jag har suttit inlåst i det svenska förvaret under hot om att bli deporterad tillbaka till krigets förödelse.
Tisdagar är svarta i det här hemmet, varje tisdag ropar människor att Migrationsverket inte ska tvinga oskyldiga människor tillbaka till det som de har flytt ifrån.
I natt är det den 15 augusti och det gör bokstavligen ont i hjärtat, jag känner mig hopplös och orden är inte vänliga med mig. Jag tänker skriva på en sida i min anteckningsbok, men i natt blir det inte så mycket förutom det jag skriver kort och enkelt; hemlandet har nu fallit till en av världens mest
extrema rörelser, talibaner. En till generation är på flykt från döden och miljontals människor marscherar
mot svält och hunger, miljontals hem och anteckningsböcker kommer att se mörka ut, precis som min.
