Den här texten tillägnas min vän Ali och alla andra som sökt skydd i Sverige, som misshandlats i asylrättsträsket men aldrig gett upp!
Märta Råberg, människorättsaktivist
Alis och min vänskap började för flera år sedan på en mötes plats för människor på flykt och svenskar, någonstans i Sverige. Vänskapen har hela tiden funnits där men kontakten har kommit och gått, speglad av Alis livssituation.
Ali fick, som så förfärande många ensam kommande unga afghaner avslag på sin asylansökan. Han började i sitt möte med den svenska religionsfriheten fundera över sin egen tro. Ali tog kontakt med en präst som svarade ”jag vill inte döpa dig.” Jag frågade en präst i Svenska kyrkan. Ett sådant kategoriskt av visande är inte förenligt med kyrkans uppdrag.
Ali är en tystlåten människa. Tystlåtet lämna de han Sverige i hopp om ett land som ville ta emot honom. Så återupptogs vår kontakt när han tagit sig till Italien. Där levde han ett undanskymt liv för att klara den tid som Dublinförordningen anger.
Ali ringer. Han kan knappt prata. Hans röst stockar sig av gråt. Han togs av italiensk polis två dagar innan han kunde söka asyl i Italien. Utvisad till Sverige och inlåst i Migrationsverkets förvar i Märsta. Skicklig advokat gör allt som står i hans makt, men lyckas inte få Ali släppt. Vän i Stockholm känner till en präst som besöker Ali några gånger. Till slut blir Ali döpt.
Sommaren för två år sedan besöker jag Ali i Migrationsverkets förvar i Märsta. Det blev en surrealistisk upplevelse att jag 72 år gammal lotsas genom slussar med en muskulös vakt framför mig och en bakom mig. ”Vad tror ni jag ska göra” frågar jag. ”Vi behandlar alla lika” svarar de.
Jag släpps in i ett besöksrum med soffa, stol och ett bord. Efter en varm kram upphör alla likheter mellan Alis och mina livsvillkor. Ali ofri i soffan, jag fri mitt emot.
Vad samtalar man om i ett besöksrum i ett förvar, vi två med så olika förutsättningar i livet? Ali inlåst och jag som när jag vill kan resa mig och gå ut i min självklara frihet. Vi pratar om det som hänt Ali och kommer att hända honom. Vakten knackar på dörren och säger att den tillåtna timmen är slut. Jag ber om fem minuter till. ”Kan du ta hand om det här? Jag kan inte ta med det till Afghanistan” säger Ali och räcker mig ett stort vitt kuvert. Däri ligger hans dopbevis, livsfarligt att ha i sin ägo i Afghanistan. Tar farväl av Ali och går ut i min frihet med ljudet av de dörrar som slagit igen bakom mig ljudande i mina öron.
En månad senare meddelar Ali att gräns polisen ska deportera honom nästa dag. Han fick precis veta. Utan att göra något väsen av sig blir Ali satt på ett plan till Kabul.
Under några oroliga dagar får jag inte tag i honom. Det får sin förklaring när han lyckas låna en dator, hans mobil har blivit stulen. Det är känt att de som deporteras har mobiler och lite pengar. Han bor tills vidare på något billigt hotell. Arbete hittar han inte. Nätverk har han inte. Ingen familj och inga släktingar någonstans i hela Afghanistan. Enda brodern finns i ett annat land.
På något sätt lyckas Ali ta sig till Iran där han lever papperslös drygt ett år. Ny profilbild på sociala media i september 2021, efter att tali banerna tagit makten i Afghanistan. När jag undrar får jag veta att Iran deporterat honom till Afghanistan. Han befinner sig i provinsen Ghazni. Han skickar mig ett foto på öppna, djupa, långa sår på ena armen och sidan av ryggen. Piskad av talibanerna.
Ali ska försöka ta sig till en relativt sett bättre plats. Då kommer tre foton på hans allvarligt skadade ben. Han hade stannat till i Kandahar och var i den moské som ISIS attackerade. 47 människor blev dödade. Men Ali hör till de som överlevde. Ingen sjuk husvård, utan han fick behandla sina skador själv med något han köpt på ett apotek. Hur han lyckades undvika en infektion i såren är obegripligt.
Benen blev så pass återställda att han kunde fortsätta med buss till det ”säkrare” målet. Så efter ett dygn av oro får jag meddelandet att han kommit fram. Ali tillhör den förföljda folkgruppen hazara. Om talibanerna stoppar en buss beordrar de ut alla hazarer som direkt känns igen på sitt utseende.
Framtiden kan Ali inte förutspå och ingen annan heller. Men under överskådlig tid kommer han att leva i ständig fruktan för talibaner och ISIS. Hans möjligheter till försörjning är minimala, att hitta arbete är i princip omöjligt.
Jag beundrar kraften hos Ali som inte ger upp. På sitt lågmälda sätt lyckas han ändå överleva i sin livssituation och kämpar vidare oavsett förutsättningarna. Precis som jag beundrar kraften hos många andra av mina vänner, som sökt sig till Sverige i hopp om skydd. Men de har förvägrats detta skydd i den rättsosäkra och godtyckliga asylprocessen.
Ett citat från Ali symboliserar denna innebo ende kraft: ”De starkaste människorna är inte alltid de som vinner utan det är de som när de förlorar inte ger upp.”
Lund november 2021
Ali har egentligen ett annat namn.