Den 31 augusti träffades Artikel 14 och Leila Qaraee, ordförande för Kvinnors Nätverk, på Zoom för ett samtal om nätverkets arbete med kvinnorättsaktivister i Afghanistan. Kvinnors Nätverk har funnits i snart 25 år och arbetar för kvinnor och barns rättigheter, med inriktning mot hedersrelaterat våld och förtryck, både i Sverige och internationellt. Leila Qaraee själv är sedan 20 år starkt involverad i det motstånd kvinnorättsaktivister i Afghanistan driver och hon har gjort åtskilliga resor till dem genom åren.
När Leila gick med i Kvinnors Nätverk tänkte hon på att föreningens ledord solidaritet var ett vackert ord. ”Men vad betyder det egentligen i praktiken för vårt föreningsarbete?” Där och då började hon resa i andra länder. Hon gjorde sin första resa till Afghanistan år 2003, för att komma underfund med hur Kvinnors Nätverk och kvinnorättsaktivister i Afghanistan kunde stödja varandra i arbetet för kvinnors rättig- heter. Det har blivit många resor genom åren, men sedan den andra resan har hon aldrig bott på hotell. Människor har i stället bjudit hem henne till sina hem och delat med sig av sin mat och sin vardag. ”Det är en sorts kärlek och vänlighet som har fastnat i mig”, säger Leila och fortsätter, ”jag kände också ett ansvar. Jag såg hur det var och jag kunde inte glömma utan att försöka göra någonting.”
Leila berättar att hon tillsammans med några kvinnor i nätverket sedan en tid arbetar febrilt för att få ut flera aktivister från Afghanistan. Idag känns det mycket tungt för alla inblandade eftersom möjligheterna att få ut kvinnorna tycks obefintliga. Det handlar om ett fyrtiotalkvinnorättsaktivister och några män, en del av dem har barn. Leila berättar att dessa kvinnor hade kunnat arbeta för regeringen och tjäna betydligt mer pengar, men att de inte valt att gå den vägen. De flesta är från arbetarfamiljer, och detta har format deras syn på klasskillnader och gjort dem medvetna om nödvändigheten att strida för ett jämlikt samhälle. De har kämpat mycket hårt för att kunna förändra situationen i den mindre stad, där många av aktivisterna lever. Leila fortsätter: ”För ett eller två år sedan så gick rektorn för universitetet i staden ut och krävde att alla kvinnliga studenter skulle bära chador. Det tog bara några dagar så var de tvungna att lägga ner den kamp som de just startat”.
Den radiostation som kvinnorättsaktivisterna drivit sedan länge, stängde ned för några må- nader sedan. ”Situationen vi ser i Afghanistan nu, den kom inte plötsligt. Kvinnorna blev helt enkelt hotade och tänkte att de skulle pausa sin verksamhet ett tag”, säger Leila. Hon menar att den hastighet med vilken talibanerna tog makten i Afghanistan är förvånande. Men att det samtidigt hela tiden har varit en kamp mellan dem som strävar efter frihet och de konservativa. De konservativa har lyckats ta kraften ur den enorma mängd fattiga människor som sliter för att bara överleva.
Leila berättar om alla gånger hon åkt taxi på väg någonstans i Afghanistan och hur hon gång efter annan har blivit hembjuden till chauffören som velat visa sitt hem och sin familj. Leila berättar om ett av dessa tillfällen. ”Familjen bodde i ett tält som var trasigt och kallt och de var så fattiga, trots att kvinnan satt och vävde mattor till någon annan hela dagarna och mannen körde taxi. Det är så stora klasskillnader”. Den lilla del av befolkningen som får del av kakan av biståndspengar och som arbetar för regeringen blir rikare och rikare, medan det stora flertalet människor är maktlösa och fattiga, och långt ifrån nöjda.
Leila beskriver ett misslyckat försök att få ut en grupp aktivister till Kanada, och hur fruktans- värt det kändes att behöva ge dem beskedet att det inte skulle gå. Hon säger: ”De vill ut och hela tiden uttrycker de en skräck för att bli dödade, och ändå var jag tvungen att meddela kvinnorna att vi inte hittade vägar ut ur Afghanistan. Även om jag misslyckades ochäven om de vet att det inte finns några utsikter, så ville de att jag skulle veta att mina ansträng- ningar betydde mycket för dem.” Många av de kvinnorättsaktivister som Leila berättar om, och försöker få ut ur Afghanistan, har läst journalistik, är advokater och psykologer. De är varken rika eller kända, utan de har valt det här livet och vill arbeta med förändringar för folket. ”Tack och lov har många av dem tagit sig till Kabul för att gömma sig, eftersom de över tid blivit mer offentliga i den staden de var tvungna att lämna.”
Leila har haft tät kontakt med kvinnorna och följt händelserna sekund för sekund, men ikväll har kontakten brutits. ”Den senaste tiden har vi kunnat tanka på deras mobiler från Sverige så att de kan stå i kontakt med oss, men framför allt med varandra.” Flera av landets banker har inte några kontanter, så även om Leila skickat dem tusentals kronor går det inte att komma åt pengarna. Hon säger: ”De som har ris hemma klarar sig ett tag, men sen?”
Enligt Leila är det inte bara konservativa krafter som gjort att talibanerna kunnat ta makten i Afghanistan. Hon berättar att det funnits många konservativa som arbetat med kvinnorätts- aktivisterna i byarna och att de faktiskt också ändrat sin inställning. ”Det är fattigdomen och vad det gör med människor som är en viktig grund till det vi ser i dag.”
Bara för ett par dagar sedan utförde kvinnorättsaktivisterna en aktion efter mörkrets inbrott. De tog sig ut på stan utan att täcka sig och sprayade sina budskap på väggarna. Leila pratade med dem under aktionen, och återger vad de sa: ”De tvingar oss att ha burka, men vi har inte det. Vi gör det här för att det inte finns några kvinnor ute på gatorna, men vi vill visa att vi finns.” Leila visar oss flera bilder på när kvinnorna skriver på väggar i Kabul. Där står ”Talibanerna är folkets mördare” och ”Ned med talibanerna”. Idag, bara två dagar senare, skulle det vara omöjligt för dem att genomföra en sådan aktion. Så snabbt har talibanernas kontroll över samhället vuxit.
Vi frågar Leila hur framtiden skulle kunna se ut för aktivisterna om de tvingas vara kvar i landet, och hon svarar: ”Jag kommer från Iran och jag tror att det kan utvecklas på liknande sätt som i Iran efter revolutionen. Jag själv sattes i fängelse med min dotter som då bara var tjugo dagar gammal. Det var många kvinnor som hamnade i fängelse och en del av dem avrättades, andra kunde rymma till andra länder och en del blev kvar. För att fundamen- talisterna skulle kunna härska behövde många avrättas. Den islamiska regeringen i Iran försökte skrämma folket på många olika sätt. De människor som erbjöd plats åt dem som försökte gömma sig avrättades. På det här sättet skapade regimen i Iran ett samhälle där ingen kan hjälpa den andra. Trots detta måste jag vara hoppfull och tro att motståndsrörelsen kommer att växa i Afghanistan”.
Leila berättar att hon just sett en grupp unga modiga kvinnor som hållit presskonferens.
De bar lätt huvudduk och förmedlade tretton krav till talibanerna, där ett av kraven var att kvinnors rättigheter måste accepteras innan talibanerna kan accepteras. ”Unga kvinnor träder fram och de kan inte tystas. Men det kostar liv också.” Leila tror att många tänker att de flesta kvinnor i Afghanistan bär burka, men hennes uppfattning är att det finns ett motstånd organiserat av revolutionära kvinnor. De är dock väldigt ensamma, inget parti i Sverige stödjer deras kamp. ”Jag står bakom dem, men vilken makt har jag”, säger Leila.
Vi frågar vad engagerade i människorättsfrågor kan göra för att stötta den kamp som kvinno- rättsaktivisterna i Afghanistan nu står inför. Leila svarar att hon är orolig för att tusentals människor kommer att avrättas. Det mediala samtalet och kommentatorernas resonemang om ”mjuka talibaner och hårda talibaner” är oroande, och hon är rädd att Sverige så småningom kommer att acceptera talibanregimen.
Plötsligt får Leila ett meddelande från en av kvinnorättsaktivisterna i Kabul. Vi avslutar vårt samtal.
