Förändringsarbete & motstånd kuvas

En reserapport från Turkiet

Lotta Lagnander

Mellan 24 till 29 januari besökte jag Turkiet med en euro­peisk dele­gation utsänd av det kurdisk-europeiska nät­verket MAF-DAD. Dele­gationen om­fattade närmare 40 personer med jurister, journalister och politiker från Belgien, England, Grekland, Irland, Italien, Spanien, Sverige och Sydafrika. Vår uppgift var att undersöka hur oppositionella behandlas i Turkiets fängelser och hur det är ställt med rättssäkerheten för gripna och/eller anklagade samt deras juridiska ombud.

Delegationen delades upp i tre grupper som besökte olika platser i Turkiet; Ankara, Diyarbakır och Istanbul. Jag ingick i delegationen som åkte till Diyarbakır, som ligger i sydöstra Turkiet. Dagarna var intensiva med ett digert program om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, med särskilt fokus på situationen för minoritetsgrupperna i Turkiet och för jurister som företräder människor som grips.
Vi besökte några civilsamhällsorganisa­tioner som arbetar för kvinnors rättigheter, för HBTQI-personers rättigheter, för kurdernas rättigheter, miljöorganisationer och organisationer som kämpar för politiska fångar. Delegationen mötte även många av de oppo­sitionspartier som är verksamma i landet samt motsvarigheten till Advokatsamfundet i Sverige. Alla delade med sig av sina erfarenheter och sina specifika perspektiv på den rådande situationen. Alla vittnade om samma fasansfulla förhållanden för de som hålls i fängelse, deras familjer, jurister och de som är politiskt aktiva.

Berövas lagstadgade och mänskliga rättigheter

Genom de berättelser vi tog del av blev det mycket tydligt att kurder, oppositionella och aktivister av olika slag inte får en rättssäker prövning när de grips. Arresteringar sker godtyckligt med stöd av fabricerade anklagelser. Många berättade om att de har svårt att få den juridiska hjälp de har rätt till, vilket får konsekvenser för utgången i deras mål. Behandlingen av den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har blivit stilbildande för hur politiska fångar behandlas. Han har inte fått träffa någon av sina jurister sedan 2019, vilket är ett flagrant avsteg från såväl turkisk lagstiftning som de mänskliga rättig­heterna. Efter gripandet av Öcalan har en isolerings­strategi utvecklats. Den innebär att gripna placeras i fängelser på långt geo­grafiskt avstånd från sina familjer, att det byggs särskilda enheter i fängelserna för att hålla isär kurder och andra oppositionella och att fam­iljer som har flera familjemedlemmar placerade på ett fängelse inte får träffa dem samtidigt.

De jurister och advokater vi träffade berättade att risken för att de själva ska hamna i fängelse är överhängande och att flera av deras kollegor endera redan sitter i fängelse, eller väntar på att utredas. Advokater som tar sig an fall av politisk karaktär anklagas och blir föremål för terroristutredning.

Turkiets terroristlagstiftning används mot oppositionen, kurder och andra som inte står bakom regimen. Den används till och med mot barn. Vi mötte en advokat vars kollega anklagats för terrorism då han pro bono åtog sig att försvara en minderårig pojke som var anklagad för ett terrorbrott därför att pojken kastat sten mot ett arméfordon. Terrorlagstiftningen används ytterst godtyckligt, men med ett tydligt syfte att begränsa de oppositionellas möjligheter till politisk aktivitet, att diskriminera minoriteter och att fängsla dem som motsätter sig Erdoğan och hans regim. Ordföranden i kvinno­organisationen Rosa berättade att många är rädda för att bli medlemmar i organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Hon sa, kvinnokampen gör dig till terrorist.

Mänskliga rättigheter för de döda

Vi som undersökte situationen i Diyarbakır träffade flera grupper med anhöriga till partners, barn, syskon och föräldrar som fängslats eller dödats. Vi mötte Peace Mothers som med sina vita huvuddukar vill synliggöra förlusten av en an­hörig. En av mammorna berättade om när hon fick besked att det fanns ett paket att hämta på posten. I paketen fanns sonens styckade kropp. Kvinnorna berättade stillsamt för oss vad det gör med en människa som får sin familje­medlem dödad, och vars kropp därefter behandlas utan någon som helst värdighet.

Delegationen blev terrormisstänkt

Någon dag efter att vår delegation anlänt till Turkiet rapporterades det i de turkiska nyhets­sändningarna att en europeisk delegation var på plats i landet för att stötta terrororganisationer. Detta är ett vanligt förekommande angrepp från regimen. Alla försök till förändringsarbete och motstånd kuvas på detta sätt. Delegationen i Diyarbakır blev fotograferad av civilklädda poliser utanför hotellet. Överallt i Diyarbakır fanns posters, banderoller och vimplar uppsatta med Erdoğans ansikte tillsammans med den turkiska flaggan. Jag kände ett stort obehag inför den här markeringen. Men min kraftigaste reaktion var nog ändå att de kurdiska kollegorna som deltog i delegationen är så vana vid förtrycket. Fotograferingen möttes med en axelryckning, och kommenterades bara, de ringer oss på måndag och ställer några frågor. Naturligtvis blev det precis så.

Jag arbetar som asyl- och migrationsrätts­jurist och har biträtt många klienter som kommer från de turkiska delarna av Kurdistan. Jag tyckte mig ha mycket goda kunskaper om situationen för kurder i Turkiet. Men att under några dagar på plats i landet möta kollegor, anhöriga, politiskt aktiva och aktivister i civilsamhället har givit en mycket viktig dimension till den kunskap som jag redan har. Resan har också givit mig nya vänner som jag är tacksam över att ha lärt känna.

Sista dagen på resan samlades hela dele­gationen tillsammans med representanter från de partier och organisationer vi träffat, för att summera våra erfarenheter. Delegationen kunde konstatera att våra erfarenheter var samstämmiga, och att de visar att Turkiet inte kan bedömas vara en rättsstat eller en demokrati. Delegationen är allvarligt oroad över utvecklingen i Turkiet. Det som särskilt oroar oss är att regimen aktivt agerar mot jurister och advokater som har uppdrag som försvarare för de som anklagas för terrorbrott.

Den 14 maj är det val i Turkiet. Stödet för den sittande regeringen med Erdoğan och APK är svagt och makten är hotad. Detta innebär att situationen kommer att förvärras ju närmare valet kommer. Demokratiska partier som HDP har redan en mycket svår situation. Frivilligorganisationen har, som andra oppositionella, blivit anklagad för att stötta terrorism och alla deras tillgångar har nyligen strypts. Det är inte första gången det sker för HDP, som nu även riskerar att förbjudas.
I Sverige har nyligen föreningsfriheten begränsats genom ett riksdagsbeslut som gör det olagligt att vara medlem/delta i en terrororganisation. För mig är kopplingarna mellan det beslutet, Sveriges ansökan om medlemskap i NATO och Erdoğans krav för att stödja Sveriges ansökan tydlig. Mina erfarenheter från besöket i Turkiet gör mig orolig inför hur den nya svenska lagstiftningen kommer att tolkas och tillämpas.

Drabbad av jordbävning

En vecka efter att jag kommit hem inträffade jordbävningen och på några sekunder ödelades en stor region i Turkiet och Syrien, med ett stort antal döda och skadade. Diyarbakır drabbades också men tillhör inte de värst drabbade städerna. De som tog hand om oss i delegationen och de vi mötte överlevde jordbävningen men de lever med konsekvenserna av den.

Diskrimineringen och förtrycket fortsätter dock i efterarbetet av jordbävningen. Gripanden och tortyr fortsätter i skuggan av undantags­tillståndet. Det arbetas aktivt från myndigheternas sida för att dölja konsekvenserna av korruption inom byggsektorn. Ett exempel på detta är att myndigheterna började markera hus som skadade och rivningsklara för att de inte ska kunna undersökas. Detta stoppades dock av vakna advokater.