Samira Motazedi
Översättning Linn Hansén
Detta var bara ett av de lysande slagorden på kvinnors plakat under de första demonstrationerna mot hijaben 1980. Protesterna bröt ut efter att Khomeini meddelat att kvinnor förvisso tilläts fortsätta arbeta, men tvingades bära hijab såväl på arbetsplatsen som i offentligheten. När det blev 8 mars för första gången efter revolutionen samlades tusentals kvinnor på gatorna i fredliga demonstrationer. Sorgligt nog inga män. Inga vänster män, inga liberala män och givetvis inga religiösa män. Antingen betraktade de inte saken som ett problem, eller så ansåg de att det för tillfället fanns mer angelägna frågor att fokusera på. Khomeinitrogna religiösa män misshandlade kvinnor på gatan den dagen, och demonstrerade själva två dagar senare till stöd för den påtvingade hijaben. Kvinnor lämnades ensamma med den striden. Idag, 44 år senare, är den ännu inte vunnen.
Även om ”Zan, zendegi, azadi”rörelsen, som blossade upp efter mordet på Mahsa Amini i september 2022, inte representerar arbetarnas och arbetarklassens viljor och behov, fanns det inledningsvis ett hopp om enhet och samarbete mellan denna inflytelserika, högröstade rörelse och arbetarnas långsamma, oavbrutna kamp. Så blev det inte. Omfattande repression från den politiska och religiösa makten och bristande organisering av rörelsen, gjorde det svårare och svårare för människor att öppet visa sitt motstånd. Samtidigt började högerpolitiska krafter utanför Iran blanda sig i. Rojalister, som tystats under upprorens första två månader, dök plötsligt upp som ett sorts nytt revolutionsgarde. Och alla de reformister i och utanför landet som varit starkt emot en revolution, som avfärdat varje sådan som våld ovärdigt ett civiliserat samhälle, började plötsligt tro på en revolution. De blev uppspelta, samlade den internationella iranska kändiseliten och lät dem leda, äga rörelsen. Med intäkter från oklara källor, och med uppbackning från stora medieföretag, drar de sig nu inte för att sprida fake news och ingjuta fakeengagemang i människor såväl i som utanför Iran.
”Zan, zendegi, azadi” har inte lyckats samla alla samhällets skikt i en gemensam kamp, men rörelsen har lärt oss viktiga läxor och väckt angelägna frågor. Modiga människor har stridit mot diktatorn med sina egna kroppar som insats, och krävt Ali Khameneis avgång. Tusentals dyrbara människoliv, vissa av dem barn, har tagits. Men Khamenei sitter fortfarande vid makten, och han och de runt om honom är redo att döda fler om så krävs.
Trots att vi i denna rörelse sett män som står bakom kvinnornas kamp, får vi inte glömma att den islamiska regimen i Iran inte bara gjort hijaben till norm i många familjer: den har också gjort – och gör fortsatt – kvinnan till en andra klassens medborgare och till mannens egendom.
Den protest som inleddes för 44 år sedan omfattar betydligt mer än frågan om hijab, och det är därför det inte heller längre handlar om att avskaffa hijaben, utan om att avskaffa den islamiska republiken. Den första protesten ledde ingenstans, den ställde oss bara inför en än större utmaning. Därför behöver en rörelse av idag ta sig bortom ”Zan, zendegi, azadi” och innefatta fler människor än de ur medelklassen. Och utöka texten på plakaten, så att det står ”Vi vill ha ett styre på jämlika och rättvisa grunder”.
Rörelsen gav oss inte bara hopp och mod, den förde också upp viktiga frågor på bordet. Är det möjligt att vara en rörelse utan en ledare? I så fall: hur skaffar vi oss en röst klar och högröstad nog att inte kapas av inflytelserika medier? Hur gör vi för att förstå vad vi egentligen vill? Vill vi tillbaka till en diktatur där ledarna bar slips istället för turban och abaya? Hur kan vi, även i de mest kritiska stunder, förbli starka och självständiga? Hur möter vi angreppen från den högerdiaspora som vill äga landet? Frågorna i sig kommer inte att lösa problemet. Men i bästa fall leder de oss till bättre beslut i vår rörelse framåt.