OM UKRAINA, RASIFIERING, OCH SÖRJBARA LIV
Denna text har publicerats i Blogal Studies under våren. Författarna Annika Lindberg, Anja Franck, Avie Azis, Alexander Jung, Alexandra Bousiou, Jessie Jern och Joseph Anderson är verksamma som kritiska gränsforskare vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.
Den fjärde mars, strax efter Rysslands invasion av Ukraina, aktiverade Europakommissionen det så kallade massflyktsdirektivet, som ett svar på den massflykt av människor som kriget förväntades orsaka. Aktiveringen av massflyktsdirektivet är historisk, och illustrerar den enighet som EU och dess medlemsländer uppvisat i att välkomna ukrainska flyktingar som flytt det fasansfulla krig som Ryssland för i deras hemland. Som kritiska gräns- och migrationsforskare har vi välkomnat denna uppvisning av solidaritet och viktiga erkännande av flyktingarnas ovillkorliga rätt till skydd. Samtidigt är vi djupt bekymrade över den olika behandling vi ser av människor som söker skydd i EU, och den avhumaniserande, rasistiska, och patriarkala diskurs som präglar de politiska och mediala diskussionerna, som pågår i ett flertal europeiska länder om vilkas liv som anses ’förtjäna’ beskydd. Den flyktingpolitik som nu förs tillskriver flyktingars rätt till skydd olika värde, beroende på vilka de är och varifrån de kommer. Den tvingar människor på flykt från Syrien, Afghanistan, Eritrea och Palestina att genomlida livsfarliga resvägar till Europa, håller dem inlåsta på avlägsna öar och i flyktingläger under hälsovådliga omständigheter, och tvingar dem att genomgå Kafka-liknande byråkratiska asylprocesser. Men den drabbar inte bara dem, för tvärtemot vad som hävdas av politiker runtom i Europa, som nu får det att framstå som att ukrainska flyktingar kommer att behandlas fundamentalt annorlunda, grundar sig den förda flyktingpolitiken på en avhumanisering.
Under det pågående kriget i Ukraina har vi bevittnat hur höger- och vänsterpolitiker i Bulgarien, Frankrike, Danmark, Österrike och Sverige, som annars driver en invandringsfientlig agenda, argumenterat för att ukrainska flyktingar är annorlunda än andra grupper av flyktingar. De ukrainska flyktingarna har presenterats som ’kvinnor och barn’, som ’liknar oss’; de är ’européer’, ’kristna’, ’civiliserade’ – och därmed, ’Vita’. Vi har också sett hur en rasistisk sorteringslogik fungerar vid Ukrainas gränser, där internationella studenter, flyktingar, asylsökande, och rasifierade ukrainare såsom romer har nekats inträde till EU. Rasifierade kroppar fortsätter således att hindras från att söka skydd: inifrån Ukraina har det kommit allvarliga rapporter om hur människor fortsatt hållas inlåsta i EU – finansierade flyktingförvar mitt under pågående krig (vilket är ett krigsbrott). Polen, som tagit emot flest ukrainska flyktingar, rapporteras samtidigt kriminalisera organisationer som erbjuder humanitär hjälp åt flyktingar som hålls tillbaka vid den polsk-belarusiska gränsen. Några av dessa diskriminerande och våldsamma pushbacks har fördömts av politiker inom EU. Samtidigt reflekterar detta den rasism som historiskt har definierat och präglat europeisk gräns- och asylpolitik.
Juridikforskaren Bhupinder Chimni är en av dem som påtalat hur 1951 års Flyktingkonvention, med dess geografiska begränsning till människor på flykt inom Europa, speglade en rådande föreställning om vem som ansågs vara ’mänsklig’ nog att förtjäna mänskliga rättigheter. Den geografiska begränsningen lyftes i 1967 års tilläggSprotokoll – vilket i praktiken innebar att den ’närhetsprincip’ vi nu hör påkallas av europeiska politiker i relation till Ukraina togs bort ur lagstiftningen. Samtidigt fortsatte flyktingar att tillmätas olika geopolitiskt och ideologiskt värde, där den Vita mannen som flytt kommunistiskt förtryck utgjorde normen för vem som ansågs vara en ’riktig’ flykting. Människor som flytt konflikter och förtryck
i före detta europeiska kolonier i det Globala Syd betraktades dock som oönskade och oförtjänta av skydd och tillhörande rättigheter. Forskning har visat att sådana rasifierade och klassbaserade föreställningar präglar flyktingpolitik och asylbeslut än idag. Vi ser även hur beslut om vem som förtjänar skydd vägleds av könade föreställningar om sårbarhet, där kvin- nor, HBTQI+-personer, barn, och äldre görs till feminiserade offer, vilket förvisso leder till att de accepteras som skyddsbehövande, men samtidigt fråntas de politisk agens, då de anses sakna skyddsskäl på politisk grund.
Dessa kategoriseringar är dock inte på något sätt konstanta. ’Ras’ är, som kulturteoretikern Stuart Hall hävdat, ingenting fast utan en ’flytande signifikant’, det vill säga ett begrepp vars innebörd konstant skiftar och förändras med politiska skeenden. I offentlig och politisk debatt hör vi ofta missuppfattningen att ’ras’ handlar om biologiska skillnader, men denna snäva förståelse av vad rasism innebär döljer de ’nya rasismer’ som istället kategoriserar människor utifrån kulturella skillnader och levnadssätt, religion, etnicitet, eller nationalitet – och hur dessa klassificeringar används som argument för att driva igenom exkluderande och diskriminerande politik.
Detta gäller i högsta grad även asylpolitiken. Så om vi tillämpar en bredare förståelse av rasism, kan vi också förstå den omtvistade och föränderliga positioneringen av central- och österuropéer, däribland ukrainare, i Europas geopolitiska och rasistiska ordning.
Historiskt sett har människor från Central- och Östeuropa positionerats som ’villkorat Vita’ eller som ’perifera européer’. Porträtteringen av dem som ’annorlunda’ och avvikande från den västeuropeiska vithetsnormen har blivit synlig när de har migrerat västerut. För att ge ett par exempel är flera europeiska ekonomier, inklusive Polen, beroende av lågavlönade ukrainska säsongsarbetare som fått uthärda exploatering, farliga arbetsvillkor och främlingsfientlighet. I Danmark klassificeras ukrainska medborgare som ’icke-västliga invandrare’, vilket innebär flera begränsningar vad gäller tillgång till rättigheter, inklusive rätten att bosätta sig var de vill i landet, och tillgång till välfärd. Å andra sidan ser vi hur EU:s associeringsavtal med Ukraina, vilket för ukrainska medborgare möjliggör att resa visumfritt inom Schengen upp till 90 dagar, inte har resulterat i samma rörelsefrihet för medborgare i Tunisien, Egypten eller Marocko, som utgör EU:s ’södra närområde’. Dessa exempel visar på hur rasismen uttrycks i EU:s ständiga omförhandlingar av regler för medborgarskap och rörelsefrihet,
och hur det drabbar rasifierade grupper inom och utanför Europas gränser.
Det är viktigt att understryka att vår intention med att ge dessa exempel inte är att ifrågasätta Ukrainas geopolitiska position, huruvida dess medborgare ’tillhör’ Europa, eller deras rätt till skydd. Istället vill vi visa på hur den rasistiska strukturen och dess ständigt skiftande ansikten resulterar i att värdet på människors liv inordnas hierarkiskt, vilket får allvarliga konsekvenser för de människor som söker skydd från krig och förföljelse – då som nu. Situationen för de ukrainska flyktingarna har med brutal tydlighet visat hur rasismen inte bara präglar besluten om vem som ska åtnjuta rörelsefrihet utan också vilkas liv, och vilkas död, som värdesätts. När vi hör att ukrainskaflyktingar är ’som vi’ och därför förtjänar en annan typ av skydd än de som rasifierats som ’icke-västliga’, som kommer från länder och regioner som är ’för avlägsna’ eller ’för annorlunda’, betyder det också att de senares liv inte är värda att skydda. Det betyder att vi accepterar att de fortsätter att dö vid Europas gränser.
EU-kommissionens aktivering av massflyktsdirektivet, och de välkomnande attityder gentemot ukrainska flyktingar som uppvisas bland EU-länder, är viktiga markörer, som visar oss att solidaritet med flyktingar är möjligt, och att det kan implementeras. Men samtidigt som vi välkomnar denna solidaritet, måste vi problematisera hur flyktingars rätt till skydd inte bara bestäms av deras faktiska skyddsbehov utan också av hur pass ’europeiska’ eller ’Vita’ de anses vara – här och nu. Det innebär att den flykting som idag anses vara ’en av oss’ riskerar att rasifieras som ’den oönskade andre’ imorgon. Vad vi måste problematisera är inte flyktingarna själva – eller deras behov av skydd – utan de geopolitiska, rasistiska, och könade föreställningar som används för att bedöma deras rätt till ett levbart liv. En politik som gör skillnad mellan människors rätt till liv skapar också likgiltighet inför människors död. Den bäddar för en osäker framtid för människor på flykt – oavsett om de kommer från Afghanistan, Syrien, eller Ukraina. Vad vi behöver i dessa osäkra tider är en politik som skyddar, värdesätter och sörjer allas liv.
Texten är bearbetad från engelska av Annika Lindberg.
Lästips:
Butler, Judith. Frames of War: When is Life Grievable? London: Verso Books.
Chimni, Bhupinder S. 1998. ‘The Geopolitics of Refugee Studies: A view from the South’. Journal of Refugee Studies, 11(4): 350–374.
Mbembe, Achille. 2003. ‘Necropolitics’, Public Culture, 15 (1): 11–40.
