Erik Lindman Mata
Författare, kritiker och översättare.
I det sjunde numret av publikationsserien Non, som produceras av Non förlag och Ställbergs gruva, skriver författaren Jörgen Gassilewski om begreppet realism i konsten och i litteraturen. Med avstamp i bland andra den tyske dramatikern Bertolt Brecht och den amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson avtäcker Gassilewski en mängd olika frågor om vad realism egentligen är, och varför och hur det skulle kunna vara ett viktigt begrepp för oss i dag. ”Varje konstnärligt uttryck, oavsett hur det ser ut, strävar efter att representera både sig självt och sin plats i världen”, skriver Gassilewski i sin genomgång av Jamesons tankar. Det kan tyckas självklart. Men det intressanta i den här tanken är att realismen ju är motsägelsefull. I sin strävan att vara ”en sann bild av människans belägenhet under kapitalismens epok” försöker realismen så att säga både lyckas och misslyckas. Det realistiska måste både vara en trovärdig beskrivning av verkligheten och en förenkling av den.
Jag börjar i den här änden, eftersom frågan om berättandets förhållande till verkligheten, och framför allt det konstfullt utförda pedagogiska förhållandet mellan berättande och verklighet, är avgörande för min läsning av Amer Sarsours debutroman Medan vi brinner. Varför är det avgörande?
För det första för att romanen, som tecknar en familjs försök att hjälpa varandra undan det syriska inbördeskriget, handlar om verkligheten. Det är en ömsom lyriskt, ömsom nästan sceniskt skriven roman om en kusin, uppvuxen i Sverige, som åker till Italien för att med hjälp av lånade pass hjälpa två kusiner att ta sig genom det allt mer fortifierade och slutna Europa. Berättarrösten har – förutom återkommande utflykter i ett mättat, blomstrande språk (som när en av kusinernas barn, enormt saknade, beskrivs som ”bara ett par slutna ögonlock bort ifrån mig”) – en rapp ton, stundtals direkt vänd mot läsaren. Ibland en smula övertydlig i sin uppbyggnad, ibland underbart lekande och ledigt.
Men alltså: verkligheten. Å ena sidan för att Medan vi brinner tematiserar verkliga skeenden; mammans snyftningar i telefonen från ett Syrien som står på tröskeln till krig, beskrivningen av våldets obestridliga närvaro i berättarens hemkvarter i Uppsala. Å andra sidan för att Sarsour trots allt också kan sägas haka fast i en annan, mer stringent beskrivning av realism: viljan att begripa och belysa verkligheten. För Gassilewski är nämligen realismen ett försök att synliggöra ”de bakomliggande effekterna av arbetsdelning, bytesvärde och kapitalackumulation”. Som exempel tar han Brechts pjäs Vad kostar järnet? som på ett rakt och grällt sätt handlar om export av svensk järnmalm under andra världskriget. Brecht visar inte först och främst ”verkliga händelser”, utan gestaltar de krafter som formar själva verkligheten.
Sarsours roman har ingenting av Brechts förfrämligande, eller något av det modernistiska montagets överlappande motstånd (som är ett annat av Gassilewskis exempel). Det är tvärtom en ganska tidstypisk, handlingsdriven roman av ett snitt som gör den lätt att läsa, och älska av många. Och berättelsen kan inte sägas ha särskilt mycket med ”bytesvärde” eller ”kapitalackumulation” att göra, annat än att den, som vi alla, är placerad i och måste navigera genom det kapitalistiska systemets landskap.
Men det Medan vi brinner däremot gör, och som placerar romanen i samma kritiska och realistiska fack som Brechts pjäs, är att blottlägga eller synliggöra vissa för vår tid helt grundläggande, bakomliggande strukturer. Sarsour visar upp den manipulation av verkligheten som våra politiska, symboliska ordningar ständigt genomför. Medan vi brinner är nämligen en roman som i sin metaforiska hand håller upp en liten, helt avgörande trycksak: passet. ”Sist av allt lägger jag ner ett vinrödguldigt pass”, säger Sarsours berättare för sig själv, och fortsätter: ”Det här passet, asså wallah, vill bara pussa det på pannan! MWAH! Värsta grejen ju. Svenskt pass.” Det fullständigt livsavgörande i att vara registrerad i rätt kolumn i databasen, att ha rätt färg på sin lilla bok, rätt stämpel tydligt markerad på dess sidor, att kunna röra sig efter eget bevåg eller styras, begränsas, förvaras – allt detta är faktiska ingrepp i verkligheten. Trots att ingenting materiellt har omformats, ingen faktisk mur har rests (även om det ju också sker), så formas vårt samhälle av passets och uppehållsrättens logik. Sarsour visar varför vårt samhälle inte förunnar alla möjligheten att få leva ett drägligt liv.
Under hela den mödosamma resa som kusinerna gör, från sydligaste Italien och norrut genom Europa, så är passet, naturligtvis, den röda tråden. Och tröttheten. Ja, kanske är det faktiskt tröttheten som är den allra finaste och ömmaste bilden i Medan vi brinner. Ta till exempel den här scenen, från ett franskt tåg:
”Jag orkar inte mer. Hur länge ska vi ha det så här? Paranoian är inte hållbar. Den smittar av sig. Jag känner mig alert hela tiden, misstänksam, och helt ärligt – rädd. Ilsken. Lättantändlig. Känslorna blir starkare ju närmare Sverige vi kommer. Alltför mycket står på spel. Det handlar inte bara om tågvärdinnorna. Det är allt. Allas blickar. Våra rörelser. Fan, våra andetag. Vi måste tänka fyra gånger innan vi säger eller gör något. Vi är som skuggor som söker oss till soluppgången. Ett enda ’Hej, får vi se era pass?’ har potentialen att förändra dom kommande åren för oss och skaka om hela vår värld.”
I Medan vi brinner får läsaren möta en rad företeelser som knyter an till flyktingens liv i dag: den akuta rädslan över att bli övervakad (att betala kontant, att byta ut telefonerna), den konstanta avhumaniseringen (vilken Sarsour med den här boken de facto motverkar), de olika språkens möjligheter (som när berättaren konstaterar att arabiskan kan bli ”stort och poetiskt i samtal om politik – som ett annat språk i språket”), och kulturkrockarnas föränderlighet och motsägelsefullhet (som när man återvänder till det land man flytt ifrån och märker att det är som förbytt), för att nämna några. Allt det här är aspekter av det realistiska belysandet, synliggörandet, av grundläggande, bakomliggande strukturer som äger rum i Medan vi brinner.
Jag undrar varför det i slutändan ändå inte blir irriterande att romanen med jämna mellanrum är väl pedagogisk och rak. Min egen konstnärliga skolning har gjort att jag alltid förhållit mig mycket strängt mot konstverk som inte kräver, eller ger möjlighet till, arbete från mig som läsare, eller lyssnare. Utan motstånd ingen njutning, som litteraturvetaren Anders Olsson skriver, och, kan jag tillägga: utan motstånd ingen förståelse. Men jag är ändå glad över att ha fått simma genom Sarsours bok. Varför? Kanske står svaret att finna i marxisten och författaren Georg Lukács text ”Berätta eller beskriva”, publicerad i Internationale Literatur 1936. Där skriver han: ”utan världsåskådning inget riktigt berättande, ingen riktigt uppbyggd, omväxlande och fullständig episk komposition”. Kanske är det så enkelt. Amer Sarsour har helt enkelt ett ärende. Han skriver och brinner.
Erik Lindman Matas nästa bok, Mullvadens kärlek till buffeln, kommer ut våren 2025 på Nirstedt/litteratur.
