Tilda Pontén är människorättsjurist som specialiserat sig inom migrationsrätt och urfolksrätt. Efter anställning på Civil Rights Defenders och arbete med bland annat Tidöavtalet arbetar hon idag som sakkunnig till stor del med klimaträttvisa på Amnesty International Sverige. Tilda sitter även i styrelsen för FARR och brinner för rörelsejuridik och organisering.
Kopplingen mellan klimat och migration har rönt ökad uppmärksamhet de senaste åren eftersom klimatnödläget har eller kommer att ha uppenbara konsekvenser för alla människors liv och försörjning. Inte minst i globala syd och närmare polerna där effekterna av klimatkrisen ökar i snabbare takt än på andra platser. Klimatkrisen är en människorättskris, vilket aktualiserar staters människorättsliga ansvar att skydda befolkningar från klimatkrisens effekter, inklusive ofrivillig migration. Det går alltså att tala om klimatkrisen och dess miljöförstöring som en av grundorsakerna till att människor lämnar sina hem. Den skadliga uppvärmningen av planeten ska helst inte hamna högre än 1,5 grader till år 2100. Men för att nå målet krävs att de globala utsläppen minst halveras till 2030, och når närmare nettonoll senast 2050. På grund av politikens och företagens passivitet med att vidta de åtgärder som behövs för att ställa om samhället är vi på väg mot tre grader vid nästa sekelskifte.
Människorättskriser som får människor att korsa gränser aktualiserar även staters asylrättsliga åtaganden. Men i Europa har skyddet för asyl- och människorättsliga åtaganden under flera års tid successivt försvagats både i lag och praktik. I Sverige fortsätter Tidöregeringen att med avstamp i avhumaniserande narrativ se över stora delar av migrationsrätten. I kombination med auktoritära kriminalpolitiska åtgärder begränsar regeringen människors rättigheter och möjligheter till uppehållstillstånd och medborgarskap så att färre blir kvar i landet. Utvecklingen påverkar också de lagliga vägar till trygghet som uppehållstillstånd på grund av anknytning, arbete och studier i praktiken möjliggör.
Tillgången till ekonomiska och sociala rättigheter begränsas
De ökande temperaturer och väderförändringar som följer i klimatkrisens spår har både direkta och indirekta konsekvenser för människors livsvillkor och åtnjutande av rättigheter. Den ökade förekomsten och intensiteten av naturkatastrofer som översvämningar, skogsbränder och stormar är vanliga exempel på omedelbara klimatrelaterade orsaker till att människor tvingas lämna sina hem. Forskning visar att migration i den här kontexten främst sker inom hemlandet och generellt inte aktualiserar andra länders asylrättsliga åtaganden (däremot aktualiseras andra klimatrelaterade åtaganden såsom klimatfinansiering). Enligt Migration Data Portal ledde naturkatastrofer till drygt 26 miljoner nya internflyktingar under 2023.
Mer komplext är det att bena ut hur klimatkrisen verkar som grundorsak till migration som sker på grund av en gradvis förändring av livsvillkor. Stigande havsnivåer, värmeböljor och minskad nederbörd, och så vidare, som påverkar tillgång till färskvatten, jordbruksmarker och arbeten på landsbygden, gör till slut att platser blir omöjliga att leva och försörja sig på. Därför leder klimatkrisens effekter i praktiken ofta till migration på grund av sociala och ekonomiska skäl.
Risken att tvingas lämna sitt hem på grund av klimatrelaterade orsaker är ojämlikt fördelad globalt, och drabbar typiskt sett grupper i låginkomstländer som redan upplever bristande tillgång till ekonomiska och sociala rättigheter – såsom urfolk, minoritetsgrupper, jordbrukare och andra människor i lokalsamhällen på landsbygden. Det är av den här anledningen det går att tala om dubbel börda i klimatkrisen. Lägg också till att det generellt inte är dessa länder som bär den historiska skulden för klimatkrisens uppkomst.
Risk för refoulement
Stater måste ta hänsyn till risker kopplade till klimatkrisen i enskilda asylärenden. I början av 2020 kom FN:s människorättskommitté med ett historiskt beslut där relationen mellan klimatkrisen och non-refoulement tydliggörs (FN-dokument CCPR/C/127/D/2728/2016). I fallet hade en person från önationen Kiribati sökt internationellt skydd i Nya Zeeland och hade som skäl för sin ansökan anfört bland annat bristande tillgång till säkert dricksvatten till följd av stigande havsnivåer och andra effekter av klimatkrisen. Personen fick avslag och utvisades med sin familj. Inför människorättskommittén anförde personen att staten Nya Zeeland hade kränkt hans rätt till liv enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Människorättskommittén ansåg att, även om det inte förelegat en direkt fara för den klagandes liv vid utvisningen i det aktuella ärendet, kan klimatkrisen utgöra ett allvarligt hot mot rätten till liv. En stat bryter enligt kommittén mot sitt människorättsliga åtagande om non-refoulement om en person utvisas till en plats där det på grund av klimatkrisen finns en risk för hens liv eller för omänsklig behandling (artiklarna 6 eller 7 i konventionen). Även om det krävs en tydlig nivå av allvarlighet för att klimatrelaterade risker ska anses skyddsgrundande får beslutet sägas utvidga synen på vilka människorättskränkningar som kan vara relevanta för att beviljas asyl. Det medför även ett konventionsansvar för stater att alltid pröva klimatskäl som framförs av asylsökande.
Det rättsliga svaret på klimatrelaterad migration har många utmaningar
Människorättskommitténs beslut påminner också om gapet som finns mellan asylrätten och människors klimat- och miljörelaterade skäl för att migrera. Idag finns få överenskomna definitioner som relaterar till klimat- och miljörelaterad migration. Det pågår också en diskussion om begreppet ”klimatflykting” ens ska användas eftersom det kan riskera att urholka synen på, och skyddet för, flyktingskapet.
Exempelvis är klimat ingen grund i flyktingkonventionen, och förföljelserekvisitet förutsätter en mänsklig aktör. Få länder beviljar skyddsstatus till människor som flytt till följd av klimatkatastrofer. I Sverige omfattade den nu borttagna bestämmelsen för övriga skyddsbehövande (4 kap. 2 a § utlänningslagen) bland annat miljökatastrof. Även om bestämmelsen tillämpades i mycket begränsad utsträckning får utvecklingen i Sverige sägas gå åt fel håll. Överhuvudtaget visar forskning att Migrationsverket och domstolar prövar anförda skäl som torka, hunger, jordbävning och översvämning i mycket liten utsträckning i asylprocessen. Dessutom faller generellt de människor som migrerar av just sociala och ekonomiska skäl utanför alla former av skyddsregler.
Men det kanske största hindret just nu är den politiska oviljan att respektera asylrättsliga och människorättsliga åtaganden gentemot asylsökande och andra migranter. Den historiskt repressiva asyl- och migrationspakten är ett tydligt exempel, likaså Tidöavtalets överenskommelser, med alla påbörjade eller antagna rättsliga förändringar som följd. Vi verkar leva i en tid av både ökande kriser och behov av folkrörelser som ifrågasätter en på samma gång oförmögen och allt mer repressiv politisk makt.
Vad kan vi kräva?
År 2050 beräknas runt tre miljarder människor leva i regioner där försörjnings- och livsvillkor allvarligt påverkas av klimatkrisen. Människorättskommitténs beslut utgör början av en internationell rättsutveckling gällande klimatkrisens effekter som skyddsskäl, vilket förhoppningsvis någon gång kan bidra till att rättsligt hantera de verkliga risker för naturkatastrofer och miljöförstöring som människor drabbas av. Det finns även starka skäl för att fortsätta motsätta sig den misstänkliggörande benämningen av människor som ”ekonomiska migranter”, och mana till diskussion om och rättslig behandling av all migration från ett människorättsperspektiv. Även försvaret av generösa regler gällande anknytning, arbete och studier som grunder för uppehållstillstånd kommer att bli viktigare än någonsin, likaså försvaret av starka vidarebosättningsavtal.
Och som många människor med erfarenhet av flykt och allierade organisationer fortsätter påminna politiker om, bör stater alltid adressera grundorsakerna till att människor migrerar, istället för att systematiskt kränka deras mänskliga rättigheter genom att göra livet så plågsamt som möjligt under migrationsrutten och vid ankomst. Europa är en av historiens och samtidens största utsläppare av växthusgaser, vilket i många fall möjliggjorts genom kolonisering och fortsatt exploatering av andra befolkningar och deras naturresurser. EU och dess medlemsländer har därför ett tungt ansvar globalt att kraftfullt agera för att ställa om samhället bort från olja, gas och andra fossila bränslen. EU har också ett ansvar att finansiera mindre resursstarka länders klimatomställning och anpassning till de förändringar som redan skett.
