Antologin är på sätt och vis en otacksam genre. Den befinner sig i en tvetydig position i förhållande till varje enskilt bidrag som ingår i den. Å ena sidan är det genom att ställa en rad olika tankar, författare och texter bredvid varandra, som antologin får sin styrka. Å andra sidan öppnar den här mosaikartade formen upp för redundans; antologin som helhet riskerar att fyllas av tragglande upprepningar och ett slags lealöst adderande av texter, som inte riktigt bär sig själva.
Antologin 2015: Till asylrättens försvar håller sig oftast på rätt sida om redundanslinjen. Boken innehåller en mängd viktiga texter, som inte bara står för sig själva, utan som också blir än viktigare när de står bredvid andra, kontrasterande texter. Ett sådant exempel är utdraget ur Linda Åkerströms bok Den svenska vapenexporten. I det kan man inte bara läsa om den oförsvarbart omfattande vapenindustrin, utan man får också en inblick i exakt vad för slags krigsmateriel som Sverige fortsätter att pumpa ut i världen; artillerisystem, granatkastare, radarsystem, missiler, drönarhelikoptrar, pansarfordon, stridsflygplan och så vidare. Det är en viktig text för den som vill få en djupare förståelse för vilken Sveriges roll i världspolitikens konflikter och krig är. Men den får också en särskild tyngd när den ställs bredvid till exempel Admir Skodos text om hur det var att komma till Sverige som flykting från Bosnienkriget på 90-talet. För krig utkämpas med vapen, det kan man inte komma bort ifrån. Ammunitionen ADM 401, som utvecklats av Saab Bofors Dynamics, och används i granatgeväret Carl-Gustaf, har oundvikligen som syfte att förstöra, skada och döda. ”Varje projektil”, skriver Åkerström, ”innehåller över tusen flechetter – vassa metallpilar som skjuts ut av gastryck och sprids i ett moln när granaten sprängs”. Dessa flechetter är en av flyktens anledningar.
I andra fall är förhållandet mellan de olika texterna minst lika kraftfulla, men eventuellt inte så som redaktörerna Kamal el Salim och Maria Padrón Hernández hade tänkt. I inledningen skriver el Salim att de ”[inte vill] att asylrätten ska vara en ideologisk fråga utan en grundläggande mänsklig rättighet som alla ställer sig bakom”. Det här återspeglas i antologins pliktskyldigt breda urval, där såväl centerpartistiska politiker och liberala tyckare som anarkistiskt präglade akademiker ska samsas.
Men kan man verkligen säga att asylrätten och den solidaritet den bygger på inte
är en ideologisk fråga? När jag läser om hur Ny demokratis frontfigur Bert Karlsson skryter om hur han, några årtionden efter att ha piskat upp 90-talets rasistiska samhällsklimat, klarar av att driva flyktingförläggningar för halva priset i jämförelse med andra aktörer, då kan jag inte annat än fråga mig: Vad har en liberal att säga om det här?
Naturligtvis kan man appellera till en mänsklighet som går utöver den politiska sfärens skiljelinjer. Läser man om flyktens verklighet, så hoppas jag åtminstone att det är lika hjärtskärande i alla bröstkorgar, som det är i min. Som i Skodos intervju med en av de som bor på flyktingförläggningen i Simrishamn, Fereshta. Hon berättar att smugglaren tvingade gruppen att välja mellan att rädda den överviktige mannen som precis kollapsat av ansträngning eller själva lämnas åt sitt öde, utan vägvisare. ”Vet du hur det är att lämna en människa på det viset?”, frågar Fereshta, och nej, det vet varken Skodo eller jag. För mig ser det bara ut som en becksvart och obegriplig avgrund.
Att förstå och känna sig in i någon annans situation är inte lätt. Även om det i vissa av antologins bidrag finns en ytlighet om varför man bör eller måste solidarisera sig med de människor som tvingas fly – som när Gudrun Schyman skriver att det inte borde ”vara så svårt att säga Refugees Welcome!” – så lyckas 2015: Till asylrättens försvar då och då att ge läsaren en verklig insikt. Man får hela tiden skönja vad det innebär att fly, att tvingas migrera och helt plötsligt befinna sig i en position, där det enbart är andras gästfrihet, medmänsklighet och kärlek som kan hjälpa en.
Det är en mycket svår plats. I översättningen av ett utdrag ur journalisten John Washingtons bok The Dispossessed kan man till exempel skymta den tvetydighet som finns i såväl gästfriheten som biståndet. Att, efter en prövning, ge någon asyl riskerar också att innebära att man nekar någon annan den rätten. Att bjuda in någon är också att visa en sårbarhet. Att hjälpa är också, ibland, att truga.
Men förutom de olika argumenten för att värna asylrätten, de personliga vittnesmålen om flykten och olika fördjupande artiklar om sakfrågor, så är 2015: Till asylrättens försvar framför allt en minnesbok. Det finns många problem med att haka upp såväl förväntningar som besvikelser på enskilda datum eller år – och betoningen av året 2015 gör mig lätt skeptisk, boken igenom. Datum laddas lätt med en betydelse, som plötsligt står för sig själv, och så tappar man kontakten med de verkliga kamperna. Men det är inte minnet av särskilda händelser, beslut eller offentliga diskussioner som är antologins behållning.
Det handlar istället om minnet i organisering – rörelsens minne. I detta finns visserligen hågkomsten av att det har varit på ett annat sätt, att saker har förändrats fort och att de kan förändras tillbaka. Sådana påminnelser är bra. Men än viktigare, är att det också finns ett minne som inte är en påminnelse, utan ett slags radikalt formande. Att söka sig ännu längre tillbaka i historien, som i Gustav Fridolins bidrag, som kretsar kring Éviankonferensen 1938, vars resultat blev en tudelad värld. Två delar som, skriver Fridolin, bestod av länder ”där judar inte kunde leva” och länder ”dit judar inte kunde resa”. Fridolins poäng är att asylrätten uppkom i ljuset av den skuld som andra världskrigets fruktansvärda händelser lade på det internationella samfundet.
Men oaktat frågan om skuld, är den här typen av historisering eller bildning också viktig för vad det innebär att organisera sig. Att lära sig om situationer man inte har tagit del av är, från rörelsens perspektiv, ett slags minne. Inte en personlig påminnelse, utan ett stärkande av kampens erfarenheter och sammanhållning genom historien.
I Patricia Lorenzonis bidrag snuddar antologin vid begreppet utopi. Lorenzoni skriver att vi måste ”förvänta oss anständighet, även när vi vet att oanständighet har blivit regel”. Det är, paradoxalt nog, någonting sådant som ligger i de historiska lärdomarna. Ett sådant utopiskt perspektiv är också en bättre väg framåt, menar jag, än de förment rationella förslag som föreslås i antologin sista del. Det som banar väg för verkligt radikal politisk förändring är inte nödvändigtvis det som förefaller vara förnuftigt att göra i ett oförnuftigt system. Rättvisa är ett absolut riktmärke, och vi får aldrig glömma
att det ligger i våra händer att skipa den. Som Lorenzoni påminner oss om, så är det ”vi själva, människor i gemenskap, som upprätthåller asylrätten” – inte några abstrakta ideal eller urvattnade regelverk.
Av Erik Lindman Mata, poet och aktivist
