Elin Edin, asylrättsaktivist sedan unga år, har arbetat med asylrätt som offentligt biträde och som juridiskt ombud inom området mänskliga rättigheter, i olika FN-kommittéer, på juristfirma och i egen regi. Elin fokuserar främst på den internationella rätten och har en masterexamen i mänskliga rättigheter. Hennes masteruppsats behandlade tillämpningen av utlänningslagen ur ett människorättsperspektiv.
Det har nu gått över tre år sedan talibanerna tog över makten i Afghanistan och den afghanska befolkningen lever sedan dess under det omänskliga förtryck som talibanernas politiska islam innebär. Ungdomarna har förlorat sina drömmar. Den verklighet som råder under emiratet är brutal, folkrättsvidrig och ärligt talat sinnessjuk. Ändå fortsätter svenska myndigheter att utvisa afghaner som om varken den utvisade eller den som utvisar vore moraliska människor med samvete.
”Det ankommer på dig att vid ett återvändande anpassa dig till de normer, seder och bruk som råder i Afghanistan” är en mening som används slentrianmässigt i Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas avslagsmotiveringar. Låt oss vara tydliga; dessa normer, seder och bruk, som det står om i avslagen är en omskrivning för talibanernas sharialagar. Det är dessa normer som en individ som får avslag ska och måste underkasta sig för att undvika kroppsbestraffning.
Varför är det så viktigt för en svensk myndighet att uppmuntra och försöka tvinga unga människor att anpassa sig till talibanernas regler? Varför har den mest extremistiska, islamofascistiska regimen i världen en trogen allierad i en svensk myndighet och i svenska domstolar? Hur kan detta anses vara rimligt? Hur kan en svensk myndighets hållning vara att ”det ankommer på dig att vid ett återvändande anpassa dig till de regler, seder och bruk som råder i Afghanistan” följt av ”Det har inte framkommit några omständigheter som talar för att du är oförmögen att anpassa dig till rådande kulturella normer och traditioner”. En vilja att följa sitt samvete är inget en afghan kan förvänta sig få respekterad av en beslutsfattande myndighet som är oförmögen att ge plats åt något mänskligt samvete överhuvudtaget.
Hur kan det komma sig att Tidöpartierna, som ofta förklär sin rasistiska utvisningshets som en åtgärd för att motverka politisk islam, samtidigt kan tycka att Migrationsverket och domstolarna så ofta som möjligt, ska ge legitimitet åt talibanerna och i praktiken arbeta för att unga människor med demokratiska värderingar ska underkasta sig talibanregimen?
Emiratets morallag och migrationsmyndigheternas avsaknad av moral
Law on the Promotion of Virtue and Prevention of Vice är det engelska namnet på talibanernas nya morallag, baserad på sharia och Hanafi Jurisprudence. Den finns översatt från pashto till engelska i en sammanfattad, förenklad version.[1] Lagen stipulerar hur emiratets myndigheter ska ”främja dygderna och förhindra laster.”
Någon definition av dessa begrepp görs dock inte utan lagen säger svepande i artikel 3 att syftet är att förhindra ”sådant ord eller handling som inte överensstämmer med islamisk lag”. Ministeriet för främjande av dygd, förbud mot laster och hörande av klagomål (med reservation för att det inte är en exakt översättning) har till uppgift att implementera lagen samt att bestraffa dem som bryter mot den.
Lagen innehåller bland annat strikta krav på islamisk klädsel för såväl kvinnor som män. Kvinnor måste täcka sitt ansikte utanför hemmet. Kravet på ett manligt förkläde införs också nu formellt. Det betyder att kvinnor inte får vistas utanför hemmet annat än i sällskap av en manlig släkting (mahram) som agerar förmyndare. Detta innebär att kvinnor inte ens tillåts gå till affären ensamma. Lagen tvingar män att aktivt medverka i upprätthållandet av emiratets brutala könsapartheid – ett system som är arkaiskt, omänskligt och ett flagrant brott mot folkrätten.
Det är direkt oetiskt och går emot vedertagna etiska och rättsliga principer inom det internationella samfundet att inte bara kräva, utan uppmuntra unga afghanska män att delta i detta system. Genom den här lagens ikraftträdande är nu alla ord och handlingar som går emot islam (talibanernas tolkning av islam) förbjudna samt straffbara. Kroppsstraff som räknas som tortyr under internationell lag utdelas för otillåtna handlingar och ord. Det ska även understrykas att i och med lagens ikraftträdande blir även icke-handlingar straffbara, det vill säga om någon underlåter att göra något som anses vara en muslimsk plikt, ska denne straffas.
Artikel 1 som rör villkor som hänför sig till den verkställande myndigheten stipulerar vad som ska beivras av myndigheten, nämligen 1. Att vara engagerad i något fel, från vilket man, ur islamisk synvinkel, är skyldig att avstå. Samt 2. Att undvika någon god gärning, som man är islamiskt skyldig att utföra.
Vad detta innebär i praktiken, särskilt för de ungdomar som nu varit i Sverige i snart tio år och som är anpassade efter ett västerländskt levnadssätt, ska inte underskattas. I stora drag är majoriteten av dessa individer vandrande synder ur morallagens synvinkel. Detta gäller både handlingar som enligt Hanafi-jurisprudensen är förbjudna och underlåtenheter att utföra handlingar som morallagen kräver att en gör.
Det är olagligt och straffbart att inte be fem gånger om dagen. Det är olagligt att inte gå till moskén på fredagarna eller när det påbjuds vid helgdagar. Det är olagligt och straffbart att tala med en kvinna, eller att titta på henne. Det är olagligt att rita ett djur eller att läsa en godnattsaga för sin lillebror. Det är olagligt och straffbart att sjunga en sång, eller lyssna på musik, ha för gles skäggväxt, för okuvad blick eller överhuvudtaget förmågan att tänka själv. Ändå anses det av svenska myndigheter ankomma på människor att anpassa sig efter emiratets regler.
Vad är då förföljelse?
Det är i sammanhanget relevant att titta på begreppet förföljelse. Enligt Utlänningslagens 4 kap 1§ är en flykting en person som:
– befinner sig utanför det land som hen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och
– inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.
Begreppet förföljelse finns inte tydligt definierat vare sig i 1951 års Flyktingkonvention eller i svensk lag eller något annat internationellt instrument. Däremot finns vägledning att hämta i praxis, doktrin samt inom International Human Rights Law. I EU:s skyddsgrundsdirektiv, som är bindande för Sverige, anges i artikel 9 vad som betraktas som förföljelse enligt lydelsen i artikel 1 A i Genèvekonventionen. Förföljelse definieras som handlingar som är tillräckligt allvarliga för att utgöra en grov kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter, särskilt de som inte kan inskränkas enligt Europakonventionen eller en ackumulation av olika åtgärder som allvarligt påverkar en individ på liknande sätt. Förföljelse kan innefatta fysiskt eller psykiskt våld, inklusive sexuellt våld eller diskriminerande rättsliga, administrativa, polisiära eller judiciella åtgärder.
Artikel 9.2 i skyddsgrundsdirektivet anger också att åtal eller straff för vägran att utföra militärtjänst i en konflikt, om fullgörandet av militärtjänst skulle innefatta brott eller handlingar som omfattas av skälen för undantag i artikel 12.2 även utgör förföljelse. Här understryks alltså människans moraliska natur genom att en sådan vägran görs särskilt skyddsvärd.
För att en handling eller en lag ska anses utgöra förföljelse måste det finnas en klart ”förföljande avsikt”. Detta innebär att det lidande, i det här fallet konsekvenserna av vad morallagen skulle innebära för de deporterade afghanerna, måste vara sammankopplat med deras etnicitet, deras politiska eller etiska övertygelse, deras religion (eller icke-religion), eller tillhörighet till en särskild samhällsgrupp. En förföljare kan ha för avsikt att skada en individ på grund av personens etnicitet eller religion. På samma sätt kan en förföljare ha för avsikt att skada en individ på grund av en uttryckt åsikt eller ett beslut eller en åtgärd som vidtagits, oavsett eller oberoende av personens faktiska motivation eller övertygelse. Om den åsikten, beslutet eller handlingen faller inom kategorin av skyddade intressen (religionsfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, samvetsfrihet, och så vidare) och om den skada som befaras faktiskt är av en grad som motsvarar förföljelse, då kan ett tillräckligt samband härledas för att en individ ska anses ha en välgrundad fruktan för förföljelse i den mening som avses i 1951 års Flyktingkonvention.
Med andra ord, om en individ på grund av sin övertygelse blir förföljd för att hen utför eller inte utför en handling, till exempel råkar ut för kroppsbestraffning till följd av en vägran att be, är denne att betrakta som flykting. Samtidigt, om en aktör som förföljer människor, i det här fallet talibanerna, agerar för att inskränka skyddade rättigheter och friheter för individer, oavsett varför dessa individer vill utöva dessa rättigheter, är de individerna också att betrakta som flyktingar.
Morallagen innebär således att alla som vid utövandet av sina absoluta fri- och rättigheter riskerar skyddsgrundande behandling (i form av till exempel frihetsberövande och/eller kroppsstraff) har en välgrundad fruktan för förföljelse. Detta är inte svårt att förstå och därmed ter det sig som att migrationsmyndigheterna liksom talibanrörelsen är full av analfabeter, om än inte av samma sort. Att talibanerna har en förföljande avsikt är glasklart. De svenska myndigheternas avsikt är dock grumligare.
För att ta ett annat exempel; samvetsvägran, det vill säga vägran att göra militärtjänst i sitt hemland är i sig inte något som automatiskt ger flyktingstatus för någon som söker skydd i ett annat land. Däremot, om individen vägrar delta i en konflikt som är fördömd av det internationella samfundet anses samvetsvägran vara flyktinggrundande. Detta är även tydligt i skyddsgrundsdirektivet artikel 9.2 enligt ovan.
Någon rätt till att vägra delta i talibanernas brott mot mänskligheten erkänns dock inte av svenska myndigheter. Fastän talibanregimen fördöms och inte erkänns av det internationella samfundet är det de svenska myndigheternas hållning att människor bör underkasta sig deras lagar och en ovilja att underkasta sig talibanregimen anses inte skyddsvärd. Det ter sig som att ingenting är heligt när viljan att utvisa tillåts vara överordnat allt annat.
Grundläggande mänskliga rättigheter och friheter kränks aktivt av talibanerna och morallagen i sig innebär en åtgärd som aktivt kränker grundläggande mänskliga fri- och rättigheter då kroppsstraff används för att bestraffa otillåtna handlingar (otillåtna handlingar är enligt morallagen utövande av absoluta mänskliga rättigheter såsom rätten till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet, och rätten att inte utsättas för tortyr och eller omänsklig förnedrande behandling). Även doktrinen anger att kränkningar av absoluta mänskliga rättigheter torde utgöra förföljelse. Vilka rättigheter samt intressen som är särskilt skyddsvärda framgår av flyktingdefinitionen. Inskränkningar av de friheter som traditionellt garanteras i ett demokratiskt samhälle såsom yttrandefrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet eller rörelsefrihet kan utgöra förföljelse.
Huruvida sådana begränsningar motsvarar förföljelse inom 1951 års Konvention om flyktingars rättsliga ställning beror på en bedömning av komplexa faktorer, inklusive arten och svårighetsgraden av inskränkningen. I det här fallet talar vi om frihetskränkningar som är långtgående och påverkar varje afghans dagliga liv samt om kroppsbestraffning för den som inte underkastar sig inskränkningarna. Sannolikheten för att inskränkningen inträffar i enskilda fall är också relevant. Då talibanerna kräver att hela befolkningen underkastar sig sharialagarna och aktivt beivrar underlåtenhet går det att fastställa att varje enskild individ vid ett återvändande till Afghanistan skulle utsättas för förföljelse kopplad till en eller flera flyktinggrunder. De skulle tvingas agera mot sin samvetsfrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet etcetera och i de fall de av samvetsskäl skulle vägra att så göra, utsättas för kroppsbestraffning. Detta skulle ske storskaligt, då morallagen har inverkan på varje afghans dagliga liv.
Vi visste att detta var den väg talibanerna skulle ta. Deras natur är känd sedan länge. Men vilken natur är det som gör att svenska myndigheter så gärna vill skicka flera människor för talibanerna att förfölja?
Lagen gör det också mer eller mindre omöjligt för journalister att verka (artikel 17) i landet då inga rapporter får gå emot islamisk lag. Handlare, bönder och hantverkare är belagda med stora inskränkningar i relation till deras verksamhet (artikel 18) genom till exempel förbud mot att annonsera sina produkter med bilder. Turister beläggs med tvång att delta i de fem dagsbönerna och turist- och rekreationsplatser ska islamiseras (artikel 19). Offentliga transportmedel beläggs med en rad förbud, påbud och inskränkningar som är fullständigt absurda (artikel 20). Särskilt betonas chaufförers plikt att delta i kvinnoförtrycket.
Artikel 21 ställer upp krav på talibanmyndigheterna att övervaka de offentliga baden. Givet det absoluta förbudet att avbilda något levande kan vi förstå vad detta innebär i praktiken för alla de afghaner som har tatueringar och som på grund av ekonomisk status saknar egna badrum.
Artikel 22 stipulerar en rad olika handlingar som talibanmyndigheten är skyldig att förhindra och bestraffa, varav ”otukt” är en sådan handling. Man behöver inte vara särskilt analytiskt sinnad för att förstå att talibanernas syn på vad som kan utgöra otukt i praktiken innebär att de flesta mänskliga relationer blir otillåtna och straffbara. Att ha eller dela bilder på telefonen är olagligt, eller att lyssna på en kvinnas röst. Att inte be eller att senarelägga bön är olagligt och något talibanmyndigheten är skyldig att bestraffa likaså att låta bli att fasta när det är påkallat. Att raka sig eller styla håret måste bestraffas, likaså att tala med eller bli vän med icke-muslimer eller assistera icke-muslimer på något sätt eller att imitera deras beteende.
I det här sammanhanget är det viktigt att påtala att talibanernas syn på jurisdiktion inte följer den definition vi är vana vid. I Sverige är det självklart att en svensk myndighet inte kan, för att ta ett exempel, åtala och bestraffa någon för att hen ätit en så kallad weed-brownie i Amsterdam, eftersom Sverige inte har jurisdiktion över Amsterdam och konsumtion av en sådan kaka inte är olaglig där.
För talibanerna kommer dock lagen från Allah själv och som sådan gäller den överallt. Det blir också tydligt genom den nya lagen att brott mot Allah och brott mot emiratet är samma sak. Det finns inte en enda av de afghaner som bor i Sverige som inte gjort sig skyldig till att bli vän med en icke-muslim. Säkerligen kan deras så kallade västernisering även av talibanerna ses som en imitation av ett icke-muslimskt utseende och/eller beteende. Vad detta innebär i termer av risk för dem som Sverige har utvisat eller vill utvisa torde framstå som mycket självklart. Lagen är också tydlig med att den även gäller minoriteter. Detta innebär att alla shiamuslimer nu måste följa Hanafi, som är en sunnimuslimsk skola.
När det gäller bestraffning av otillåtna handlingar står det bland annat att verkställande myndighet kan välja ett straff som anses lämpligt. Alla individer som inte utför alla de dygdiga handlingar som krävs eller inte undviker alla orättfärdiga handlingar som man bör avstå från kommer att ställas inför rätta.
Brott mot mänskligheten?
Jag skulle i sammanhanget också vilja lyfta fram Romstadgan. Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen ratificerades av Sverige 2001. Den utgör grunddokumentet för bildandet av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och definierar fyra internationella brott för vilka ICC har rätt att lagföra enskilda personer. Brott mot mänskligheten är ett av brotten. Detta är en stadga som jag förväntar mig att svenska myndigheter tycker är viktig att upprätthålla. I artikel 7 definieras vilka brott som anses utgöra brott mot mänskligheten. Med brott mot mänskligheten avses i Romstadgan en rad gärningar som en del av ett vidsträckt eller systematiskt och medvetet angrepp riktat mot civilbefolkningen. I artikel 7 anges bland annat brottet förföljelse av en identifierbar folkgrupp eller ett identifierbart kollektiv av individer med gemensamma politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, eller genusmässiga faktorer. Med förföljelsemenas uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs identitet, eller av andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten.
Dessa brott, som talibanerna begår systematiskt mot kvinnor (men även mot och barn, mot icke-muslimer, eller mot shia eller sekulära muslimer, mot minoriteter, mot dem med humanistiska värderingar och så vidare) är alltså otvivelaktigt otillåtna och förlagda med ett internationellt straffrättsligt ansvar. Ändå anser migrationsmyndigheterna att det ankommer på afghaner att underkasta sig detta. Det är intressant att notera att alla individer som deltar i brott mot mänskligheten också är straffrättsligt ansvariga, internationellt, i de fall de deltar i en sådan handling. Detta beror delvis på det konsensus som finns i det internationella samfundet att varje moralisk individ har ett ansvar att inte begå vissa handlingar, alldeles oaktat omständigheterna. Ändå uppmuntrar de svenska myndigheterna unga män att delta i talibanernas brott mot mänskligheten.
Om repressiva och totalitära lagar och åtgärder
Generella åtgärder, som talibanernas införande av morallagen, syftar ofta till att omstrukturera samhället och riktar in sig på vissa grupper av människor. Det är människor som går att identifiera utifrån karakteristika hänförliga till flyktinggrunder, såsom till exempel tillhörighet till en särskild samhällsgrupp i egenskap av att vara västerniserad. Syftet är att tvinga in människor i den nya samhällsordningen och utradera alla skillnader hos dem och ta död på mänsklig diversitet. Morallagen är i sig totalitär. Emiratet ser till att ta död på alla former av spontanitet och mänsklig diversitet genom lagen. Till och med att titta på varandra blir förbjudet. Totalitarismen är så total som den kan bli. Ändå tycker svenska myndigheter att det ankommer på afghaner att underkasta sig den. Att det ankommer på unga afghaner att aktivt delta i att förpassa sina övertygelser, sina vanor, sitt samvete och framförallt sina systrar till intighet.
Där individuella eller kollektiva åtgärder för verkställighet finns såsom begränsningar av språk eller kultur som kränker skyddsvärda intressen och absoluta mänskliga rättigheter finns en välgrundad fruktan för förföljelse och den blotta tillhörigheten till en viss grupp kan vara tillräckligt. Här är mönstret för allmänna praktiker relevant. Law on the Promotion of Virtue and Prevention of Vice är en ny lag med ett tydligt syfte. Men även om lagen i och för sig är ny så är talibanernas allmänna praktik av tvångsislamisering välkänd. Det torde knappast vara nödvändigt att invänta ett visst antal fällande domar enligt morallagen innan migrationsmyndigheterna kan inse att det går emot internationell rätt att fortsätta utvisa västerniserade afghaner. Särskilt vid en kumulativ bedömning. Men för att göra kumulativa bedömningar måste ett intersektionellt perspektiv finnas. Intersektionalitet är dessvärre ett begrepp svenska migrationsmyndigheter inte förstår.
Inte heller internationell rätt, såsom mänskliga rättigheter och de förpliktelser Sverige har, tar migrationsmyndigheterna hänsyn till. Den övergripande hänsyn som tas är till den ambition som kallas ”Sveriges intresse av en restriktiv migrationspolitik”. Här finns inte plats för hänsyn till individens absoluta mänskliga rättigheter. Åtstramningen av asylrätten (ett begrepp som i sig inte är semantiskt riktigt) är en generell åtgärd som även den syftar till att omstrukturera samhället och som riktar in sig på vissa grupper av människor som går att identifiera utifrån karakteristika hänförliga till flyktinggrunder. Syftet här är att tvinga ut människor när en ny samhällsordning ska införas. En samhällsordning som inte har plats för moraliskt handlande.
För några läsare kanske mina associationer till Hannah Arendts The Origins of Totalitarism lyst igenom den här texten. Att talibanerna är totalitära är inte särskilt kontroversiellt. Däremot kan jag inte annat än skälva över att dessa totalitära aktörer har en allierad i svenska myndigheter, för jag kan inte se det på något annat sätt. I The Origins of Totalitarianism för Arendt fram tesen att totalitarism förutsätter en byråkrati, i vilken det personliga ansvaret för individers handlingar kan förpassas till glömska. Byråkratin inom de svenska migrationsmyndigheterna, där lydnaden till makten är inbyggd, där ärenden, inte människoliv handläggs, där handläggarna bara gör sitt jobb, och där den svenska självbilden om svenskens förträfflighet genomsyrar allt, går det helt ogenerat att skriva utvisningsbeslut efter utvisningsbeslut där unga människor uppmanas underkasta sig den värsta formen av politisk islam världen har sett. Där har såväl svenska politiker som svenska byråkrater något gemensamt med talibanerna. De agerar, från de befallande höjderna, över och utanför människo-världen, och ser människor blott som material för deras [totalitära] syften.
[1] https://www.afghanistan-analysts.org/en/wp-content/uploads/sites/2/2024/08/Law-on-Virtue-and-Vice-Basic.pdf
