Den polska regissören Agnieszka Holland säger att ”film finns för att vi ska dela erfarenheter och känna empati för det vi inte känner till”. Green Border, hennes senaste film, gestaltar en värld i utkanten av det krisande Europa i vilken människor utsätts för våld, död och bedrägeri. En värld full av orättvisor som drabbar dem som inget gjort. De flesta har bara drömt om ett annat liv, borta från krig, konflikter och miljökatastrofer.
Trots att det är en av de största katastroferna i vår tid att den moderna västvärlden inte följer regler om mänskliga rättigheter, så fortsätter européer att leva som om inget hänt och låter regeringar besluta om flyktingars liv och död.
Filmen Green Border är därför desto mer angelägen, då den väcker empati för dem som kommer till EU:s gränser. I filmen skildras människors kamp i gränslandet till Polen, en grön skog fylld av taggtråd och våldsamma beväpnade gränsvakter.
Den syriska familjen med farfar, hans son med hustru och tre barn, har blivit lovade en lätt resa till Sverige. Istället väntar något annat, med push-backs vid gränsen mellan Polen och Belarus, som under Lukasjenkas styre använder flyktingarna som ett medel att pressa EU.
Vid den gröna gränsen rör sig också människor med andra syften. Det är aktivisterna som, med risk för bestraffningar, våld och fängslande, låter sina värderingar om en rättvis värld komma först. De för en kamp mot det som pågår, samlar ihop mediciner, kokar soppa och letar reda på dem som behöver hjälp i skogen.
Saknaden av färger ger filmen en ödesmättad stämning. Fukten blir värre, kylan på nätterna på den kalla marken ännu mer märkbar. De våta kläderna utan färger frammanar inte det behag de skulle kunna. Röken känns kallare.
Gruppen av aktivister består av människor som behövs. De är läkare, sjuksköterskor, psykologer, chaufförer, men även andra vill hjälpa till med det som de har möjlighet till. Det är den gruppen som ger hopp, ett hopp om att det finns människor som inte vill kränka de mänskliga rättigheterna, inte tyst tittar åt andra hållet, eller högljutt kallar flyktingar för svin, smutsiga och djurliknande.
En stark scen utspelar sig vid den gröna gränsen med taggtråd, då gränsvakterna skickat tillbaka den syriska familjen till Belarus och en vakt hittar en tappad termos. Vakten skrattar slår den mot ett träd för att glaset inuti ska gå sönder och slänger sedan termosen över gränsen. En av de hungriga flyktingarna tar tag i den, och dricker den varma drycken. Hastigt, utan att förstå att hela strupen skrapas upp av det trasiga glaset. Han vrålar av smärta och gränsvakterna vrider sig av skratt. Det är svårt att finna någon empati med vakterna, som gör sitt jobb, men som genom sitt sätt att agera visar både rasism, förakt och feghet.
Det är, trots grymheten i det som sker, en film om hopp, för att de modiga aktivisterna blir fler, ännu modigare och mer högljudda, så att politiker måste lyssna. Det finns också hopp i den vackra scenen då vanliga polacker blir vänner med de flyktingar som till slut lyckas ta sig till Polen och in i EU. En glimt hopp syns också hos en av gränsvakterna som fattar ett klokt beslut.
Green Border är en film som gör det möjligt att leva sig in i migranternas verklighet och känna medkänsla med dem vars erfarenheter vi inte delar.
Av Marita Larsson.
