En bortglömd kris – kvinnors situation under morallagen i Afghanistan, och deras humanitära behov

Texten är skriven av Negina Yari, ordförande för Women Advisory Group (WAG), som är aktiv på plats i Afghanistan och stödjer Afghanistans humanitära landsteam (HCT) och andra internationella organisationer med råd och riktlinjer för att säkerställa meningsfull tillgång, engagemang och deltagande för afghanska kvinnor och flickor i humanitärt bistånd och finansiering.

När Afghanistan kollapsade 2021 och talibanerna tog över makten krossades grunden för kvinnligt ledarskap och afghanska kvinnors politiska och ekonomiska delaktighet i samhället omintetgjordes. Kvinnor över hela landet, som endast önskar få tillgång till sina grundläggande rättigheter till utbildning, hälsa, arbete och frihet, utestängs nu systematiskt från alla dessa rättigheter, vilket orsakar könsapartheid.

Ni känner alla till den svåra humanitära situationen i Afghanistan[1] där över hälften av befolkningen är beroende av humanitärt bistånd, mindre än 20 procent av den humanitära insatsplanen har någon finansiering och det finns gott om byråkratiska hinder inom den humanitära sektorn.[2] I stället för att mobilisera befolkningen för att avvärja en humanitär katastrof, särskilt i några av de provinser som drabbats hårt av klimatförändringar med översvämningar, jordbävningar och humanitära krissituationer, har talibanerna förbjudit afghanska kvinnor att arbeta inom nästan alla delar av det humanitära arbetet. De flesta kvinnor och flickor har inte längre tillgång till mediciner eller kvinnliga läkare, och kvinnor och barn dör på grund av svält. Talibanerna avlägsnar systematiskt kvinnliga hjälparbetare som arbetar i lokala grupper och organisationer som leds av kvinnor. Organisationer tvingas avskeda kvinnlig senior personal och ersätta dem med män. Bankerna accepterar inte längre underskrifter av kvinnliga anställda, vilket i praktiken fråntar kvinnorna det ekonomiska ansvaret för sina organisationer. Afghanska kvinnor och flickor lider under den oönskade situationen i landet. De har systematiskt uteslutits från alla sociala rättigheter, och talibanernas förbud och påbud innebär att halva befolkningens liv är i fara.

Talibanledarnas förbud mot kvinnlig arbetskraft från december 2022 har uteslutit tusentals afghanska kvinnliga biståndsarbetare, praktikanter, organisationsrepresentanter och teknisk personal inom många olika branscher, icke-statliga och privata, från deras möjligheter att arbeta för lokala organisationer i storstadsområden i Afghanistan. En del av givarna har, på grund av sina egna prioriteringar och verksamhetskriterier, stoppat partnerskap och finansiering för vissa av de kvinnoledda organisationerna inom många sektorer. Detta har lett till en katastrofal situation för unga afghanska kvinnor, särskilt för dem som är ensamma familjeförsörjare och för kvinnor med funktionshinder. Några av de lokala och internationella hjälporganisationerna stöttade och utrustade sin kvinnliga personal så att de kunde fortsätta sitt arbete hemifrån, utom räckhåll för talibanernas ögon, men på grund av begränsad tillgång till flexibel finansiering och minskad uppmärksamhet från det internationella samfundets sida, kunde organisationerna inte fortsätta med denna verksamhet. Ytterligare ett hinder för att leverera grundläggande humanitärt bistånd är det faktum att många familjer inte tillåter kvinnor och flickor att ta emot hjälp från manliga biståndsarbetare. Detta har motiverat många kvinnliga biståndsarbetare att själva bege sig till hjälpdistributionscentren för att hämta förnödenheter till kvinnor, men de gör detta som privatpersoner och de riskerar sina liv för att tjäna sina samhällen. Kvinnoledda hjälporganisationer försöker också nå hushåll som leds av kvinnor genom kvinnor i lokalsamhället. Detta lapptäcke av lösningar och ad hoc-åtgärder är inte hållbart och riskerar att det humanitära samfundet, som bygger på att vi följer de humanitära principerna, utsätter lokala kvinnliga biståndsarbetare för fara. Afghanska kvinnors och flickors behov är inte begränsade till att enbart handla om humanitära behov; deras motståndskraft och engagemang måste erkännas i alla politiska och ekonomiska sammanhang i landet, och kvinnors betydelsefulla engagemang och deltagande är en förutsättning för landets långsiktiga överlevnad.

Afghanistans ”morallag”, som antogs i augusti 2024, formaliserar och kodifierar restriktioner för kvinnor och andra grupper i landet och departementet med det långa namnet “The Ministry of Propagation of Virtue, Prevention of Vice and Hearing Complaints” har publicerat en 114-sidig uppförandekod. Lagen gör det obligatoriskt för en kvinna att alltid bära slöja som täcker hela kroppen när hon vistas i offentliga miljöer och ansiktsbeklädnad är ”nödvändig för att undvika frestelse och frestelser för andra”. Lagen upprätthålls av talibanernas guvernörer och av militären på olika platser i Afghanistan. Den nya morallagen innebär att talibanerna har tagit afghanska kvinnor som gisslan. Lagen har på flera sätt påverkat kvinnors deltagande i humanitära insatser och ytterligare krympt deras utrymme att verka. Sedan den nya lagen infördes blir kvinnor oftare kroppsvisiterade på gatan, och kvinnor som rör sig ute övervakas i syfte att kontrollera vem de träffar. Mahram, deras manliga eskort, kontrolleras och bedöms för att säkerställa att de uppfyller kriterierna – endast nära släktingar över 18 år godkänns. Nyligen förbjöds också kvinnor i vissa provinser att delta i FN-organens möten, i utbildningar på hög nivå och att tala med utländska män och kvinnor. Detta begränsar deras möjligheter att delta på ett meningsfullt sätt i det humanitära arbetet. Efter morallagens införande är de afghanska kvinnornas tidigare manliga allierade, både inom nationella och internationella organisationer, inte längre villiga att stödja kvinnorna. De fruktar att själva bli arresterade på grund av samröre och de utsätts för påtryckningar och hot från talibanernas allmänna utredningsavdelning.

Men oavsett alla utmaningar och begränsningar måste det internationella samfundet och människor i hela världen erkänna motståndskraften hos afghanska kvinnor och flickor. Det är de som står i fronten i kampen för sina rättigheter. Glöm dem inte. Jag har flera rekommendationer för hur det internationella samfundet och biståndsgivare bättre skulle kunna stödja afghanska kvinnliga ledare och deras organisationer:

1. Givarna måste inta en gemensam ståndpunkt om principiella, genusinriktade strategier och policies för Afghanistan, politiskt, ekonomiskt och socialt, som främjar kvinnors verkliga deltagande i samhället. Bristen på gemensamma principer äventyrar både kvinnors rätt att delta och stärker talibanerna.

2. Givarna bör hålla sig själva, FN-organen, internationella icke-statliga organisationer och deras lokala partners ansvariga – och hålla talibanerna ansvariga – för ett meningsfullt kvinnligt deltagande. Som en ansvarsåtgärd bör givarna ha en gemensam påverkansansats för verksamma myndigheters politik, och vara transparenta i sina förhandlingar med myndigheterna om hur kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter upprätthålls.

3. En oberoende skydds- och övervakningsmekanism för humanitärt och ekonomiskt bistånd i Afghanistan bör inrättas, och givarna bör ha särskilda skyddsmekanismer för sina lokala kvinnoledda organisationer.

4. Öka finansieringen genom de möjligheter och kanaler som finns som ger direkt stöd till kvinnor i Afghanistan samt öka hållbar och flexibel finansiering till kvinnoledda organisationer och kvinnors småföretag.

5. Öka stöd och finansiering för att ge tillgång till hälsovård, inklusive sexuell och reproduktiv hälsa, för afghanska kvinnor och flickor under talibanregimens könsbaserade restriktioner.

6. De afghanska kvinnornas och flickornas oerhörda lidande och deras rätt till delaktighet får inte förbises på grund av politisk opportunism. Det är av avgörande betydelse att internationella givare och organ ser till att biståndet fördelas på ett öppet och rättvist sätt, utan att låta sig styras av dem som upprätthåller könsapartheid.

7. Världssamfundet måste ge sitt fulla stöd till Afghanistans kvinnor och flickor och får aldrig normalisera förtrycket. Men enbart ord om solidaritet är inte tillräckligt. Kvinnors och flickors rättigheter måste stå i centrum för alla samtal. Alla principiella diplomatiska förhandlingar och samtal med talibanerna måste helt och hållet utgå från internationell rätt och de afghanska kvinnornas rekommendationer.

8. Att kvinnors och flickors rättigheter upprätthålls är en förutsättning för att kunna hantera den humanitära krisen i Afghanistan. Humanitära insatser som inte erkänner och upprätthåller kvinnors och flickors rättigheter orsakar skada och befäster talibanernas förtryckande politik. En oberoende övervakningsmekanism för humanitär finansiering bör inrättas.

Avslutande kommentar

Trycket på talibanerna för att kvinnor ska tillåtas att arbeta måste upprätthållas och det måste finnas en grundläggande humanitär respons från omvärlden för att undvika ännu större fattigdom och lidande för de mest marginaliserade samhällena i Afghanistan. Afghanska kvinnors och flickors rättigheter måste stå i centrum för det internationella samfundets enade Afghanistanstrategi. Kvinnors rättigheter är under attack globalt, och kvinnors rättigheter är inte förhandlingsbara. Givarna och det internationella samfundet måste tillhandahålla kvalitativ, flexibel och långsiktig finansiering till de kvinnoledda civilsamhällesorganisationer, människorättsförsvarare och kvinnoledda organisationer som svarar mot de behov som finns i lokalsamhällena.

[1] https://www.unocha.org/afghanistan

[2] Den humanitära sektorn omfattar exempelvis matdistribution, stöd till utbildning och andra former av humanitära och sociala tjänster.


Översättning från engelska till svenska, redaktionen för Artikel 14.