Under våren 2022 pågick utställningen Unkilled av filmarna Hanna Heilborn och David Aronowitsch på Konsthall C i Stockholm. Utställningen bygger på material från ett filmprojekt med samma namn och utgörs av audiovisuella verk som belyser den globala strukturen av förvar av människor på flykt.
Med utgångspunkt i detta projekt samtalade Annika Lindberg, forskare vid Göteborgs universitet, med Hanna och David om deras mångåriga samarbete med att gestalta ett alltmer våldsamt globalt förvars- och gränskomplex, om konstnärliga strategier och överväganden i detta arbete, och om vikten av samarbeten mot detta system och för en annan ordning.
Unkilled fick sitt namn efter hur Craig Pedzai, en av deltagarna i Hannas och Davids utställningsprojekt, beskrivit tillståndet av att vara inlåst i förvar i England. I utställningen hördes hans och flera andra förvarstagna personers vittnesmål om den rädsla och ovisshet och det våld som präglar tillvaron på förvaren – i England och i Sverige. Samtidigt artikulerades deras djupa och knivskarpa systemkritik. Deras röster ackompanjerades av abstrakta, icke-figurativa animationer. Tillsammans bildade verket ett kollage av det globala förvarssystem som utgjorde utgångspunkten för vårt samtal.
Annika: Unkilled sätter fingret på något i den globala expansionen av ett alltmer komplext och repressivt gräns- och förvarssystem som används för att begränsa rörelsefriheten och livschanserna för människor på flykt. Gränsernas dödliga effekter kan inte avfärdas som isolerade händelser eller som avvikelser i ett annars fungerande system; de är resultatet av ett systematiskt våld som både tar människors liv och försätter dem i en situation av icke-död. För mig fångar Unkilled verkligen hur förvaren är platser som både dödar och som håller fast människor i ett tillstånd av icke-död.
Hanna: Uttrycket Unkilled kommer från Craig, som vi fick kontakt med när han satt inlåst i förvar i England. Craig hade en särskild förmåga att sätta ord på de här strukturer- na. Utifrån samtalet med honom ringade vi in teman för projektet. Han satte ord på de uppdrag vi sen gav till oss själva.
David: Vad vi menar med uppdrag är att vi upp- levde att vi fick ett förtroende att förvalta av honom. Vi försökte gestalta den relation vi byggde upp i filmerna; våra röster och vår roll finns med, vi hör hur telefonlinjen knastrar hos dem medan den hos oss är bättre, eftersom vi är i frihet. Vi ville visa både situationen de upplever, vår relation, och skillnaden mellan de situationer vi befinner oss i.
Annika: Berätta mer om uppdragen som Craig formulerade åt er?
David: Uppdragen bestod i att beskriva olika aspekter av förvaren och deras funktion. Craig formulerade tidsaspekten, detta att inte veta hur länge en är inlåst och hur det förstör ens tidsuppfattning. Han pekade på de olika företag som driver förvaren, på nedskärningarna i resurser och personal, som leder till att förvarstagna hålls isolerade fler timmar om dygnet. Han berättade också om hur människor ofelaktigt blir deprimerade när de sitter förvarstagna – nästan alla vi talat med har varit suicidala. Och för detta får de mediciner, förklarade Craig, som gör dem beroende av lagligt förskriven psykofarmaka, för att de inte ska bli jobbiga och inte ska ta livet av sig. Denna tvångsmedicinering av människor är en del av förtrycket.
Hanna: Dessutom beskrev han de arkitektoniska, och de rumsliga upplevelserna av att vara frihetsberövad. Det är lätt att tro att förvaren i England är det värsta man kan vara med om, eftersom man kan sitta där på obestämd tid. De här förvaren drivs också av privata aktörer och präglas av nedskärningar och täta rapporter om övergrepp. Men vad vi insåg är att oavsett om man sitter i England eller i Sverige, där det finns en tidsgräns, och oavsett om omständigheterna är lite bättre eller lite sämre, är upplevelsen av förvaren densamma. Vår tanke initialt var att gå till botten med privatiseringarna och hänga upp berättelserna på de multinationella bolag som tjänar pengar på dem. Samtidigt är alla förvar en del av ett internationellt system som leder till samma konsekvenser. Till exempel att människor i förvar blir suicidala, oavsett i vilket förvar de sitter. Systemet bottnar i ett historiskt förtryck. Privatiseringen är en del av det systemet. Givetvis skapar privatiseringen ny problematik och nya övergrepp, men det ingår i ett större sammanhang. Människors upplevelser och de mänskliga konsekvenserna av förvar är väldigt lika, överallt. Det har blivit tydligt för oss.
Annika: Jag tänker att jämförelserna mellan bättre och sämre villkor, mellan statligt eller privat drivna förvar, mellan antal timmar personer är inlåsta, eller mellan antal kalorier de ska få, också är ett sätt att maskera det systematiska våldet, medan man undviker det grundläggande problemet; att människor inte bör förvarstas, och att förvar alltid skadar.
David: Det finns så mycket som maskerar systemet; alltifrån placeringen av förvar i industriområden nära flygplatser, till att man kallar förvarstagande för en administrativ åtgärd när det i själva verket upplevs som bestraffande. Privatiseringen blir också en maskering av förtrycket; liksom det att vi talar om förvar som nationella system, fastän de är delar i ett internationellt system.
Hanna: Om vi ser på vilka som sitter i förvar just nu, och var de är inlåsta, ser man också att systemet inte bara expanderar i nuet utan är del av historiskt förtryckande strukturer. Det var tydligt när vi arbetade i England och deltog i en demonstration av All African Women’s Group. Via dem fick vi kontakt med sex kvinnor inne på Yarl’s Wood, som vi samtalade med. Efter ett långt och smärtsamt samtal, anmärkte du, David, på att de alla var från forna kolonier. Det blev en stark upplevelse av hur förvaren ingår i en global struktur, som är historisk, ekonomisk, geografisk, och administrativ.
David: Vilket innebär att det också är en rasistisk struktur.
Hanna: Exakt. Och detta blir så tydligt med de fysiska upplevelserna, som vi försöker gestalta i Unkilled. I utställningen provade vi att kombinera något nytt. Genom rumslig gestaltning frigörs en från linjärt tänkande som ofta präglar filmkonsten, där berättelser tvingas in i en viss dramaturgi som ska uppfyllas. Att trycka in en människas liv i detta format blir också moraliskt problematiskt, man ’storytellar’ människors faktiska upplevelser. Visst kurerar vi också historierna genom att vi väljer ut dem, men vi presenterar inte en helhet, utan publiken får chans att ta del av upplevelserna i sina delar, som i sig skapar en helhet. Detsamma gäller det icke-figurativa formatet vi arbetar med; vi har tidigare arbetat med figurativa animationer, men av många anledningar har vi sökt oss bort från det. Under arbetet med Unkilled insåg vi att det finns en moralisk dimension i vårt motstånd mot att skapa karaktärer. När vi använder icke-figurativt berättande, framträder deförvarstagnas röster mer, och vi tar inte över berättandet; vi skapar inte deras universum, utan skapar istället en plats för att uppleva deras röster.
Annika: Frågorna om representation diskuteras ju mycket inom både konsten och inom forskningen, som jag sysslar med. Hos oss pågår diskussioner om hur vårt arbete exploaterar människors lidande, att vi talar om förtryck och förtryckta, men sällan med dem; och att deras kunskap sedan ompaketeras och presenteras för en sluten akademisk publik. Samtidigt förlorar forskningen greppet om frågornas moraliska och politiska natur.
Hanna: I mötet med människor och deras lidande får vi aldrig stagnera. Vi kommer inte alltid ’göra rätt’, men alltid ifrågasätta hur vi gör saker. Här är språkbruket intressant; vi slutade för länge sedan säga ’flykting’ och istället ’människor på flykt’, för en människa är aldrig bara en flykting. Men när ’flyktingstatus’ är det som ger rättigheter och uppehållstillstånd måste vi använda det igen. Här måste vi följa med i det politiska samtalet; och samtidigt vara med och sätta nya ramar för det.
David: Hur vi ser och möter någons lidande är en komplex fråga. Det kan vara jätteproblematiskt, för det handlar om privilegier och positioner i mötet; samtidigt kan det vara ännu mer problematiskt att inte visa någons lidande. I gestaltningen av de situationer och strukturer som orsakar lidande är det viktigt att både påvisa sin egen position, samt att den andra personen inte bara är lidande; det är ett tillstånd personen genomlider, men som inte definierar dem. Att kunna beskriva sitt lidande visar också på en enorm kraft, och en person kan aldrig reduceras till bara ’lidande’.
Hanna: Det är inte ’bara’ en flykt en person genomlider heller utan också ett strukturellt våld som hen utsätts för, och som vi har ett ansvar att stå upp emot. I Unkilled hörs människors röster som gestaltar ett större system, och det var detta system som var vår utgångspunkt. Det rör sig om en global arkitektur som är fysisk, emotionell, administrativ, och kriminaliserande, och de olika rösterna gestaltar olika delar av denna struktur. Att förhöja en annan människas röst är att ta hen på allvar, och detta i sig är en viktig handling. Jag tror inte att det är en enskild film och dess publik, utan detta att vi tar det på allvar – att vi tillsammans tar det på allvar – som kan förändra strukturer.
Annika: Kan man säga att vi måste praktisera det vi skulle vilja se förändras?
Hanna: Ja , att gestalta problemen i strukturen kan vara ett sätt att visa på en framtid vi skulle önska. Det kan låta motsägelsefullt, men det ena utesluter inte det andra; när vi arbetar ’mot’ ett system arbetar vi ju också ’för’ det vi vill. Det vore naivt att göra en film om en struktur utan våld, och vi måste förstå de förtryckande strukturerna för att visualisera vart vi vill komma. För mig inger det hopp när vi arbetar tillsammans – trots att strukturerna bara blir värre och värre – men i vetskapen om att vi är fler som arbetar med och för något, inte bara emot, finns det hopp.
Annika: Det är viktigt, eftersom att arbeta emot ibland kan innebära att vi nästan inte orkar tänka på det vi vill arbeta för. Systemet begär ju också att vi ska förklara oss; vi måste underbygga, bevisa, och rättfärdiga vår kritik, medan systemet aldrig behöver förklara sig självt.
David: Det är därför mötena är så viktiga; mellan konstnärer, forskare, och nätverk som FARR. Vi blir stärkta när vi vet att vi är många som ser, upplever, och beskriver samma sak.