Text av Patricia Lorenzoni
Vi läste Alice i Underlandet tillsammans, jag och sexåringen. Det var Brasilien 2019. Bolsonaro hade precis tillträtt som president. Politiken kändes allt mer som en klaustrofobisk vandring i Lustiga huset, en oförutsägbarhetens arkitektur där alla regler upphört att gälla. En av regimens viktigaste måltavlor var de förmodat vänstervridna universiteten, och som gästforskare vid ett federalt universitet befann jag mig på sätt och vis mitt i den nya fascismens malström. Om dagarna försökte jag navigera i turbulensen vid universitetet. Om kvällarna drogs jag tillsammans med dottern in i Lewis Carolls Underland. De bägge världarna saknade inte likheter med varandra.
Sedan det svenska riksdagsvalet 2022 har jag ofta återvänt till den känsla som jag hade i Brasilien 2019. För även om Bolsonaros Brasilien var mer av teatraliskt spektakel än vad vi än så länge sett här, finns en familjelikhet i hur fascismen tar sig uttryck på olika platser. När fascismen återkommer i det tjugoförsta århundrandet har den mer gemensamt med Gotham Citys Jokern än vad den har med både 1930-talets strama uniformer och 1980-talets skinnskallekultur. I en avhandling i retorik från 2023 analyserar Karl Ekeman den radikala högerns ”metapolitiska” propagandastrategier; strategier som opererar genom ironi, provokativ humor och trollning. Konceptet har visat sig effektivt i de sociala mediernas tid.
Jag talar om fascism, för jag finner det viktigt att kalla saker vid deras rätta namn. Men det kräver sin precisering. Den svensk-brasilianska filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback kallar den nya fascismen för en ”tvetydighetens fascism”. Den metapolitiska propagandan tar sig formen av en outsinlig ström av tomma ord som appellerar till vars och ens ressentiment, affektiva begär eller vad som framställer sig självt som ”sunt förnuft”. Individualiserad masskommunikation. I presidentvalskampanjen 2018 vägrade Bolsonaro blankt att delta i politiska debatter. Istället vände han sig till sina väljare enbart i sociala medier, skapade sig miljoner direktkanaler till var och en genom folks individuella telefoner. Schuback skriver om hur de sociala medierna
är ryggraden i detta, så till vida att de skapar länkar genom att förstöra alla länkar, bildar relationer utan relation, band som förgör band och för att de samlar ett folk genom att dela och polarisera detta folk. Här finner vi kärnan i tvetydighetens fascism: att samla människor genom att isolera dem, att konfiskera rummet människorna emellan för att avskaffa all erfarenhet av det öppenhetens mellanrum där det politiska rummet uppstår.
Om vi verkligen vill försvara demokratin – förstådd som en grundläggande princip om alla människors lika värde och rätt till delaktighet – tror jag det är av avgörande betydelse att vi förstår radikaliteten i det som är på väg att ske med själva grunderna för politiken. Om Schuback har rätt i sin analys är det av största vikt att vi idogt arbetar för att skapa och upprätthålla sådana rum i vilket det politiska kan uppstå på nytt.
Ja, låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Vi är två år in i Tidöavtalets regim. Sedan 14 oktober 2022, det datum då avtalet offentliggjordes, har Sverige en regering enbart på papperet. Vad vi i verkligheten har är en regim. De tre partier som formellt utgör regeringen saknar egentlig makt och låter därför Sverigedemokraterna, Tidöavtalets största parti, sätta ramarna för sakpolitiken. Tillsammans utgör de fyra partierna en regim där det är förödmjukande tydligt vem som har trumf på hand.
En minoritetsregering är nu ingenting nytt i svensk politik. Tidöregimen skiljer sig dock från de tidigare regeringsunderlagssamarbeten vi sett. Snarare än att förhandla, låter Sverigedemokraterna oss hela tiden förstå att det är de som sitter på den faktiska makten. Men då partiet saknar ministerposter behöver det samtidigt aldrig ta ansvar för faktiskt förd politik. Istället bärs ansvaret av den pappersregering som inte bara saknar mandat att styra på egen politik utan också mod att alls formulera en sådan.
I och med denna nya regim har en grundläggande överenskommelse för politiken övergetts. Varje tidigare regering har legitimerat sin förda politik utifrån en idé om den goda förvaltningen av det allmänna. Det må råda stor politisk oenighet om hur det allmänna bäst bör förvaltas, men det partierna varit överens om är att det är den goda förvaltningen som är politikens syfte. Med Sverigedemokraterna vid rodret har denna överenskommelse brutits till förmån för samma princip som Jimmie Åkesson för nästan tio år sedan instruerade sina partikamrater att ha i relationen till andra partier: Give them hell!
Och vi har fallit rätt ner i kaninhålet.
Det Underland Lewis Caroll skapade som en saga för barn har mörka implikationer. Det är en skrämmande plats där regler för vett och sans upplöses, och där det individuella livet saknar värde. Den politiska maktens tre dimensioner – lagstiftande, verkställande, dömande – smälter samman i gestalten av Hjärter Dam. Inför vemhelst som misshagar henne, ryter denna nyckfulla suverän: Av med huvudet! Korthus byggs upp och raseras med en handviftning efter behag.
Två antaganden i den situation vi just nu befinner oss.
1) Sverige är ett land som är särskilt illa rustat att bjuda fascismen demokratiskt motstånd.
2) Bland folkrörelser i Sverige är asylrörelsen särskilt väl rustad att bjuda fascismen demokratiskt motstånd.
Första antagandet: Sverige är ett land som är särskilt illa rustat att bjuda fascismen demokratiskt motstånd.Varje antidemokratiskt projekt har en affektivideologisk punkt ur vilken det hämtar näring, ett slags metafysiskt ont som är självförklarande och som därför inte kräver ytterligare argumentation. I Brasilien var och är denna punkt det förmodade hot mot familjen som representeras både av ”genusideologi” och av allting med minsta anknytning till hbtqi. Antifeministiska och homofoba fiendebilder är förvisso inte främmande i Sverige heller. Men den roll de har i Brasilien motsvaras här snarare av det förmodade hotet från invandringen.
När dåvarande socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven, i samband med talibanernas framryckningar mot Kabul 2021, förklarade att ”vi ska aldrig tillbaka till 2015”, behövde han inte säga någonting mer. Associationen mellan året 2015 och en hög asylinvandring gjorde sifferkombinationen till ett självförklarande ont.
Det brasilianska Arbetarpartiet, nuvarande president Lulas parti, kan kritiseras för mycket. Liksom många andra arbetarrörelsepartier har dess vandring mot makten gått hand i hand med ett övergivande av systemkritiken. Men vad det brasilianska Arbetarpartiet inte gjorde var att anamma fascisternas språkbruk och fiendebilder. Här står Brasilien i kontrast mot Sverige, där det största oppositionspartiet med liv och lust har gjort fascisternas affektivaideologiska punkt till sin egen.
Just kapitlet om migrationspolitik i Tidöavtalet var det som Stefan Löfvens efterträdare på partiledarposten, Magdalena Andersson, inte hade några invändningar emot. Strax efter att avtalet offentliggjordes utbröt istället ett bisarrt gräl mellan socialdemokrater och sverigedemokrater om vem som egentligen var först med att nedmontera asylsökandes och migranters mänskliga rättigheter. Och utspelen från socialdemokraterna har fortsatt, liksom partitoppens små inspirationsresor till ”ghettopolitikens” Danmark.
Den svenska socialdemokratin har gjort fascismens syndabock – migrationen – till sin egen. Hur kommer det sig att det brasilianska Arbetarpartiet inte föll i denna fälla? Kanske helt enkelt för att historiens närhet främjar en politisk klarsynthet som kontrasterar mot den naiva tro på demokratins hållfasthet som är alltför vanlig i Sverige. I Brasilien, som mellan 1964 och 1985 styrdes av en auktoritär militärregim, vet man vad som står på spel. Diktatur är ingen abstraktion.
Andra antagandet: Bland folkrörelser i Sverige är asylrörelsen särskilt väl rustad att bjuda fascismen demokratiskt motstånd.
Det räcker att minnas 2015 – ett annat 2015 än det Stefan Löfven behandlar som självförklarande, ett 2015 som sjöd av solidaritet underifrån – för att förstå varför. Men vi kan också, för att sätta i historiskt sammanhang, påminna om den tidiga arbetarrörelsens relation till staten.
Arbetarrörelsen föddes i opposition mot staten. Inte mot en specifik stat, utan mot staten som sådan. Ännu vid sekelskiftet 1900 fanns inom rörelsen en vida spridd övertygelse om att staten som institution var oförenlig med ett fritt demokratiskt liv eftersom den per definition var en repressiv beskyddare av kapitalet. De bittra konflikterna mellan anarkister och kommunister i de tidiga internationalerna handlade inte om statens vara eller icke vara. I den genomförda socialismen skulle behovet av staten såsom vi känner den upphöra, om detta var man överens. Konflikterna gällde medlen för att slutligen nå målet.
Det var först med välfärdsstatens successiva framväxt som allt större delar av arbetarrörelsen började se statens reformation som ett mål i sig, snarare än som ett steg på väg mot dess upplösning. Denna reviderade socialism, som kom att överge de revolutionära anspråken, är vad som legat till grund för det socialdemokratiska samhällsprojekt som under lång tid dominerade svensk politik. Med detta har följt en stark tilltro till staten och till statliga myndigheter, och en vida spridd uppfattning om att staten i grunden vill sin befolkning väl.
En mobilisering utifrån insikten om att staten inte vill oss väl, att den för allt fler av oss kommer att vara en fiende, stöter på pedagogiska utmaningar. Samma sak sker när vi behöver försvara legitimiteten i den olydnad som utövas i lönndom. För civil olydnad, får vi ofta veta, är bara legitim när den som utövar den gör det öppet och är villig att acceptera straffrättsliga påföljder. Men inte alla rättfärdiga kamper tål insyn.
Med 1900-talets socialistiska experiment i backspegeln, framstår tron på statens omedelbara eller gradvisa upplösning som måhända farligt naiv. Men vad den tidiga arbetarrörelsen hade var en självklar medvetenhet om motsatsförhållandet mellan samhälle och stat, liksom om nödvändigheten av att bygga samhälle på tvärs mot staten. Den medvetenheten har gått förlorad i huvudfåran av dagens arbetarrörelse. I asylrörelsen frodas dock det praktiska solidaritetsarbete som i förlängningen också är ett konkret men trotsigt samhällsbygge. I denna mening är asylrörelsen historisk arvtagare till de tidigare rörelser som gjort motstånd mot de brutalaste formerna av förtryck. I 1800-talets USA fanns ett nätverk som organiserade säkra hus och resrutter för flyktingar från sydstaternas slaveri, så att dessa skulle kunna ta sig till nordstaterna eller till Kanada. Nätverket kallades för den ”Underjordiska järnvägen”. Långt innan 2015, men intensifierat i dess efterdyningar, har liknande underjordiska järnvägar etablerats i Europa för att skydda människor från att deporteras tillbaka till det de en gång flydde ifrån.
Den bok jag och dottern läste tillsammans i Brasilien hade titeln Alice no País das Maravilhas. Lewis Carolls engelska original heter Alice’s Adventures in Wonderland. I den svenska översättningen av titeln – Alice i Underlandet – tillkommer en dimension som varken finns i det engelska originalet eller i den portugisiska översättningen. Underlandet blir på svenska inte bara undrens land, det blir också landet under. Det som inte syns för den som, likt en drönare i skyn, skannar av ytan.
Att gömma sig är kanske den mest ursprungliga motståndshandlingen. Under den brasilianska militärregimen tvingades kulturen av den statliga censuren att hitta nya vägar för att uttrycka det förbjudna. I Enquanto seu lobo não vem, en sång i albumet Tropicália från 1968, sjunger Caetano Veloso: ”Det finns en bergskedja under asfalten / gömda ska vi vandra / under gatorna ska vi vandra”. Censurens begränsningar skapade, paradoxalt nog, en kreativitet utan motstycke bland dem som insisterade på att fortsätta artikulera motstånd.
När Bolsonaro vann valet 2018 ritade tatueringskonstnären Thereza Nardelli från Belo Horizonte en enkel streckteckning och postade den på sociala medier. Bilden, som föreställde två händer som höll varandra framför en ros med törnen, blev mycket snabbt viral. Runt händerna hade Nardelli tillfogat en text: Ninguém solta a mão de ninguém, ”ingen släpper någon annans hand”. Motståndets första princip.
Bilden blev viral på sociala medier, men handhållandet kan ytterst bara ske i det fysiska rummet. Att vägra släppa den andres hand är också vad asylrörelsen verkligen vet någonting om. Den konkreta solidaritetshandlingen kan ske både i enlighet med eller i trots mot lagen. I ett större demokratiskt perspektiv utgör vägran att släppa själva byggandet av samhällsgemenskap. I förlängningen, och för att tala med Marcia Schuback, handlar det om att åter skapa det öppenhetens mellanrum där det politiska rummet kan få uppstå.
Referenser:
Karl Ekeman, In Want of a Sovereign: Metapolitics and the Populist Formation of the Alt-Right,Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, Uppsala 2023.
Marcia Sá Cavalcante Schuback, ”Tvetydighetens fascism”, i Tidskrift för Litteraturvetenskap, tema ”fascism och litteratur”, nr 2-3 2019.
