Elin Edin
Master i mänskliga rättigheter.
Jag växte upp på 90-talet. Vid tiden för millennieskiftet var jag 16 år. Kulturen var annorlunda på den tiden, och ord som idag anses vara sexistiska, rasistiska eller homofobiska sas rakt ut. Det skapade en otrygghet men det fanns ändå något slags förutsägbarhet i att veta vad man kunde förvänta sig av vem, och att folk var de som de verkade vara. Främlingsfientligheten och de främlingsfientliga såg annorlunda ut än idag. Det var skrikande skinheads och galningar som lasermannen.
De högerextrema var öppet våldsamma och sågs därför, som sig bör, som extrema. De flesta av fascisterna hade ännu inte tagit på sig slips och kostym och de var inte välkomna i finrummen. De med högerextrema åsikter, som inte var våldsamma eller med i någon organisation, togs sällan på allvar. Att lyssna på Ultima Thule och prata illa om invandrare viftades bort som ett uttryck för psykisk ohälsa. Vilket man så här i efterhand måste säga var naivt. Kristdemokraternas retorik stod långt ifrån partiets nuvarande. Liberaler var liberala och inte nationalkonservativa. Främlingsfientlighet ansåg de flesta vara förkastligt och något man inte befattade sig med. Det var helt enkelt en annan tid. I början på 2000-talet började även språket att förändras och allt fler ord blev oacceptabla att använda.
Det högerextrema våldet var inte subtilt eller institutionaliserat utan det skedde på gator och torg. Inte som idag när allt fler skyddsbehövande utvisas eller berövas sina rättigheter. Det är en annan form av våld. Det är ofta ett slags våld som klumpar ihop människor i stereotypa mallar där myndigheterna slentrianmässigt använder formuleringar som ”det kan förväntas av dig som afghan att du är en praktiserande muslim…”. Eller ”då du är nigerian bör du ha skämts för att ha en avvikande sexuell läggning”. Sedan följer ett utvisningsbeslut. Att förneka individen leder till att behovet av skydd också kan förnekas.
Jag var punkare i tonåren, hade en ful hemmagjord piercing i läppen och lila hår, åt bara vegetabiliska livsmedel och hjärtat var då som nu rött. Jag drack osunt stora mängder svart kaffe med kamraterna på gymnasiet, läste extra kurser i filosofi och etik och livsfrågor, citerade Jean Paul Sartre och talade om att existentialismen är en humanism. Jag och min bundsförvant hängde på fritiden och hjälpte till att gömma flyktingar. Vi kämpade för asylrätten och om inte minnet sviker mig så tror jag faktiskt att vi, där i början av 2000-talet, kände och trodde att respekten för de mänskliga rättigheterna skulle bli bättre än den varit. Vi lyssnade på Ebba Grön och Die Mauer och var glada över att Berlinmuren fallit. Att den tiden nu låg bakom mänskligheten. Det gick framåt för hbt-rättigheter och jämställdhet, vilket gav hopp. Allt var inte bra, men det fanns trots allt en framtid för de mänskliga rättigheterna. Vi skulle bygga ett bättre samhälle för alla. Antirasismen skulle segra. Flyktingarna skulle få komma ur sina gömställen. ”Vi skulle få leva här” som Ebba Grön sjöng.
Det blev inte så. Jag hör ofta textraden från Die Mauer i bakhuvudet, från den tiden i livet då jag upplevde att framtiden fanns, och jag känner mig lurad. ”Vi skulle få leva här.” Men sen kom främlingsfientligheten tillbaka med full kraft och manifesterades i Tidöavtalet 2022. Vår tids mur. Samhället är nu radikalt annorlunda än det jag i min ungdom trodde på.
Jag är arg, besviken och förtvivlad över det korta minnet, historielösheten och den kollektiva likgiltighet som sprider sig i samhället och som nu förkroppsligas av vår regering. En regering där jag anser att Sverigedemokraterna de facto ingår. Men det jag ska skriva om här handlar inte om en ungdomens dröm utan om ett fullt legitimt krav. Det handlar om mänskliga rättigheter, som svenska staten har en absolut skyldighet att respektera, skydda, främja och implementera, för alla och envar som befinner sig på svenskt territorium.
Jag har fått möjligheten att skriva en artikelserie om mänskliga rättigheter ur ett asylrättsperspektiv. Ämnet är mer angeläget än någonsin i Sverige, då vi har en intellektuellt ohederlig regering som, med stöd av en stor del av en allmän opinion, söker vittra sönder vårt rättsmedvetande och få oss att tro att det är fullt legitimt att införa civiliter mortuus för asylsökande, det vill säga att de behandlas som om deras civila rättigheter inte existerar.
Att föra en sådan politik är inte bara djupt oetiskt, det är också rättsvidrigt. Det är att göra avkall på det system för mänskliga rättigheter som mänskligheten efter andra världskriget insåg var livsnödvändigt att bygga upp. Detta, som det står att läsa i ingressen till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”… eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan.”
Tidöavtalet har dock ett helt annat syfte som påminner mer om murbyggande än om respekt för människovärdet. Det rimmar dåligt med Sveriges människorättsförpliktelser, och något samvete finns inte att tala om.
Den omänskliga byråkratiska koloss migrationsmyndigheterna utgör, där det inte finns något individuellt tjänstemannaansvar, har tillsammans med Tidögängets retorik skapat ett hegemoniskt, avhumaniserande synsätt som legitimerats och fått fäste. Och vi måste alla vara vaksamma så att Tidö-retoriken inte slår rot i oss. Hur många asylrättsaktivister har inte hamnat i diskussioner där alltför mycket krut läggs på att humanisera de asylsökande? Jag väser mig hes när jag försöker tala om för invandringskritiska (rasister menar jag) att de asylsökande inte alls är kvinnoförtryckare allihop, att de vill jobba och göra rätt för sig och bryr sig om andra och så vidare. Det är lätt att hamna i sådana absurda samtal, som om de asylsökande behöver humaniseras.
Det är som när polisen i USA dödade George Floyd och människor med rätta upprördes. Samtidigt blev det viktigt för anhängare till de Black Lives Matters-protester som följde att göra tydligt att Floyd var en bra människa och en rad av hans fina egenskaper lyftes fram, liksom hans goda relationer till andra. Som om George Floyd behövde humaniseras för att alla skulle kunna vara överens om hur vidrigt det var att han blivit brutalt mördad av polisen.
Det är en inneboende paradox att mänskliga rättigheter blir som mest relevant att tala om när vi inte har dem, när de behöver åberopas explicit.
Denna inneboende paradox innebär att mänskliga rättigheter, till skillnad från andra rättsregler, inte är ett renodlat juridiskt begrepp. Det beror på att rättigheterna är beroende av att individerna erkänns av makten som moraliska och juridiska personer. Därför hamnar vi i dessa absurda diskussioner där vi söker påvisa det mänskliga hos dem som den svenska staten behandlar som icke-människor.
I praktiken vet vi att asylsökande inte anses vara lika fullvärdiga människor som svenska medborgare. Asylsökande får utvisningsbeslut med motiveringen att de ska stå ut med en fruktansvärd behandling i hemlandet, en behandling som det skulle vara otänkbart att utsätta eller anse att en jämlike ska utsättas för. Till exempel utvisas människor trots att deras läkare bedömer att en utvisning skulle innebära döden för den människan. Barn utvisas med sina föräldrar som de är tvångsomhändertagna från för att föräldrarna misshandlat dem. Unga kvinnor från mellanöstern och Afrika utvisas trots att det är uppenbart att de kommer att giftas bort mot sin vilja eller få underlivet uppskuret. Unga afghanska män, som varit i Sverige i snart ett decennium, utvisas till Afghanistan då migrationsmyndigheterna anser att det ankommer på dem att underkasta sig talibanernas omänskliga sharialagar. Icke-erkännandet av människovärdet och alla människors moraliska natur drabbar ständigt de asylsökande i vårt land.
Men får de göra så här?
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 och ligger till grund för en rad efterföljande människorättstraktat som Sverige ratificerat. Artikel 14 i FN:s allmänna förklaring stipulerar att Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Deklarationer/förklaringar utgör avsiktsförklaringar och är i sig inte juridiskt bindande. Dock råder det en stor enighet kring förklaringens principer, och därför anses den vara sedvanerättsligt bindande. Asylrätten är alltså en mänsklig rättighet som inte enbart sträcker sig till att förbinda Sverige att ta emot asylansökningar, utan asylsökande som riskerar förföljelse har rätt till asyl, det vill säga till ett uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Kort sagt: De får inte göra så här. Myndigheter får inte neka skyddsbehövande det skydd de har rätt till. Myndigheter får inte utvisa människor till platser där deras liv eller integritet är i fara, genom att på formella grunder neka dem flyktingstatus.
När jag säger ”har rätt till”, syftar jag alltså på en internationellt erkänd rättighet som Sverige är folkrättsligt förpliktigad att ge den individ som riskerar förföljelse. Även den människa som riskerar annan typ av illabehandling av en viss allvarlighetsgrad, men utan att den är kopplad till en flyktinggrund, har en absolut rätt att inte bli utvisad. Många tror att Sverige är ett land som respekterar mänskliga rättigheter. Detta är dock ett anseende som Sverige, i synnerhet numera, har tämligen oförtjänt. De mänskliga rättigheterna är på intet sätt garanterade de människor som söker asyl här.
De mänskliga rättigheterna är till sin natur sårbara och de kan verka utopiska, eftersom det inte finns någon internationell människorättspolis som kan komma och arrestera företrädare för en stat som inte respekterar sina förpliktelser. Detta innebär dock inte att rättigheterna är mindre bindande, lika lite som att avsaknaden av tillräckligt med poliser i Norrlands inland gör det tillåtet att bryta mot lagen där.
Att svenska staten och dess organ är förpliktigade att se till att asylsökande åtnjuter sina mänskliga rättigheter är inte en åsikt, utan det följer av den internationella rättsordningen. Asylrätten är i Sverige en av de mest polariserande frågorna när det gäller mänskliga rättigheter. Det är ett område där det förekommer många myter, inte sällan av trumpiansk art, och väldigt få har kunskap om hur det faktiskt ser ut rent rättsligt. Jag ska därför titta närmare på två i sammanhanget centrala rättsliga frågor:
1. Är den svenska lagstiftningen och migrationsdomstolars implementering av mänskliga rättigheter idag tillräcklig för att ge effekt åt Sveriges människorättsförpliktelser?
2. Finns det utrymme att ”strama åt” svensk asyllagstiftning och rättstillämpning ännu mer, utan att bryta mot Europakonventionen eller Sveriges internationella förpliktelser?
Jag kommer i senare artiklar att återkomma till några av de mest centrala människorättskonventionerna och 1951 års Flyktingkonvention samt till Europakonventionen och EU-samarbetet. Jag vill dock först redogöra för hur systemet kring mänskliga rättigheter är uppbyggt och sätta fokus på ett mycket svenskt problem.
I Tidötider som dessa kan det verka som om mänskliga rättigheter är ett etiskt, tämligen flummigt begrepp som saknar förankring i samtiden och i samhället. Men även om den verklighet som rättigheterna föreskriver känns långt borta handlar mänskliga rättigheter inte om ungdomliga drömmar, politisk solidaritet eller om något annat abstrakt etiskt moralfilosofiskt begrepp. Det handlar, som ovan nämnts, om för svenska staten bindande legala folkrättsliga normer inom ett väletablerat internationellt system. Ett system som har fastslagit att alla och envar genom sitt människovärde och sin moraliska natur har odelbara mänskliga rättigheter som staten är skyldig att ge effekt åt. Inneboende i dessa, genom människorättstraktatens bindande normer, är ett antagande om att människan till sin natur är autonom och jämlik. Den internationella rätten fastslår, vad Tidögänget än vill göra gällande, att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Visst kan man frångå dessa normer. Visst kan man föra en politik som ser asylsökande människor som lite mindre mänskliga med färre rättigheter. Men man kan inte göra det och samtidigt kalla sig för en rättsstat.
En intellektuell ohederlighet
Som styrande partier för Sverige är Tidöpartierna rättsligt skyldiga att respektera landets internationella förpliktelser. Dock, med kulmen efter regeringsskiftet 2022, är verkligheten sådan att ett Sverige där mänskliga rättigheter respekteras känns väldigt långt borta. Men rent rättsligt finns rättigheterna. Tidögänget låtsas dock ogenerat att det går att göra fler försämringar utan att bryta mot Europakonventionen, flera centrala FN-konventioner och även mot EU-rätt, vilket jag som sagt ska återkomma till.
Regeringen och Sverigedemokraterna talar som om det skulle vara valfritt att respektera absoluta mänskliga rättigheter för icke-medborgare efter smak och tycke, ungefär som användandet av salt och peppar på middagskotletten. Regeringen beter sig rättsvidrigt genom att agera som om asylsökandes mänskliga rättigheter kan villkoras utifrån den politiska agendan. En slentrianmässig intellektuell ohederlighet har blivit deras modus operandi.
Mänskliga rättigheter inom asylrättsområdet, liksom inom alla andra rättsliga områden, handlar genom såväl traktaträtt (det vill säga genom ratificering av konventioner) som sedvanerätt om legalt bindande folkrättsliga normer. Jag kommer att redogöra för vad som menas med detta. Det kan verka tekniskt och tråkigt, men dessa begrepp är viktiga att känna till i vår trumpianska tidsålder.
Mänskliga rättigheter är legalt universella, vilket innebär att företrädare för svenska myndigheter och domstolar är rättsligt förpliktigade att agera i enlighet med de människorättstraktat och de konventioner som Sverige är statspart till, oaktat inhemsk lag. Det följer av Wienkonventionen om traktaträtten, i artiklarna 26 och 27. Artikel 26 anger att varje i kraft varande traktat är bindande för dess parter och skall ärligt fullgöras av dem. Artikel 27 anger att en part ej kan åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra en traktat. Traktaträtt är ett slags staternas avtalsrätt och Sverige har undertecknat ett löfte om pacta sunt servanda, det vill säga att avtal är till för att hållas. Jag kommer tillbaka till detta senare.
När en stat valt att ratificera ett traktat har alla och envar, asylsökande inkluderat, som befinner sig under statens jurisdiktion ett legitimt krav på staten att den ska agera i enlighet med traktatet. Även övriga statsparter har ett legitimt krav att staterna ska följa de artiklar om mänskliga rättigheter som traktatet innehåller.
Man behöver visserligen inte bry sig om det här med folkrätt och de principer som FN-stadgan, Romstadgan och Wienkonventionen föreskriver, det vill säga om man inte har något emot att stå på samma sida som de iranska, ryska eller nordkoreanska regimerna. Kanske detta kan tyckas vara att hårdra det lite väl mycket. Sverige är väl ändå bättre än dessa länder? Nja, rent kvantitativt kanske, men det här handlar om kvalitativa frågor där inte allt är relativt. Allt är inte grått, utan vissa saker är svarta eller vita. Antingen agerar en stat i god tro i förhållande till sina människorättsförpliktelser eller så gör den det inte. Att låtsas att det går att göra fler försämringar på asylrättsområdet är inte att agera i god tro i förhållande till Sveriges människorättsförpliktelser. Detta vet naturligtvis Tidöpartierna om, och deras agerande säger något om deras hederlighet.
Men hur ska vi då kunna införa så kallade volymmål och ytterligare ”åtstramningar” av utlänningslagen? Svaret är enkelt: Det kan vi inte. Något sådant utrymme finns inte rent rättsligt. Utlänningslagen är redan på EU:s miniminivå. Dessutom går det inte att på förhand, innan det har gjorts en individuell prövning av en asylsökandes skäl och omständigheter, bestämma huruvida hen ska beviljas asyl eller inte. Det går inte att respektera principen om non-refoulement (förbudet att utvisa någon dit hen löper risk för irreparabel skada) och samtidigt till exempel bestämma att enbart tusen push backs ska beviljas asyl. Att göra push backs vid gränsen eller att krympa tolkningen av vilket mänskligt lidande som kan anses skyddsgrundande kan ju göras, och det sistnämnda har gjorts sedan ett bra tag tillbaka, men återigen; det kan inte göras samtidigt som Sverige gör anspråk på att vara en rättsstat.
För att detta ska undvikas presumeras, det vill säga antas, att lagstiftaren tar hänsyn till folkrätten i sitt lagstiftningsarbete. Det här synsättet är problematiskt eftersom det bygger på att migrationsmyndigheterna i sin rättstillämpning ska utgå från att denna presumtion är sann, oavsett om den faktiskt är det eller inte. Många mänskliga rättigheter som stipuleras i internationella konventioner återspeglas i utlänningslagen. Detta betyder dock inte att rättsreglerna tillämpas på ett sätt som i praktiken ger effekt åt Sveriges människorättsförpliktelser. Detta bortser dock Sveriges rättstillämpare ifrån.
Svensk dualism – ett inneboende problem
Det har slagits fast i flera statliga utredningar att det sedan länge, betydligt längre än sedan 2022, finns ett omfattande glapp mellan hur rättigheterna respekteras i praktiken och hur de är formulerade i internationella konventioner. Alla vi som på ett eller annat sätt praktiserar asylrätt vet att det finns ett allvarligt problem hos de svenska domstolarna. Mänskliga rättigheter implementeras nämligen inte av dem.
Hur människorättsförpliktelser ges genomslag på nationell nivå beror till stor del på om staten har ett monistiskt eller ett dualistiskt system. I ett monistiskt system tillämpas människorättstraktat direkt av nationella domstolar. Så är inte fallet i Sverige. Enligt det dualistiska system som råder här ses folkrätt och inomstatlig rätt som två separata rättssystem, vilket innebär att de folkrättsliga förpliktelserna måste införlivas i nationell rätt för att vara tillämpliga gentemot individer. Svenska domstolar implementerar bara svensk rätt, och genom det som kallas för normpresumtion utgår domstolarna (alltför ofta helt felaktigt) från att svensk rätt är i harmoni med Sveriges människorättsförpliktelser. Skulle däremot en bestämmelse i en människorättskonvention visa sig vara oförenlig med en svensk rättsregel ges den svenska rättsregeln företräde, trots att den strider mot folkrätten. Ett exempel på detta är att innan barnkonventionen implementerades i svensk lag sa domstolarna ofta när den åberopades: ”Barnkonventionen utgör inte lag i Sverige”, men det gjorde den inte mindre bindande ur ett folkrättsligt perspektiv.
För att detta ska undvikas presumeras, det vill säga antas, att lagstiftaren tar hänsyn till folkrätten i sitt lagstiftningsarbete. Det här synsättet är problematiskt eftersom det bygger på att migrationsmyndigheterna i sin rättstillämpning ska utgå från att denna presumtion är sann, oavsett om den faktiskt är det eller inte. Många mänskliga rättigheter som stipuleras i internationella konventioner återspeglas i utlänningslagen. Detta betyder dock inte att rättsreglerna tillämpas på ett sätt som i praktiken ger effekt åt Sveriges människorättsförpliktelser. Detta bortser dock Sveriges rättstillämpare ifrån.
Jag kommer att titta närmare på dessa förhållanden i nästa artikel och granska de, till synes, systematiska, inneboende brister som finns i skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Fokus kommer att ligga på Sveriges förpliktelser i relation till principen om non-refoulement som, förutom att den finns i 1951 års Flyktingkonvention, är inneboende i en rad olika internationella och regionala konventioner och är tänkt att vara en garanti för varje asylsökandes odelbara rätt till livet.
