Text av Sanna Vestin
Har ni hört uttrycket ett nej ska vara ett nej?
Skulle tro det.
När vi pratar asylpolitik eller invandrares rättigheter så brukar det vara ett återkommande argument att ett nej ska vara ett nej. Det betyder helt enkelt att utvisningsbeslut ska verkställas. Ibland betyder det att utvisningsbeslut ska verkställas oavsett vad som hänt sedan beslutet fattades. Ibland betyder det att talaren inte tänker lyssna på vad du säger eller sätta sig in i saken. Ett nej ska vara ett nej – det räcker.
Det här är inget nytt som kommit med Tidöpartierna. Att ett nej ska vara ett nej har vi hört till leda inte bara från SD och deras kompanjoner utan från alla som drivit en hårdare migrationspolitik i många år. Det sägs även från partier som för inte så länge sedan förklarade att de ville minska invandringen men asylrätten skulle de alltid försvara. Asylrätten är absolut, hette det på den tiden. Idag är det viktigare att försvara utvisningarna.
Till och med när ett barn som är uppvuxet i Sverige ska utvisas kan vi få höra att ett nej ska vara ett nej.
När en man med västerländska värderingar ska skickas till Afghanistan där han kan få kroppsstraff eller fängelse om han inte tvingar sin hustru lyda, då får vi höra att ett nej ska vara ett nej.
När kvinnan som utsatts för just denna livsfarliga uppfostran inte ville återvända till kvinnoförtrycket fick vi också höra att ett nej ska vara ett nej – ända tills ett nej för just de kvinnorna plötsligt blev ett ja – men inte för deras män. Männen förväntas fortfarande kunna anpassa sig och uppföra sig på ett sätt som är förbjudet i Sverige. (Just då, när de måste ”hem”, så är en mans nej till förtryckande värderingar inte längre ett giltigt nej).
När en irakier som varit i limbo ett halvt liv med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas får vi höra att ett nej ska vara ett nej. Utvisningen kan plötsligt verkställas även om personen sedan beslutet fattades bildat familj, startat företag, betalat skatt och levt sitt liv i Sverige.
Till och med när den omöjliga utvisningen ska gå till Gaza där civila och inte minst kvinnor och barn dödas urskillningslöst i massomfattning, så ekar ett nej ska vara ett nej och utvisningen tas inte tillbaka. Den blir bara innestående ett tag till.
För att nu inte tala om alla vanliga utvisningsbeslut som verkar ha fattats på godtyckliga grunder.
Enligt nej-ska-vara-ett-nej-trumpetarna kan ett utvisningsbeslut aldrig vara felaktigt.
Jag är inte med. Jag är inte med på att ett nej alltid ska vara ett nej. Inte för asylsökande och inte för andra heller. Ett nej till den som ansökt till utbildningen ska bli ett ja när studenten läst upp sig. Ett nej till operation ska bli ett ja när det visade sig att patienten hade rätt och operationen behövs. Till och med ett nej till en trägen friare ska kunna bli ett ja till slut – när den uppvaktade låtit sig övertygas. Och ett nej till en asylsökande ska kunna bli ett ja när den fasansfulla verkligheten i hemlandet tränger sig på och visar att livsfaran eller de andra riskerna faktiskt finns där.
Nu har Tidöpartierna lyckats lyfta utvisningspolitiken till en ny nivå där det inte är bara utvisningsbeslut som ska verkställas. Dessutom ska fler skyddsstatusförklaringar återkallas, arbetstillstånd ska dras in, inga tillstånd ska vara permanenta och även de som har haft uppehållstillstånd ska drabbas av återvändandepolitiken. Ett nej ska vara ett nej, men tydligen ska varje ja efter kortare eller längre tid kunna bli ett nej. Att asylrätt innefattar hållbar trygghet är avskrivet. Att Sverige en gång i tiden har sagt ja till alla invandrare som byggt upp landet likaså. Tidöpartiernas migrationspolitik innebär att ett nej alltid ska vara ett nej – men ett ja ska alltid kunna rivas upp.
Tycker jag att ett ja alltid ska vara ett ja? Nej, så klart inte. Har du släppt in den där friaren i sängkammaren så har du alltid rätt att ändra dig och säga nej. Studenten som fuskat sig till sina betyg förtjänar kanske att bli utslängd. Men när det gäller människor som sökt skydd i Sverige i hopp om en framtid önskar jag så hett att den repliken ändå var lite vanligare: Ett ja ska vara ett ja!
Vilket ja ska vara ett ja? Det handlar om själva beslutet om uppehållstillstånd förstås, det som Tidöpartierna bestämt alltid ska vara villkorat. Men samhället ger också många mjuka löften till människor på flykt, löften som vi inte borde ha rätt att bryta utan vidare. Här kommer några exempel.
Jag tänker på tonåringarna som fick höra JA, du får stanna om du sköter dig, JA, du får stanna om du pluggar, JA, du får stanna om du skaffar jobb… Efter att ha gjort allt detta kan de som tack efter många år få NEJ, tji fick du! Det är inte okej.
Jag tänker på krigsflyktingarna som fick höra JA, Sverige låter dig få trygghet. Ska de kastas ut från sina liv efter tio eller tjugo år?
Jag tänker på de statslösa som fick höra JA, du får stanna ett tag eftersom ingen tar emot dig. Egentligen är det ett NJA med ett minimum av rättigheter. Efter hur många år är det rimligt att deras NEJ plötsligt betyder NEJ medan JA inte betyder något?
Jag tänker på människor som fick ett arbetstillstånd med JA, du får jobba här på våra villkor. Plötsligt kan de få ett NEJ förresten, vi har ändrat oss.
Jag tänker på barnet som for illa och fick komma till ett familjehem, barnet som fick höra JA, nu är det onda över, JA, du får bo här nu. Ska det barnet plötsligt få ett NEJ, vi har ändrat oss, det går nog bra för dig ändå och förresten bryr vi oss inte om hur det går för dig när du är utvisad.
Det är inte okej. Då tänker jag att ett ja borde vara ett ja.
Att ett ja ska vara ett ja handlar på det personliga planet om att jag inte vill förlora min trygghet, min arbetskamrat, min skolkamrat eller, gud förbjude, mitt familjehem eller mitt familjehemsbarn. Det kan handla om en man och en kvinna som ska tvingas riva upp sina liv och i värsta fall återvända varifrån de flytt. Det kan handla om flyktingskap som går i arv då barn som växt upp här ska tvingas följa med föräldrar på en ny påtvingad resa. Det kan handla om en familj som bildats här och som splittras för all överskådlig tid.
Det här är personliga berättelser. Människor utanför asylrättsrörelsen läser om dem i tidningarna eftersom det är berättelser som berör och de bygger på obegripliga beslut. Migrationsverkets talesperson intervjuas och säger ett nej är ett nej. Vi väntar förgäves på journalistens motfråga, som hela ärendet skälver av: Ska inte ett ja vara ett ja?
Det som skaver finns också på ett annat plan än i den personliga berättelsen. FN:s idé med en gemensam flyktingpolitik är att det ska finnas hållbara långsiktiga lösningar. Det Tidöpartierna strävar efter är motsatsen. Just människor som kommit hit på flykt ska inte kunna få permanenta tillstånd och hindren för att kunna bli medborgare byggs allt högre.
Flyktingkonventionen innehåller inte bara en definition som många känner till, den handlar också om flyktingars rättigheter, att de i princip ska behandlas som medborgare i det land de erkänns. Men Tidöpartierna vill att flyktingar och nyanlända ska ha mindre rättigheter och högre krav. De vill göra ont värre. I förlängningen riskerar utsatthet och fattigdom att cementeras och troligen kommer väl återigen utanförskapet och fattigdomen att skyllas på de fattiga själva. Det är meningen att återvandring eller vidareflytt ska framstå som det bästa alternativet.
När vi försvarar permanenta uppehållstillstånd, lika rättigheter för alla bosatta och möjligheterna till arbetstillstånd så säger vi också att ett ja ska vara ett ja. När vi försvarar rätten till omprövning av orimliga beslut och rätten till uppehållstillstånd istället för många år i limbo med risk för utvisning långt senare så säger vi också att ett nej inte alltid ska vara ett nej. Liksom i annan förvaltningsrätt borde ett ja vara starkare än ett nej.
Nästa gång du argumenterar, påminn också om det vi inte får glömma: Sverige har sagt ja till barnkonventionen, ett ja som ska vara ett ja. Sverige har sagt ja till asylrätt, ett ja som ska vara ett ja. Sverige har sagt ja till artiklarna i Europakonventionen, som rätt till familjeliv, ett ja som ska vara ett ja. Sverige har sagt ja till de mänskliga rättigheterna. Är inte det ett ja som ska vara ett ja?
