Recension av Karin Nilsson Kelly
Handlingen i Marita Larsson debutroman Migrant utspelar sig på Kanarieöarna – ett paradis eller helvete på jorden, beroende på vem man är och var i världen man kommer ifrån. På öarna Fuerteventura och Teneriffa, långt från turistorternas sandstränder och krogliv, finns några av Europas största flyktingförläggningar. Maria Larsson skildrar migrationen, en av vår tids stora ödesfrågor, genom att ställa enskilda människor i centrum för handlingen.
Huvudpersonerna är Aicha från Senegal och Elisa från Sverige. Vi får följa de båda kvinnornas mycket olika vägar till ön Fuerteventura, vad som händer dem där och hur deras livsöden efter hand knyts samman.
Elisa, som lever ett innehållsrikt och kringflackande liv, kommer till Fuerteventura för att undersöka om det här är platsen där hon kan känna sig hemma och slå sig till ro, i alla fall en del av året. Kanske ska hon öppna ett litet pensionat.
Aicha är ensamstående mamma med tre barn, varav ett är sjukt och behöver medicin. Hon har kraft och ambition och är utbildad sekreterare. Hon kan flera afrikanska språk och även lite franska. Men det finns inga jobb att få i Dakar, där hon bor. Aicha tror att hon kan ge sina barn trygghet och en bättre framtid i Europa. Hon lämnar dem hos sin mamma, i övertygelsen om att de snart ska kunna återförenas i Europa.
Men boken inleds med en tredje kvinnas berättelse. Det är Samrawit från Eritrea som tillsammans med sin man beslutat lämna den politiska oron och osäkerheten i hemlandet. Målet är Danmark där hennes pappa bor. Men hon kommer ifrån sin familj i kaoset som råder när de ska ombord på flyktingbåtarna. Samrawit är ensam när hon kommer i land och så småningom får möjlighet att kontakta sin pappa. Men hon vet inte var hon befinner sig eller om mannen och barnen överlevt resan.
Samrawit är sjuk och mycket medtagen när Aicha först möter henne. De båda kvinnorna hamnar så småningom på La Raice på Teneriffa. Den stora flyktingförläggningen är inrymd i en före detta militäranläggning och hyser flera tusen migranter. Där finns också Betty från Guinea. Hon är kraftfull och stark och vågar ta strid och klaga på de förhållanden som råder på förläggningen; maten som inte räcker till, läkarna och medicinerna som inte finns och den utsatthet och oändliga tristess som framför allt drabbar alla barn som trängs på en alltför liten yta.
Men i boken skildras också huvudpersonernas tillbakablickar på livet före flykten, vad som ledde fram till beslutet att lämna hemlandet, kontakten med smugglarna, den livsfarliga båtresan och de vidriga förhållandena ombord och slutligen på det kaosartade, brutala och fullkomligt rättsosäkra mottagande som mötte dem som överlevde och kom fram.
Som läsare ställer jag mig frågan: Varför gör vi så här mot våra medmänniskor?
Reducerade till siffror och statistik
I boken skildras också de liv som kvinnorna levde innan de lämnade sina hemländer. De framställs som hela människor med egna liv och erfarenheter. Vilket naturligtvis är självklart, men det får mig att inse det absurda i att vi har vant oss vid att människor på flykt blir reducerade till antal och volymer, siffror och statistik.
Det förminskande synsätt och inhumana behandling som de asylsökande möter påverkar också deras egen självbild. De känner varken igen sig eller känner sig som sig själva efter en tid. Genom sitt inkännande sätt att berätta om sina karaktärer och lyfta fram var och ens unika historia, lyckas Marita Larson på något vis att ”återförmänskliga” dem och ge dem en bit av sin värdighet tillbaka.
Men att kvinnornas liv rullas upp både fram- och baklänges gör berättelsen bitvis lite rörig och fragmentarisk. Historierna är också lite för många, vilket gör det lätt att tappa bort sig. Men kanske är det en bra illustration över hur livet är för den som lever i en kaotisk och absurd tillvaro där ingenting går att överblicka eller förutse. Jag tror dock att romanen som helhet hade tjänat på en stramare struktur.
Förutom de många drabbande berättelserna om människor på flykt och deras olika öden innehåller boken också mycket generell information om migration och migranters och flyktingars villkor. Siffror om drunknade och försvunna människor och båtar eller de olika migrationsrutternas farlighet, är bara några exempel på all den information som flimrar förbi.
Ibland blir det väl mycket information. Stort blandas med smått och det kan vara svårt att hålla isär det viktiga från det mer anekdotiska.
Men språket är ändå allt som oftast klart och effektivt och budskapet går tydligt fram. Som här, i den korta sammanfattande förklaringen till varför fler och fler människor varje år lämnar sina hem för att söka en framtid någon annanstans:
”De som lämnade det välbekanta gjorde det för att de inte hade något val. Torka eller sjunkande priser på det man odlade. Fiskevatten som blev tömda på fångst. Krig och konflikter om mineraler och mark. Utländska företag som skulle öppna gruvor. Despoter som var maktfullkomliga. För varje år växte också antalet som flydde på grund av naturens ilska….Det var hopplösheten som fått grepp om människorna.”
Förklaringsgrunder är av ointresse
I boken skildras hur en kombination av koloniala konsekvenser och rovdrift på naturresurser slår sönder lokala strukturer och traditionella försörjningsmöjligheter, vilket skapar konflikter och ger grogrund för politiskt kaos, som utarmar nationer och tvingar människor på flykt. Men det är förklaringar som alltfler människor i Europa och västvärlden inte känner till, inte är intresserade av eller vill ta hänsyn till.
Elisa är på väg med en båt för att leta efter Aicha som försvunnit från asylboendet, tjuvlyssnar på ett samtal mellan ett par medresenärer på båten. Det lyder i sammandrag:
”Har du sett de som sitter där, de där svarta, båtmigranterna…”Hur kommer de sig att de har så fina och rena kläder om de kommer direkt ifrån en sådan där cayucobåt?” sa kvinnan.
”Röda korset har nog skänkt dem, ser du inte att alla har likadana kläder? …”Vad tror de tänker på, de här unga människorna som sitter här på en båt och kanske inte vet vad som ska hända dem?”
”Vet du, det bryr jag mig faktiskt inte om…”De behöver inte alls komma hit, de kan stanna hemma och ordna upp i sitt eget land” sa kvinnan som även hon höjt rösten.
”Då kanske vi ska sluta att stjäla deras metaller och andra rikedomar, så de får fixa sina länder i fred, sa mannen, tog fram sin mobil och hörlurar och vred sig mot ett annat håll i sin fåtölj.”
Marita Larssons debutroman är stark och angelägen. Skildringarna av de förödande konsekvenserna för dem som drabbas av EU:s migrationspolitik är svåra att värja sig mot. Att veta att alla de livsöden som skildras i boken bygger på verkliga händelser gör det självklart inte lättare.
