Daria
Klockan sju på morgonen fredagen den 5 december 2025 bröt de sig in i mitt lilla studentrum medan jag stod naken i badrummet. Jag bad dem vänta några minuter så att jag kunde klä på mig.
Fyra män, helt täckta utom kring ögonen och utan polisuniform, kom in utan att visa mig några identitetshandlingar eller dokument. ”Det här är inte Ryssland, vi behöver inte visa något”, upprepade de flera gånger, när jag krävde att få veta på vilken grund de agerade. Först när jag kom till förvaret fick jag se ett papper där det stod: ”Förvarstagandet är proportionerligt.” Inga argument, inga bevis – bara maktens gamla, enkla logik. De gjorde det för att de kunde. De satte handfängsel på mig bakom ryggen och körde mig i omkring fyrtio minuter, i en anonym bil utan några myndighetskännetecken. ”SÄPO beslutar att Daria ska tas i förvar”, står det i beslutet från den 5 december.
Direkt efter att jag anlände till Migrationsverkets förvar placerades jag i ett isoleringsrum i 34 timmar, eftersom jag ifrågasatte grunderna till varför saker togs ifrån mig. ”Det är reglerna” och ”För säkerheten” var det enda jag fick höra. Jag bad dem visa de skriftliga reglerna som kunde förklara varför min påse med underkläder skulle vara farlig. Jag anklagades för att ha svurit hela tiden och fördes sedan med våld in i ett mycket litet rum med en madrass på en betongbädd. Ingen riktig kudde, inga lakan, bara en filt. ”Det är reglerna!”, sa de igen.
Läxan du ska lära dig varje dag här är att du måste lyda och inte ifrågasätta.
I snart två månader har jag varit på en särskilt ”säker och trygg” plats, som kostar den svenska staten omkring 6 000 kronor per dag och frihetsberövad person. Här serveras varm mat två gånger om dagen – lunch mellan klockan 12 och 12.30 och middag mellan 17 och 17.30. Det är bara såsen och salladen vi får ta själva – tillbehören och huvudrätten måste personalen lägga upp på tallriken åt oss. ”Det är reglerna.” Av ”säkerhetsskäl” får vi inte spara någon mat till senare, så vi tvingas trängas (ofta är det full beläggning på 28 personer) i ett kök som egentligen bara rymmer 22. En extra tung säkerhetsdörr leder till kökets förråd – varje gång den slår igen gör det fysiskt ont i öronen av ljudet.
Halva köket är klätt i metall och glas som förstärker bullret: tre metallkylskåp, en diskmaskin med metallucka, en spis med glasyta, en ugn med glasdörr och lådor i metall. I taket mitt i rummet finns en sorts spegel för ”säkerhetsändamål” och en övervakningskamera i hörnet. Faktum är att det finns en övervakningskamera i varje rum utom sovrum och badrum, så nästan alla utrymmen här är kontrollutrymmen.
”Av säkerhetsskäl” finns det bara dörrar till badrum, sovrum, personalrum och tunga säkerhetsdörrar som leder till andra avdelningar och till förrådet. Här är det ständigt oväsen och det finns i princip ingen som helst möjlighet till avskildhet. I fyrtio dagar hade jag brusreducerande hörlurar, som plötsligt och utan förvarning togs ifrån mig av personalen. ”Min position är högre än den som lät dig ha dem, så jag tar dem”, fick jag höra. ”Av säkerhetsskäl”, förstås. Av samma skäl får jag inte ha med min egen parfym (”glas är förbjudet”) eller min nagelklippare (”metall är förbjudet”). Först då slog det mig hur mycket metall det faktiskt finns i allting. Ett vanligt kollegieblock med metallspiral är inte tillåtet ”av säkerhetsskäl”. Efter en del diskussion lyckades jag få byta ut spiralen mot en tråd, så nu utgör mina matteanteckningar ingen fara för det här stället.
Tuggummi är förbjudet här, eftersom någon vid något tillfälle tydligen täppte till en dörr med det. Lösbladste, även i förseglad förpackning, är förbjudet eftersom ”det är möjligt att smuggla in droger i det”. I två månader måste jag dricka Lipton Yellow Label påsar, medan jag i vanliga fall dricker taiwanesiskt gaba oolong eller tie guan. Mat utifrån är förbjudet, men man får äta vad som helst i besöksrum, under besök. Efter ett tag kom jag på en lösning i flera steg: En vän tog med mitt eget te och min egen termos tillsammans med ett kinesiskt teset. Allt detta placerades i ett förråd ”av säkerhetsskäl”, men jag skulle få använda det under besök. En gång lyckades jag dricka mitt te med en vän som kom på besök, men på vägen tillbaka meddelade personalen att min termos inte fick tas in i besöksrummet, bara teet. Självklart, ”av säkerhetsskäl”. Av någon anledning är den stora metalltermosen med kaffe i köket säker nog, liksom stolar med metallben. Säkerheten på förvaret fungerar som en symbol: Den signalerar auktoritet, upprätthåller procedurer och kräver lydnad – oberoende av faktisk risk.
I många rapporter om frihetsberövade personer misstänks de av polisen för att utföra olagligt arbete i Sverige (oftast utan några substantiella bevis). I mycket kortfattade polisrapporter hänvisar polisen till MIG 2024:9 och nämner ”risker för allmän ordning och säkerhet”. I sitt avgörande MIG 2024:9 har Migrationsöverdomstolen bedömt att det kan utgöra ”ett hot mot allmän ordning och säkerhet” att arbeta utan arbetstillstånd i Sverige. Enligt domslutet utgör sådana anställningar ”generellt sett ett hot mot grundläggande samhällsintressen såsom en reglerad arbetsmarknad, en reglerad invandring och ett välfungerande välfärdssystem. Mot den bakgrunden kan en utlänning som tar en anställning och arbetar utan att ha tillstånd till det anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen i samhället.” Många placeras därför i förvar, trots att de har giltiga tillstånd i andra Schengenländer, eftersom polisen anklagar dem för att arbeta i Sverige. Och med hänvisning till domstolens beslut påstår polisen att de ”utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten”[1], och därför måste stanna i förvar.
Alla regler i förvaret som formuleras som att syfta till ”skydd” eller ”integritet” reproducerar i själva verket makthierarkier och sårbarheter. Alla beslut fattas endast på svenska och endast på papper, om de överhuvudtaget fattas, vilket inte alltid är fallet – de förvarstagna har inte direkt tillgång till sina ärenden och har ofta svårt att kommunicera med sina advokater på grund av språkbarriären. Ofta svarar advokaterna inte på flera dagar, vilket gör att de förvarstagna lämnas i total ovisshet. De förvarstagna har inte tillgång till sina mobiltelefoner – de är inlåsta i bagagerummet sedan ankomsten – och vissa vet inte hur man använder en dator och kan inte tillräcklig svenska, så skriftliga beslut på svenska är till ingen nytta. Allt detta är förstås ”av säkerhets- och integritetsskäl”. ”Det angår inte dig”, fick jag höra när en annan förvarstagen bad mig hjälpa henne med att tolka till personalen. Dessa regler är inte bara en procedurmässig bekvämlighet utan en central mekanism för myndigheterna. Sociala regler som framställs som integritetsskydd förstärker maktasymmetrierna. De förvarstagna hindras från att få information om andras ärenden. Dessa regler tjänar myndigheterna och gör utsatta människor ännu mer utsatta.
I förvaret förlorar man gradvis inte bara kontrollen över sitt liv, utan också delar av sin självkänsla. Beslut om ens tid, rörelsefrihet, kommunikation och framtid fattas helt och hållet av andra. Vissa kvinnor väljer att inte ha någon advokat alls, i hopp om att det ska påskynda utvisningen, eftersom det känns som tortyr att sitta i förvar.
M, en kvinna från Centralasien, sa redan första dagen att hon ville åka så fort som möjligt. Tre veckor senare fördes hon till flygplatsen klockan 5 på morgonen, bara för att samma eftermiddag föras tillbaka till Märsta förvar. Flygbolaget vägrade att låta henne gå ombord eftersom Migrationsverket hade bokat biljetten med fel dokumentnummer, trots att de hade alla hennes dokument. På grund av detta misstag fick hon tillbringa minst en vecka till i förvar.
Även om MIG 2024:9 formellt kräver en individuell och proportionerlig bedömning, åberopas i praktiken både denna dom och förvarsrutiner ofta genom abstrakta kategorier som ”allmän ordning” eller ”säkerhetsregler”, vilka riskerar att fungera som markörer som sätter punkt för beslutsprocessen. Istället rättfärdigas långtgående åtgärder utan krav på proportionalitetsbedömning eller individuell prövning. Säkerhetskategorier beskriver inte bara risk utan styr även vardagslivet, tillgången till information, den rättsliga processen och till och med intima medicinska eller personliga beslut, och stänger ute individuell bedömning.
Oavsett om det handlar om att begränsa den fysiska rörligheten i ett förvar eller att beordra utvisning enligt migrationslagstiftningen, förlitar sig myndigheterna på dessa abstrakta kategorier för att lösa osäkerheter, hävda sin auktoritet och upphäva proportionalitetsprincipen.
En tid efter att redaktionen fått hennes text fick vi ett mejl från Daria: ”De flyttar mig till häktet idag eftersom jag har kämpat för mina rättigheter här, krävt regler, ifrågasatt personalens beteende och hjälpt andra förvarstagna.”
Översättning från engelska av redaktionen.
[1] MIG 2024:9 betonar Migrationsöverdomstolen att det inte är tillräckligt att enbart konstatera att någon arbetat utan arbetstillstånd. Domstolen anger att det alltid måste göras en individuell prövning av omständigheterna i det enskilda fallet för att avgöra om personen i fråga verkligen utgör ett verkligt och aktuellt hot mot den allmänna ordningen.
