Malmö som aktiviststad – en guidad tur

Av Christina Hansen.

En ljum sommarkväll samlas vi, trettiofem konferensdeltagare från hela världen, mitt på Möllevångstorget. Runt oss sorlar uteserveringar och cyklar susar förbi. Här, i hjärtat av Malmö, börjar vår vandring.

Vi står framför Arbetets ära, statyn som restes som hyllning till arbetarrörelsens styrka. Den visar kvinnor och män som bokstavligen lyfter upp staden med sina bara händer. Malmö avbildas som det var på 1920-talet; en stolt industristad med fabriker som reser sig mot horisonten.

Det sägs att när rättvisa och jämlikhet råder kommer det stora stenblocket som lyfts upp till slut att falla och gå itu. Deltagarna ombeds att gå ett varv runt statyn och sedan dela med sig av sina intryck.

Men torget är mer än ett konstverk. Det har i över hundra år varit skådeplats för arbetarkamp, demonstrationer och politisk mobilisering. Här har strejkande arbetare och strejkbrytare drabbat samman, och här samlas fortfarande tusentals människor när staden vill höja sin röst.

Möllevången – eller Möllan som de flesta säger – är en stadsdel i förändring. Den är socialt blandad, gentrifieras steg för steg, och har samtidigt i generationer fungerat som nav för Malmös aktivistscen. Möllan brukar jämföras med Nørrebro i Köpenhamn, Kreuzberg i Berlin eller Exarchia i Aten – platser kända för sin mångfald, sina billiga bostäder och sin radikala anda.

Ingen annan stad i Sverige har ett Möllan, berättade en aktivist för mig under mitt fältarbete. Han hade flyttat hit just för att engagera sig politiskt. Trots Malmös relativt lilla storlek – 350 000 invånare – rymmer staden landets mest levande aktivistmiljö. Det som gör Malmö speciellt är att aktivisterna här har skapat en egen infrastruktur av mötesplatser och synlighet mitt i staden – något som andra städer saknar. Här talar man om Malmö som både Motståndets huvudstad och Kärlekens huvudstad. Men kärleken som avses är radikal kärlek – ett motstånd mot rasism, sexism, homofobi och ojämlikhet.

Vi lämnar torget och går runt hörnet till Kristianstadsgatan. Här låg i flera decennier Bagdad Livs, den lilla livsmedelsbutiken som alla kände till. Den var en mötesplats, ett landmärke och där man stannade till på vägen hem. Nu ligger här en trendig restaurang istället.

Det är ingen slump att butiken bar namnet Bagdad. Runt Möllevångstorget ser vi butiker, restauranger och resebyråer med skyltar på arabiska, persiska och många andra språk. Hälften av invånarna här har migrationsbakgrund. Denna mångfald har länge stigmatiserats i media, som gärna beskrivit Möllan som en plats för brott, droger och fara. Aktivisterna kämpar mot den bilden. För dem är det inte migration som föder kriminalitet, utan ojämlikhet, fattigdom och segregation. Att berätta en annan historia om stadsdelen – som en stolt, antirasistisk plats – är också en form av aktivism.

Samtidigt pågår gentrifieringen. Hyror höjs, nya kaféer och restauranger lockar en välbärgad, ofta vit, medelklass. Fattigare invånare pressas ut, likaså aktivister. De försöker stå emot, men motsägelsen är påtaglig: det som gör Möllan attraktivt är också dess aktivism. Samtidigt har gentrifieringen av Möllevången triggat aktivism och skapat möjligheter att experimentera med nya sätt att kämpa för rättvisa i stadens rum.

Vi fortsätter längs Kristianstadsgatan och stannar vid platsen där Café Glassfabriken en gång låg. Byggnaden hyste förr en glass­fabrik, därav namnet. När aktivister öppnade kaféet 2001, efter att själva ha byggt och renoverat det, blev det snart Malmös viktigaste mötesplats för den utomparlamentariska vänstern. Det anarkistiska och veganska cafét fungerade som vardagsrum för anarkister, syndikalister, kommunister, feminister, antirasister och asylrättsaktivister.

Caféet attackerades flera gånger av nazister, men höll ändå ut till 2015, då hyrorna blev för höga. Ryktet säger att Säpo hade ett övervakningsrum tvärs över gatan. Även om Glassfabriken försvann, lever miljön kvar. Aktivisterna organiserar sig i olika grupper och kämpar mot rasism, fascism, gentrifiering, klimatkris och invandringsfientlig politik – och för ett fritt Palestina. För dem hänger dessa kamper ihop, och det är just samarbetet som ger Malmös aktivistscen dess styrka.

På väg mot nästa hållplats kommer en av deltagarna fram till mig och säger att hon är från Berlin. Hon känner igen allt som jag har sagt från hennes egen stad, inte minst från stadsdelen Kreuzberg.

Vi når Gazarondellen, intill Malmös 90 meter långa lagliga graffitivägg. Platsen har bytt namn flera gånger: från Bajorondellen (efter ponnyerna i Folkets park) till Knarkrondellen och senare Kämpa Malmörondellen efter den stora anti­nazistiska demonstrationen 2014 då över 10 000 människor fyllde gatorna.

Under Eurovision Song Contest 2024 fick rondellen sitt nuvarande namn när tiotusentals samlades för att protestera mot Israels deltagande, ockupationen av Palestina och mot folkmordet på palestinier. Sedan oktober 2023 har solidariteten med Palestina blivit en av Malmös mest synliga rörelser, med demonstrationer flera gånger i veckan och flaggor som hänger från fönster i hela kvarteret. Barn, familjer och nya aktivister har anslutit sig, vilket breddat rörelsen bortom den etablerade aktivistmiljön.

I slutet på Kristianstadsgatan ligger Amalthea bokkafé, en av få kvarvarande vänsterlokaler. Namnet är taget från Amaltheastrejken 1908, då hamnarbetarna i Malmö inledde en stor strejk. Arbets­givarna tog in engelska strejkbrytare och inhyste dem på fartyget Amalthea, något som uppfattades som ett direkt hot mot kampen för bättre arbetsvillkor och högre löner. En grupp unga syndikalister placerade en bomb på Amalthea som detonerade och dödade en strejkbrytare. Attentatet väckte enorm uppmärksamhet i hela Sverige och påverkade både synen på strejkbrytare och stärkte solidariteten inom arbetarklassen.

Det var också här, på denna gata, som den mest kända händelsen i modern tid utspelade sig: nazistattacken den 8 mars 2014. Den unge antirasistiska och feministiska aktivisten Showan misshandlades nästan till döds.

Dagen efter samlades tusen personer på Möllevångstorget under parollen Kämpa Showan. Solidariteten spreds snabbt över landet, med manifestationer i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Jönköping och Umeå.

En nära vän berättade med eftertryck att Showan var ”det perfekta offret: invandrare, feminist, antirasist, hbtq-fotbollssupporter och aktivist. Han är allt som nazisterna hatar.”

En vecka senare byttes parollen till Kämpa Malmö. Fokus skiftade från en individ till en hel stad: Malmö som platsen som står upp mot rasism och fascism. Det var en medveten retorisk förändring. Det handlar inte om enskilda öden, utan om strukturer och system. Showan blev en symbol för Möllevången och de värden som stadsdelen står för: jämlikhet, feminism och antirasism. Möllan och Malmö hade attackerats, och måste försvaras.

Kämpa Malmö blev en av de största demonstrationerna i Malmös historia, med tio tusen deltagare.

Vandringen avslutas i Jesusparken, där ett nytt monument ska resas 2026: Master Narratives, skapat av konstnärerna Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyn. Initiativet växte fram ur civilsamhället, bland annat av Showan och min kollega Robert Nilsson Mohammadi som leder vandringen den här kvällen tillsammans med mig.

Deltagarna får en skiss på monumentet i handen. Robert berättar att initiativet vill synliggöra den brist på offentligt erkännande av de rasistiska motiven bakom attackerna i Malmö 2003–2010, då seriemördaren Peter Mangs cyklade runt i Malmö med intentionen att skjuta människor han inte ansåg vara svenskar. Kritik riktades också mot myndigheternas bristfälliga utredningsarbete och passivitet när det ideologiska motivet blev tydligt.

Flera deltagare blir märkbart berörda. Många förknippar inte Sverige med denna typ av dåd – och än mindre med tystnaden kring dem.

Genom monumentet bjuds Malmöbor in att skriva ner tankar, känslor och minnen av rasism och motstånd. Orden begravs i jorden under monumentet – en gest som ger plats åt erfarenheterna av rasism, och styrkan i antirasismen.

Själva monumentet består av ett massivt stenblock, upplyft av tunna bronsstavar. Stavarna symboliserar solidariteten: att en tung börda kan bäras när många gör det tillsammans.

En stadsvandring handlar inte bara om att röra sig mellan olika platser. Den blir också en gemensam berättelse, där historien görs levande i stegen vi tar tillsammans. När vi går genom Malmö synliggörs både minnen av kamp och de gemenskaper som finns här idag. Aktivismens spår i staden påminner oss om att förändring alltid börjar här – i det lokala, i möten mellan människor, i en vilja att stå upp för varandra.