Från en västmanländsk undersköterska som pressades att skriva på ”frivillig” utvisning till landet han flydde från.
Dammiga gator viskar mitt namn,
men det är ett språk jag inte förstår.
Solen stirrar, kall trots sitt sken,
och kroppen bär ett skal som går sönder.
Varje dag är en sten i min hand,
tung, men jag vet ej vart jag ska kasta den.
Skuggorna dansar, lockar mig ner,
till en plats där vinden inte når.
Jag ser ingen gryning, bara grått,
en väg som snurrar sig, utan ände.
Rösterna tystnar, ensamheten sjunger,
och jag undrar om natten kan ta mig med.
Tiden är en kedja runt min hals,
en klocka som tickar utan mening.
Här, i exilens hårda famn,
blir jag ett löv som faller, tyst och glömt.
Ändå finns ett eko, svagt och skört,
som om något viskar: inte än, inte nu.
Basir Alizadeh
