Hala Asaad Hassan Al Qidra är bosatt i Al Qarara, öster om Khan Yunis i Gaza. Artikel 14 har fått ta del av hennes berättelse om vad hon varit med om sedan Israels invasion.
Efter den 7 oktober kunde Hala och hennes familj stanna i sitt hus, men de var tvungna att lämna det några dagar före den sista veckan (vapenvilaveckan) i november 2023 när israelernas militär anföll huset bredvid deras.
Hala skadade sitt knä och var tvungen att fly med sin familj till Al Satr Al Gharbi-området. Den 2 december blev de uppmanade av israelisk militär att lämna området och ta sig till al-Mawasi, väster om Khan Yunis.
Den 19 februari 2024 tog jag mig till min fästman som befann sig i Al Satr Al Agharbiområdet, under tiden invaderade de israeliska styrkorna Hamad-området väster om Khan Yunis. Sju dagar senare belägrades området och jag förlorade kontakten med min familj som befann sig i al-Mawasi. Jag kunde inte komma tillbaka till dem, och stannade hos min fästman till 31 mars då de israeliska styrkorna attackerade huset tidigt på morgonen. Det sköt mot huset, vi började skrika och ropade att det fanns civila kvinnor inne i huset. Den israeliska militären sa att män och kvinnor skulle separeras. Vi gick ut från huset med vita flaggor. Militären drog mig från gruppen med kvinnor och började förhöra mig. De frågade mig om mitt namn, varför jag var där, min ålder, om Hamas raketuppskjutningsplatser, om var Yahya Sinwar gömde sig.
Jag svarade soldaten ”jag vet ingenting om det du frågar mig om”. Han blev nervös och började hota mig med fängelse och våldtäkt, under press. Han ville att jag skulle erkänna.
Jag sa till honom att jag är ny i det här området. ”Jag vet inte något om människorna eller om platserna här. Jag kom precis för att träffa min fästman.” Den israeliska soldaten sa ”Jag kommer att våldta dig och det spelar ingen roll för mig att jag tar av dig dina kläder inför andra soldater. När de ser en naken kvinna kommer de att bli galna, jag bryr mig inte om de ser din röv.” Han förbannade Allah framför mig.
Allt detta var ett slags hot för att få mig att ge dem information. Soldaten fortsatte ”Om du ger mer information kommer jag inte att skicka in dig i Israel. Om du skickas till Israel kommer du att uppleva saker som du inte kommer att gilla. Du kommer bli bunden till en säng och 50 soldater kommer in, och de kommer att skada dig. Jag ska se hur många våldtäkter du kan stå ut med. Soldaterna bryr sig inte om vad som kommer att hända med dig”. Jag visade inte någon reaktion. Han hotade med fängelse. De satte handbojor på mig och täckte mina ögon. Vi lämnade huset men jag kunde inte se någonting när de tog mig till militärfordonet.
Jag var den enda kvinnan som blev bortförd. Min svärfar med sina tre söner, min fästman och hans farbror greps. Jag flyttades från plats till plats inuti militärfordonet men jag visste inte var. På den första platsen blev jag inte slagen eller förolämpad, på den andra platsen tog de av mina kläder och inspekterade mig. På tredje platsen granskade de mig på samma sätt. De slog mig på min vänstra sida och min rygg med påkar. De slog på mitt vänstra ben och knä med sina vapen.
De tog mig till ett militärläger för fångar, och de berättade för mig att jag var i Anatot i Jerusalem. En annan frihetsberövad kvinna frågade soldaten var vi var, och han sa åt henne att inte ställa denna fråga. Flickan var också från Gaza, men det var inte tillåtet för oss att prata med varandra. Jag var chockad när jag anlände vid midnatt till detta häkte. Där träffade jag tre andra flickor. Jag var så trött av misshandeln.
Väl inne i häktet tog de av handbojorna och ögonbindeln. Det är bara män som tvingas ha handbojor och ögonbindlar hela tiden. Framför oss fanns ytterligare ett hus och vi kunde se häktade män med handbojor och ögonskydd. Tidigt på morgonen drog de bort madrasser och filtar. Det var kallt, de gav oss andra kläder. Jag bad vakterna att ge mig min hijab och de gav den till mig. Tredje dagen kom en officer och de andra flickorna sa till mig att han skulle förhöra mig. Han ville veta om jag och min familj var inblandade i den 7 oktober. ”Känner du till något om motståndsgrupper?” frågade han. Jag sa till honom att jag inte visste något om dem.
Jag stannade i det här häktet i 14 dagar. Den 14 april förflyttades jag till Damon-fängelset i Haifa, där inspekterade de mig igen utan mina kläder. Jag blev psykiskt traumatiserad för att jag inte fick se himlen. De gav oss en timmes paus, resten av dagen hölls vi instängda i fängelset.
Jag satt fängslad tillsammans med sju andra flickor från Västbanken, i rum nummer 11. Flickorna gav mig nya kläder och tog mig till duschen. Jag sov på en madrass på marken med en filt. Toaletterna i fängelset fanns i samma rum där vi sov.
Jag stannade i Damon-fängelset till 16 maj. Jag blev inte slagen i fängelset, de inspekterade mig bara och jag var naken, men andra flickor blev misshandlade.
Dagen för frigivningen
De sa till mig att jag skulle släppas klockan 14:30. Jag bad till Gud och tackade honom för att jag kommer att släppas. Jag förberedde mig, klädd i nya kläder. Återigen tog de av mig naken och inspekterade mig, men tyvärr tog de mig tillbaka till det första interneringscentret. Jag hade hört från andra att de flyttade flickor till det här häktet och släppte dem först efter att de hållits inlåsta där någon vecka. Jag blev chockad, jag var förvirrad, hur ska jag kunna stanna här ensam? De första dygnen var jag handfängslad. De tog bort handbojorna när mina händer hade svullnat upp och gjorde för ont.
Natten innan jag släpptes kom de och tog mig till en plats som såg ut som ett militärläger. Jag kom dit vid midnatt och stannade där resten av natten. Tidigt på morgonen tog de in mig i en buss med 13 män. Jag visste ingenting om dem. Först släpptes de männen och efter 10 minuter släppte de mig. De sa åt mig att jag inte fick titta åt vänster eller höger eller bakåt, bara gå rakt fram. De öppnade eld mot oss. Jag sprang bakom männen och jag bad dem att vänta på mig eftersom jag var rädd. I det ögonblicket öppnade de eld mot oss igen medan de andra männen väntade på mig.
Vi gick en halv kilometer. Jag började se andra byggnader och jag kunde känna igen området kring Mills och Hamad Building. Jag visste att jag var i Khan Yunis. Jag visste att de släppte oss i ett område som heter Kissufim, mellan Deir Al Balah och Al Qarara, väg 86. Jag sa till männen att jag kommer från det här området och att jag känner till byggnaderna. Vi har egen mark nära gränsområdet. Folk där kände igen mig och ringde min familj och sa att jag var i säkerhet nu. Min bror anlände samtidigt som ICRC, och de bad mig följa med dem till Shuhadaa Al Aqsa-sjukhuset i Deir al Balah.
Nu lider jag av domningar för att de skadade mig så illa och jag tror att det beror på de elektriska verktygen som användes på min arm och min axel. Jag har mardrömmar på natten, speciellt de första nätterna efter att de släppte mig. Jag känner mig kvävd, jag behöver andas normalt, jag hör ljudet av soldaterna som ropar upp våra nummer, jag hör fortfarande ljudet av fängelseportarna som stängs kraftigt. Jag hör fortfarande deras röster. Ljudet av handbojor.
Intervju och engelsk text: Ghada Alkord
Intervjuperson: Hala Asaad Hassan Al Qidra
Översättning och bearbetning: Redaktionen för Artikel 14
