Från andrum till andnöd 

Sanna Vestin

Regeringen och Sverigedemokraterna skryter med att de med Tidöavtalet har åstadkommit ett paradigmskifte inom migrationspolitiken. Socialdemokraterna säger att de minsann började paradigmskiftet 2015.

Ja, vi minns nog alla när dåvarande statsminister Stefan Löfven hösten 2015 deklarerade att de asylsökande blivit för många och att Sverige nu behövde ett andrum. 

Andrummet bestod först av att hindra asylsökande från att nå Sveriges gräns, sedan att de som fått utvisningsbeslut skulle ställas på gatan och så förstås den tillfälliga lagen, med hinder för familjeåterförening, stopp för uppehållstillstånd av humanitära skäl och grundbulten – att alla uppehållstillstånd skulle vara tidsbegränsade.[1]

Lägg märke till ordet andrum. Under tiden skulle Sverige bygga upp kapaciteten. Men idag heter det att det var ett paradigmskifte. 

Den tillfälliga lagen kom att spela roll långt utanför sitt formella område genom att den etablerade en ny norm: Det är okej att människor drabbas, att integrationen undermineras och att barn far illa, så länge det krävs för att minska antalet asylsökande. Detta trots att antalet asylsökande redan var rekordlågt. Se diagram 1.

Efter den tillfälliga lagen kom den socialdemokratiska regeringen under flera år med en lång rad av nya förslag, som alla gick ut på att avskräcka asylsökande. När den tillfälliga lagen skulle upphävas och ersättas med en omarbetad, ordinarie utlänningslag år 2021 handlade debatten inte längre om ifall Sverige skulle permanenta begränsningarna. Det var redan självklart. 

Efter valet 2022 presenterade den nya borgerliga regeringen sitt samarbetsavtal med Sverigedemokraterna, Tidöavtalet. Sverigedemokraterna ingick inte i regeringen men behövdes för regeringsbildningen. Som tack fick de igenom hela sitt migrationspolitiska program, trots att det var just partiets rasism som tidigare gjort det omöjligt för andra partier att samarbeta med dem. 

En del av innehållet i Tidöavtalets migra­tionsdel var bara som en fortsättning på alla inskränkningar som pågått sedan 2015. Det skulle bli ännu svårare att få uppe­hållstillstånd så att färre skulle komma hit: Släpp inte in! Utvisningar skulle genomföras effektivare: Kör ut!

Det som var nytt i Tidöavtalet var angreppen mot invandrare som redan bor här genom att kräva integration men samtidigt försvåra tillvaron, återkalla tillstånd och uppmuntra återvandring: Tryck ner! Ryck upp!

Nedan följer en lista över de viktigaste av Tidöavtalets migrationspolitiska förslag och lagändringar – genomförda och planerade.

Släpp inte in

Håll gränsen och ge färre uppehållstillstånd:

■       Fler gränskontroller – genomfört

■       Större befogenheter för polisen vid gränsen – genomfört

■       Större befogenheter för polisen inom landet – väntas från juli 2026

■       Färre kvotflyktingar – genomfört

■       Avskaffa advokat i första instans – väntas från juni 2026

■       Fler snabbprocedurer – väntas från juni 2026

■       Högre lönekrav för arbetstillstånd– genomfört och nästa steg är på gång

■       Spårbyte från asylsökande till arbetstillstånd avskaffas – genomfört

■       Färre humanitära skäl – genomfört

■       Försvårad familjeåterförening – genomfört och nästa steg är på gång

Kör ut

Jaga papperslösa och verkställ utvisningar:

■       Avtal med andra länder om återtagande – pågår

■       Återvändandecenter – obligatoriskt från oktober 2026

■       Skärpt kontroll i förvar – genomfört

■       Längre förvarstider, fotboja som alternativ – väntas från juli 2026

■       ”Angiverilagen” – väntas från juli 2026

■       Fler lagar om informationsutbyte mellan myndigheter – pågår

■       Preskription efter fyra år avskaffas – genomfört

Tryck ner

Restriktioner för asylsökande och invandrare:

■       Obligatoriskt asylboende – genomfört

■       Boendekontroll och länsarrest för asylsökande – väntas från oktober 2026

■       Etableringsreform – väntas från juni 2027

■       Max tre år i svenskundervisning – infört

■       Fem års väntetid för tillgång till sociala rättigheter – väntas från januari 2027

■       Bidragstak – väntas från januari 2027

■       Högre krav för att bli medborgare – väntas från juni 2026

Ryck upp

Återkallelser och återvandring:

■       Ventil för vuxna med lång vistelsetid avskaffas – genomfört

■       Återkallande av skyddsstatus och uppehållstillstånd – pågår

■       Bristande vandel kan leda till utvisning – väntas från juli 2026

■       Fler utvisningar på grund av brott – väntas från januari 2027

■       Högre återvandringsbidrag – infört

■       Utmönstring av permanenta tillstånd för flyktingar med flera – väntas från juni 2026

■       Indragning av redan beviljade permanenta tillstånd – väntas från januari 2027

■       Möjlighet att återta medborgarskap – ?

Sammanlagda effekter

Många av lagförslagen från Tidöavtalet berör samma lagar och i värsta fall samma paragrafer. Varje utredning är på hundratals sidor. De har remissbehandlats och därefter hamnat på regeringens bord för att omvandlas till konkreta propositioner. Lagstiftningsarbetet har gått fort och konsekvensanalys saknas ofta, inte minst konsekvenser för barn, och förslagen är inte särskilt samordnade. Det är också svårt att överblicka konsekvenserna av hur enskilda lagändringar påverkar varandra. 

Till detta kommer att regeringen låtit en departementsutredning lägga fram förslag på hur EU:s nya migrationspakt ska implementeras i Sverige. Istället för att hålla sig till de nödvändiga justeringarna har tjänstemännen lagt fram förslag till genomgripande förändringar av asylproceduren (med polisen som ny aktör) så att överklaganden försvåras och i vissa lägen enbart skyddsbehov ska kunna bedömas, inga andra skäl. Remisstiden för denna mastodontutredning om 1 550 sidor var sex veckor – över jul och nyår. Åtskilligt av nyheterna lämnas till myndigheter och domstolar att tolka.

Alla utredningar har varit hårt styrda av regeringens direktiv. Motiveringarna till förslagen har däremot varit mycket tunna – ofta har det enda angivna skälet varit att Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå. Om hundratals enskilda ändringar görs i de svenska lagparagraferna, och varje ändring bara syftar till att göra situationen så dålig som möjligt för den sökande, då blir resultatet troligen ett dåligt och osammanhängande system (det vill säga motsatsen till politikernas mantra om att det ska vara ordning och reda i asylpolitiken). De alternativa begränsningar och undantag som förekommer i EU-förordningarna är inte avsedda att staplas på varandra. 

Att målsättningen för asylmottagande ska vara att flyktingar ska få skydd genom ett fungerande system verkar inte föresväva regeringen. Inte heller att administrera en fungerande arbetskraftsinvandring förefaller angeläget. Men om målsättningarna bara är ”släpp inte in, kör ut, tryck ner, ryck upp” – då blir resultatet därefter. Regeringen har inte heller gett någon motivering till varför det skulle vara lämpligt att hindra just flyktingar att få permanent uppehållstillstånd, att återförenas med sina anhöriga och försvåra för dem på andra sätt. De orangea delarna av staplarna i diagram 2 visar hur mycket av invandringen som är flyktinginvandring, inklusive anhöriga. Just nu utgör de fem procent.


Ser vi ljuset i tunneln?

Regeringens budskap är att invandringen behöver minska för att integrationen är dålig – för att invandrare inte vill integreras. Därför behöver det bli så dåligt som möjligt för asylsökande och invandrare i Sverige och de ska veta om att de är här tillfälligt. 

Det är inte ett andrum som skapas, snarare andnöd. I praktiken säger regeringen till den asylsökande: Vi gillar inte dig. Vi gillar inte invandrare. Vi gillar särskilt inte flyktingar. Flyktingar stör ordningen. Vi vill inte att du ska stanna här och om du stannar vill vi att du ska flytta härifrån igen. 

Enligt konjunkturinstitutet, som haft regeringens uppdrag att ta reda på vad invandrare kostar, går de med plus. Ändå har regeringen bestämt sig för att invandring är så kostsam och skadlig att återvandrare ska ges 350 000 kronor. 

Utlänningar skammas inte bara som kostsamma utan också som kriminella. När migrationsministern Johan Forssell ska försvara regeringens ekonomiska deal[2] med Somalia om utvisningsresor berättar han att det är våldtäktsmän och mördare som utvisas från Sverige. Men de flesta i flighterna till Somalia är inte några våldsverkare utan högst normala människor. De kan vara unga som bott här halva livet, anställda som inte uppfyllt de nya höga lönekraven, föräldrar som slitits från sina barn. Att klumpa ihop människor och etikettera dem som kriminella efter ursprung – vad är det om inte rasism?

Många upplever också rasism eller främlingsfientlighet i själva förslaget om återvandringsbidrag. 

Det är klart att det finns invandrare som vill återvända, även bland dem som kommit hit på flykt. Flykt är inget frivilligt och människor drömmer om sitt hemland. Stöd för återvandring kan vara positivt. Men det beror på vad man flytt från, hur det utvecklats i hemlandet och om det finns något att komma tillbaka till. Med barn som har sitt hemland i Sverige är det inte så enkelt. Finns förföljarna kvar i hemlandet är det ännu svårare. 

Det är samtidigt vanligt att politiker från Tidöpartierna anklagar flyktingar för att resa på semester i hemländerna och skambelägger personer som försöker återse anhöriga eller ens uttrycker att de längtar hem. 

En person som har flyktingstatus i Sverige får inte besöka ursprungslandet eller ens sin ambassad. Om någon försöker rekognosera eller skaffar hemlandspass ska Migrationsverket ifrågasätta om de är flyktingar, eventuellt dra in uppehållstillståndet och utvisa dem. Hur det här går ihop med att erbjuda samma personer stora summor om de väljer att flytta tillbaka är svårbegripligt.

Att just människor som kommit hit som asylsökande ska premieras om de återvänder sänder signalen att regeringen antingen inte bryr sig om hur det går för dem eller deras barn eller misstror flyktingskapet. Lyssnar man på Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är det ingen tvekan om att han misstror dem. Han kan uttala sig om asylsökande och flyktingar som fuskare allihop. Men hur är det med de andra partierna?

Alla Tidöpartierna har röstat för de lagändringar på migrationsområdet som Tidöregeringen hunnit ta igenom riksdagen hittills. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har röstat emot det mesta och Centerpartiet i vissa frågor, men Socialdemokraterna har inte röstat emot någon av lagändringarna ännu. Samtidigt växer Sverigedemokraterna och partiet har fortfarande störst förtroende hos väljarna i migrationsfrågor. 

Nu verkar ändå kommunernas reaktion på återvandringsbidraget visa att det ute i landet finns flera lokala politiker som tycker att det finns en gräns. Ett avvisande brev till återvandringssamordnaren från kommunalrådet i Jokkmokk utlöste en flod av liknande reaktioner från hela landet. 

Protesterna mot att behöva göra reklam för återvandring har fått en efterföljare i och med att fackförbund och även några kommuner har protesterat mot utredningsförslaget att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd, liksom alla möjliga myndigheter och andra remissinstanser har gjort. Socialdemokraterna har flaggat för att de kommer att rösta emot förslaget.

Kommunpolitikerna är kanske trötta på att deras anställda plötsligt ska utvisas, särskilt förstås i de kommuner som är mest beroende av varje villig arbetskraft. Kanske är en del av dem också trötta på att ställas till svars för att en familj ska splittras, att barn rycks upp, att en fotbollstränare, frisör eller läkare plötsligt är inlåst i Migrationsverkets förvar. Ja, för det är ju när arbetskamraten, tränaren eller barnens klasskamrater ska utvisas som ”vanligt folk” reagerar mot det som ofta uppfattas som enskilda misstag. 

Om protesterna mot den förda politiken ska få någon verklig betydelse, och politikerna kunna ställas till svars, så behöver kunskaperna spridas om att spårbytesreglerna, tonårsutvisningarna och barn som förlorar sina föräldrar inte är några misstag. Det är Sverigedemokraternas politik som blivit regeringspolitik – och som det är dags att rösta bort.

Det må vara middagsmörker i Norrbotten så här års, men ljuset i tunneln tycks ändå komma därifrån.


[1]    Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.

[2]    En kritiserad uppgörelse där Sverige styrde om bistånds­pengar till den somaliska regimens inre krets i utbyte mot att landet tar emot fler tvångsutvisade från Sverige.