En berättelse om fuskande byggbolag och facklig kamp

Av Emil Boss, poet och fackligt ombud i Solidariska byggare, SAC, del av syndikalisterna.

I våras blev jag lurad av en byggfirma. Jag fick ingen lön alls för arbetet i mars. Så jag bytte jobb och kom till ett större bolag som renoverar åt allmännyttan i Älvsjö. I juli slutade lönerna att komma där med. Vi jobbade vidare i två månader, sedan lämnade vi in verktygen och drog. Min kompis fixade in mig hos en alban som håller på med nyproduktion i Knivsta, ett stort bygge. Men ingen lön kom i november. Ingen lön kom i december. Jag vet inte hur människor överlever i Stockholm.

/ Roman, byggnadsarbetare, Stockholm

I media kan det kännas som att Sverige är ett land utan arbetare. En och annan olycklig knegare flimrar förbi på Lyxfällan och Biggest loser. När hörde du senast en lantarbetare eller en takläggare berätta om sin vardag på TV? Vi kan vara tryggt förvissade om att arbetare finns. Någon bygger bostäderna, sjukhusen och vägarna. Någon sår och planterar grödorna. Någon tar hand om barnen, de gamla och sjuka. Någon paketerar och levererar varorna. Någon städar våra arbetsplatser. Någon är i det här fallet ofta född i utlandet.

Om du går in på en stor byggarbetsplats i Sverige hör du många olika språk. Takläggarna pratar kanske uzbek, håltagarna georgiska, rivningsarbetarna spanska, snickarna ukrainska. Och så cheferna förstås. De pratar svenska. Det ser likadant ut på städfirmorna och i restaurangköken, på näthandelslagren, hos budbolagen, i skönhetsvården, bland lastbilsförarna, i jordbruket. Arbetarklassen i Sverige är alldeles internationell.

Anställda i vissa arbetaryrken kommer ofta från samma del av världen. Många sydamerikaner är ställningsbyggare, rivningsarbetare eller golvläggare. Många uzbeker är plattsättare eller målare. Många från Pakistan är matbud. Många från Bangladesh är trädgårdsarbetare eller diskare och så vidare. Vissa arbetare har permanenta uppehållstillstånd. Vissa är i en asylprocess. Vissa har arbetstillstånd. Vissa är EU-medborgare med rätt att arbeta i Sverige. Vissa är här på turistvisum eller working holiday­visum. Vissa är ”jordbrukspraktikanter”. Vissa är papperslösa.

Just nu diskuterar regeringen ett helt paket av nya lagar i arbetslivet, ett smått historiskt reformbatteri. Anledningen är vad politikerna kallar systemhotande arbetslivskriminalitet. Det är en omskrivning för förtryck av migrantarbetare i Sverige.

Jag har träffat arbetare som byggt på Amazons huvudkontor för 29 kronor i timmen, som lurats på lön när de fixade till riksdagshusets fasad, som sanerat asbest i privata kläder, som fått lemmar avkapade och ryggar söndertrasade. Jag har träffat arbetare som misshandlats och mordhotats av sin chef och ändå valt att stanna kvar i anställningen, ofta för sina barns skull, de utvisas om arbetaren får sparken.

På många indiska restauranger i Stockholm finns till och med ett ord för denna ordning, Body contract. Jag har hört flera inspelningar översatta från bengali där restaurangchefer öppet förklarar att här gäller inte svenska regler, här gäller body contract. Body contract är klassisk paternalism. Husbonden står för ditt uppehälle (mat och husrum och så vidare) och du står till obegränsat förfogande och kan till exempel beordras att klippa gräset i chefens villa eller servera mat på chefens fester. Du ger varje månad tillbaka en del av din lön till husbonden.

Hur kunde det bli så här? På den frågan finns det säkert hundra svar, men ett är enkelt: Rätten att vistas i landet har flätats ihop med anställningar. Den som förlorar sitt jobb riskerar att utvisas. Sverige har lagt makten över vem som får vistas i landet i händerna på chefer för små sjaskiga rörfirmor, restauranger och städbolag. Makt korrumperar.

Sverige har lagt makten över vem som får vistas i landet i händerna på chefer för små sjaskiga rörfirmor, restauranger och städbolag.

Utsattheten hos arbetarna kan se ut på olika sätt. För den som är inne i en asylprocess kan det vara avgörande att kunna visa upp ett anställningsavtal och en inkomst på kontot för Migrationsverket. Den som är papperslös kan bli hotad med gränspolisen av sin chef. Den som är här på ett arbetstillstånd kan ha svårt att hitta en ny arbetsgivare som kan ansöka om tillstånd. Även den som har laglig rätt att arbeta, som ukrainarna som är här på massflyktsdirektivet, kan på grund av språket vara utlämnade till en förslummad arbetsvärld (den på ryska).

I mars i år lades det fram ett reformpaket som regeringen ska ta ställning till. Det är en expertgrupp som tagit fram förslagen, Delegationen mot arbetslivskriminalitet. De föreslår bland annat att papperslösa arbetare som är inbegripna i fackliga tvister med sin arbetsgivare ska få tillfälliga uppehållstillstånd så länge rättsprocesserna varar. De föreslår att fackföreningar som driver frågor om papperslösa arbetares rätt till lön ska få bidrag från staten. Varför gör de det? Jo för att det finns en liten fackförening som under de senaste åren drivit många fall för papperslösas rätt till lön och vunnit. Själva rätten är gammal, lagen infördes 2013, men det är nästan bara det lilla facket Syndikalisterna som agerar i frågan. Syndikalisterna har också varit remissinstans till expertgruppen. Varför är detta viktigt? Därför att när botten av arbetsmarknaden sjunker, följer resten så småningom efter. Idag arbetar två snickare eller diskare eller vad du vill bredvid varandra och den ena får hälften så låg lön som den andra. Löner dumpas och bolag konkurreras ut i en accelererande försämring av arbetarvillkoren.

Migrantarbetare är inte en homogen grupp. Arbetarna talar olika språk, tror på olika gudar eller ingen och kommer från skilda kulturer spridda över hela jordklotet. Vissa har rätt att vistas i Sverige, andra har det inte. Denna grupp har allmänt setts som omöjlig att organisera fackligt, precis som statarna en gång i tiden sågs som omöjliga att organisera. Genom åren har det upprepats från såväl LO-företrädare som journalister att dessa arbetare är för rädda för att kunna organisera sig. Det stämmer inte. Från år 2020 organiserar sig nämligen migrantarbetare fackligt i Stockholm. De har nu krävt tillbaka över femtio miljoner kronor i uteblivna löner och medlemsantalet har fördubblats tre år i rad. Organiseringen sker utan koppling till något politiskt parti och finansieras av medlemmarna själva. Ingen har blivit rik på kuppen, ingen har gjort någon klassresa. Så hur går det till?

En fackförening är i sin grundbetydelse en sammanslutning av arbetare som hjälper varandra. Enkelt uttryckt samlar medlemmarna ihop gemensamma resurser (framför­allt i form av medlemsavgifter) som man sedan beslutar om tillsammans under demokratiska former. Resurserna omsätts i arbete för gemensamma intressen. Eftersom medlemmarna fattar besluten på möten kan föreningen snabbt bestämma sig för att göra lite vad som helst.

En fackförening är i sin grundbetydelse en sammanslutning av arbetare som hjälper varandra.

År 2021 bildade 122 byggnadsarbetare en liten fackförening som heter Solidariska byggare. Föreningen är byggd på svenska folkrörelseprinciper. Den är öppen för alla byggnadsarbetare oavsett om man är född i Sverige eller kommer från länder inom eller utom EU och oavsett om man har rätt att arbeta i Sverige eller inte. Det gemensamma intresset är relationen mellan arbetare och arbetsköpare. Religion, geopolitik och migrationspolitik hör inte hemma i fackföreningen. Detta låter enkelt, men i praktiken ställdes föreningen direkt för ett antal stora konkreta hinder.

Medlemmarna pratar olika språk. De pratar ryska, spanska, persiska, uzbek osv. Många byggnadsarbetare i Sverige saknar svenska bankkonton. Många medlemmar är oerhört fattiga och lever periodvis på svältgränsen. De flesta nya medlemmar har redan blivit lurade på lön av arbetslivskriminella företag och behöver hjälp direkt. Hur bygger man en flerspråkig fackförening av arbetare med låga inkomster där nästan varje ny medlem innebär en ny potentiell konflikt med ett byggföretag? Det borde inte gå.

Det har gått. Tre år i rad har föreningen fördubblat medlemsantalet och tagit sig an ett ständigt ökande antal fuskande byggbolag i Stockholm, nu cirka 300 per år. Den lilla fackföreningen har lyft fram medlemmarnas berättelser i så gott som alla riksmedier och är idag den fackliga part som driver flest rättsprocesser i Arbetsdomstolen. Hur? Genom att kreativt undersöka problemen och genom att experimentera fram lösningar.

Medlemsmötena delades med tiden in i tre grupper som tillsammans täcker de flesta byggare i Stockholm: spanska, ryska och engelska. Kontanthantering infördes med det ålderdomliga systemet att kontingent betalas på möte och fackföreningens administratör sätter en stämpel i en medlemsbok för varje betald månad. Tolkar och förhandlare strömmade till i takt med att medlemsantalet växte. För att bygga rättslig kapacitet infördes ett system med barfotajurister där förhandlare och juriststudenter arbetar tillsammans på timbasis för arbetarlöner. För att hantera ett stort antal förhandlingar varje vecka sker dessa via videolänk. För att hantera ett stort antal blockader, protester på byggen, infördes heldagar där medlemmarna far runt till ett tiotal byggen per dag i minibussar. För att hantera hundratals ärenden samtidigt skapades digitala projekthanteringssystem. Möteslokalerna översvämmades av deltagare varpå mötena förflyttades till externa föreläsningssalar. Sommarfest och julfest arrangeras för att bryta den sociala isolering det kan innebära att lämna sin familj och arbeta i ett främmande land. Den svans av forskare och journalister som hotade att uppta för mycket tid hänvisades till de medlemsmöten som hålls varannan vecka.

Arbetarna är inte rädda. Ytterst få tvekar att vara med på bild. De flesta vill gärna berätta sina historier eftersom det numera även finns hjälp att få. Den omtalade rädslan tycks mest ha handlat om att det helt har saknats incitament att berätta om förtrycket eftersom ingen i Sverige i större utsträckning har hjälpt denna arbetargrupp. Arbetarna är inte splittrade. Inte ens kriget i Ukraina har skapat konflikter mellan ryska och ukrainska byggare.

Organisering i folkrörelsetappning handlar om vanliga människor som utan påverkan från högre ort går samman för gemensamma intressen. När dessa gemensamma intressen är tillräckligt stora överbyggs olikheter och praktiska hinder. I detta nygamla koncept finns en kraft som kan omstöpa inte bara en lokal bransch utan hela samhällen.

Så långt arbetarna. Men vilka är då cheferna som utnyttjar migrantarbetare i till exempel byggbranschen? En fingervisning finns i ett förundersökningsprotokoll från ett ärende som just nu behandlas i domstol. Polisen har avslöjat en central i Stockholm för pengatvätt. Byggbolag beställde falska fakturor av denna pengatvättscentral och fick i gengäld motsvarande summa i väskor med kontanter. När jag läste igenom kundregistret i förundersökningen kände jag direkt igen över sjuttio byggbolag som Syndikalisterna har konfronterat för att de behandlar arbetare illa. Pengatvättscentralen, en av många, hanterade tydligen hundratals miljoner i kontanter. Systemhotande som sagt.