Erkänd aktivist och debattör, prisbelönt författare och hedersdoktor i socialt arbete. Listan på Nicolas Lunabbas utmärkelser bara växer och växer, men likaså engagemanget och passionen som andra förutspådde skulle försvinna med åren. Journalisten Hampus Ågren möter Malmöaktivisten i ett samtal om engagemang, parallellsamhällen och behovet av en ny folkrörelse.
Efter att ha arbetat relativt obemärkt under många år har Nicolas Lunabba trätt in i centrum av den svenska offentligheten. Arbetssätten i Helamalmö, organisationen han ledde i nästan två decennier, har lyfts fram som effektiva åtgärder för att bekämpa utanförskap och segregation, och hans debutroman Blir du ledsen om jag dör blev en av de senaste årens mest hyllade böcker. När vi träffar Nicolas på Malmö stadsbibliotek berättar han att allting han gör flödar från hans uppväxt i miljonprojektet Linero i Lunds utkanter.
Var började ditt engagemang?
– Jag hade en oartikulerad ilska över sakernas tillstånd väldigt tidigt. Jag var obildad, outbildad, ointresserad av allt som handlade om det intellektuella. Däremot var jag på något sätt omedvetet klassmedveten. En ensamstående mamma, fattigdom, miljonprogram, en brorsa som hamnade i skiten. Allt det bar jag med mig. Det här är ju en efterkonstruktion, men när jag ser tillbaka är det därifrån mitt engagemang strålar, och när jag skriver, vad jag än skriver, så söker jag mig tillbaka till de tidiga känslorna, maktlösheten, och på något sätt retroaktivt tar itu med det.
Engagemanget kom att finna uttryck i organisationen Helamalmö, där Lunabba arbetade vid sidan av sin elitsatsning i basket. Till en början var föreningens syfte att ge ungdomar tillgång till en meningsfull fritid, en målsättning tydligt präglad av ett medelklassperspektiv om du frågar Lunabba själv. Genom en intern kamp i organisationen som pågick i över tio års tid kom han tillsammans med sina kollegor att förändra den målsättningen.
– Helamalmö gick egentligen från att vara i gymnastiksalar till en nästan megaloman idé om att vi ska förändra samhället i grunden. Vi drog slutsatsen, och det här är den viktigaste slutsatsen som jag har dragit i mitt vuxna yrkesliv, att vi måste bygga egna parallella samhällsstrukturer. Detta utifrån insikten om att de med makt, inflytande och resurser har abdikerat från de, så kallade, utsatta områdena. Moraliskt, ekonomiskt, socialt, infrastrukturellt, you name it. Vi kan inte vänta på att de som har genomfört den här politiken ska komma till vår undsättning, säger Lunabba.
Ur denna insikt formulerade Helamalmö parollen att ”bygga parallellsamhällen”. Uttrycket är lika laddat som det är mångbottnat, och Helamalmös hållning står i rak motsats till den rådande politiska retoriken i Sverige. Efter påskupploppen 2022 var före detta integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) glasklar. Vi ska inte ha några parallellsamhällen i Sverige, sa han då.
– Vi säger provokativt att vi ska bygga parallellsamhällen. Men vad betyder det? Jo, det handlar egentligen om att ta kontrollen över de viktigaste aspekterna av livet i områdena, säger Lunabba och fortsätter: vi behövde kolla på det mest grundläggande. Arbetslösheten och fattigdomen var hög i områdena, det fysiska rummet var otryggt. Grundläggande samhällsinstitutioner som bibliotek fanns inte.
Hösten 2018 introducerade Helamalmö femtio riktade insatser i Nydala, ett av Malmös så kallade utsatta områden. Det handlade om allt från att erbjuda gratis måltider till att bekämpa öppen droghandel.
– Efter ett år hade tryggheten i Nydala ökat mest i stan. Skadegörelse ned, våld ned, skolresultat upp etcetera. Och då hade vi etablerat det vi kallar sociala infrastrukturer. Det var den viktigaste resan, berättar Lunabba.
Det som idag kallas Nydalamodellen, en metod för att öka tryggheten i så kallade utsatta områden, hade etablerats. Men Helamalmö stannade inte där. Efter att ha kontaktat Malmö Stad om avsaknaden av ett bibliotek i Nydala meddelade organisationen att de skulle starta ett eget, och samtidigt offentligt kritisera kommunen eftersom de inte tillgodosåg rättigheterna för områdets invånare.
– Vi sa inte: ”Snälla, skulle ni kunna”. Vi utmanade, men inte på ett negativt sätt. Vi sa: ”Ni har ett ansvar att göra rätt för er. Ni har inte gjort det, men vi kan göra det tillsammans.”
En vecka senare kom flera representanter från kommunen för att fråga hur de kunde samarbeta. Samtalen resulterade i biblioteket Gagarin som idag drivs i Helamalmös lokaler i Nydala. Lunabba flinar brett när han berättar historien.
– Helamalmö förändrade allt för mig. Min känsla av tillhörighet till världen. Jag hittade ett socialt sammanhang. Jag fick utlopp för min ilska och genom det växte jag. Genom att jag kände att jag behövde ta ansvar så behövde jag också börja läsa, börja skriva. På alla sätt utvecklades jag, berättar han.
Efter många år som verksamhetsansvarig avgick Lunabba från sin post 2024 och är idag endast ideellt engagerad i föreningen. Men kampen fortsätter. Han skriver, debatterar och driver opinion med samma driv som han tidigare riktade mot det sociala arbetet.
Vad driver dig utöver ilskan du har beskrivit? Drivs du även av hopp
– Jag vill inte förminska ilskan. I vårt land, i vår kultur, från det att vi är små, så ska vår ilska kväsas. Unga som blir arga måste pacificeras, istället för att vi försöker förstå vad det är som gör att de är så jävla arga. Men om det finns någonting vi vet så är det att unga människor, särskilt i det vi kallar de politiskt försummade områdena, har all rätt i världen att vara otroligt förbannade. Unga människor kommer dock inte organisera sin ilska, försöka förändra samhället eller läsa Frantz Fanon. Det de ofta gör tyvärr är att de vänder taggarna inåt eller på ett väldigt destruktivt sätt utåt. Men deras ilska, det som bubblar inom dem, måste vi erkänna som rättmätig. Därför är det viktigt att ofta börja med att prata om ilskan, säger Lunabba och fortsätter:
– Men sen är det ju så att man brinner upp om man bara närs av ilska. Så det är såklart att jag har passion, jag älskar att jobba med människor. Hela min idé om vad jag vill göra är att bejaka det vackra i livet. Så jag tror att det är helt avgörande för långsiktighet, för mående, och att vi nästan har en skyldighet att bejaka det överfeta i livet, samtidigt som vi också kämpar mot det som är destruktivt och för det som är vackert.
Vi kommer in på samtalets andra stora tema: Sverige. Dess historia av folkrörelser och välfärdsbygge, utvecklingen de senaste trettio åren med ökade klyftor och utanförskap och hans insikter om hur utvecklingen kan vändas. Lunabba härleder dagens utveckling till nyliberalismen från 90-talet, växande ojämlikhet och fattigdom och därmed ett större underlag för uppiskad politisk retorik.
– Men jag har också sagt tidigt att Sverige är särskilt illa rustat att hantera, erkänna, motverka och bekämpa en reaktionär högerpolitik. Vi har för höga tankar om oss själva, vilket jag kallar tanken om den svenska exceptionalismen. När ojämlikhet och rasism väl får fäste håller vi ändå fast i idén om att Sverige är så jämlikt och Sverige är så rättvist. Och det har ju krafter kapitaliserat på genom att säga att Sverige är fantastiskt samtidigt som man går bakom ryggen och löser upp hela välfärdssamhället. Allt det som har hänt har att göra med vår förljugna föreställning om oss som svenskar, om Sverige som en moralisk supermakt, säger han.
Hur förhåller du dig till Sveriges historia? Å ena sidan kritiserar du den svenska exceptionalismen, å andra sidan lyfter du fram folkrörelserna och folkhemmet som förebilder.
– Det är dubbelt. Det finns ingenting så svenskt som politisk kamp. Och, ska vi komma ihåg, bara ett par generationer tillbaka var Sverige ett av de fattigaste och mest ojämlika länderna i Europa. Den breda alliansen som var folkrörelserna, den våg som sköljde över hela 1900-talet, föregicks av att miljoner svenskar flydde från Sverige, precis som hundratusentals människor utanför Sverige de senaste decennierna har flytt hit. Så vi är historielösa i detta avseende, att en så otroligt stor andel av oss i det här landet flydde de katastrofala levnadsförhållandena och orättvisorna. För det var inte så att det inte fanns resurser i Sverige, men resurserna och makten var så koncentrerad till en elit, säger Lunabba och fortsätter.
– Jag faller inte i fällan av att romantisera det förflutna. Det jag däremot är intresserad av är att dra lärdomar av vad folkrörelserna gjorde så otroligt effektivt. Där har vi en otroligt rik och fin tradition.
I Helamalmös arbete tog de inspiration från befrielserörelser runt om i världen, allt från Black Panther-partiet i USA till bonderörelser i Latinamerika.
– Alla hade en sak gemensamt. En sak. Det var att förstå vilka det var som gjorde oss illa, vilka det var som tjänade på vår underordning, vilka det var som roffade åt sig på bekostnad av vår hälsa. Att identifiera den aktören eller de, och dra slutsatsen, som också alla dessa rörelser har haft gemensamt, att vi måste bygga vårt eget och sluta vänta på att de ska göra det för oss. Där menar jag att vi är i exakt samma läge nu, säger Lunabba med eftertryck.
Samtalet har varit långt och passionerat. Frågorna många, utvikningarna likaså. Men var landar Lunabba? Vad menar han behövs för att vända utvecklingen i Sverige?
– Jag tror att för att vi ska vända vågen så behöver vi en ny våg. Och då kan vi inte längre jobba med enskilda insatser, be den politiska makten eller den ekonomiska makten om hjälp. Vi kan vara strategiska, Helamalmö får pengar från det offentliga till exempel. Vi är också pragmatiska. Men i slutändan så måste vi ge upp idén att det nuvarande systemet fungerar och fungerar till vår fördel, säger han.
Lunabba tar en paus, lutar sig tillbaka och kollar runt i rummet innan han lägger till en sista sak.
– Samhället som det är nu, systemet. Det fungerar inte. Och det spelar ingen roll om vi pratar det ekonomiska, sociala, ekologiska. Det fungerar inte. Vi behöver bygga eget, vi behöver göra eget, vi behöver se vad vi kan skapa för helt eget. Helamalmö vill ingå i en mycket bredare rörelse av människor som säger: Nu räcker det!
