Magnus Dahlstedt
Förstår inte hur vi hamnade här
Lo-lo-lortsverige
Looptroop Rockers, Lortsverige, 2013
År 2022 var en omtumlande tid.
Med regeringsskiftet utlovar landets nya styre ett paradigmskifte, med särskilt fokus på migrations- och integrationspolitik. Kraven på hårda tag upprepades i en nedåtgående spiral. Två veckor efter valet läser jag en debattartikel i Aftonbladet.
”Tack Sverige – men vi kan inte bo här längre”.
Rubriken talar sitt tydliga språk. Skribenten Abdimajid Osman, som är verksam vid samma universitet som jag, säger sig ha fått nog av den alltmer utbredda rasismen, som ger sig tillkänna också inom akademin.
”Jag har hört när studenter av afrikanskt ursprung kallats för ’koko’ och ’mindre begåvade’, skriver han. ”Jag har vid ett flertal tillfällen hört N-ordet i olika fikarum av personer med ledande ställning inom akademin”. Längre ner i artikeln fortsätter han: ”Jag och min familj emigrerar således till ett annat land, eftersom vi inte längre tror att våra barn har en framtid i ett främlingsfientligt Sverige”.
Med paradigmskiftet förskjuts samtalsklimatet. Rasismen accelererar och normaliseras. Människor som vuxit upp i Sverige, gjort landet till sitt, tvingas fly på grund av krafter som pekar ut dem som inte tillhörande ett Sverige som de redan är del av.
Abdimajid avslutar artikeln med att bedyra sin kärlek till landet som är hans, men som inte besvarar hans kärlek. Han passar samtidigt på att önska Sverige lycka till i framtiden: ”vi älskar Sverige, och hoppas att Sverige förblir en liberal demokrati och inte väljer samma väg som Orbáns Ungern”.
* * *
Två veckor senare befinner jag mig i huvudstaden. På väg hem passar jag på att ta del av senaste nytt via sociala medier. Vad händer med regeringsfrågan som hängt i luften sedan valet?
”Nattmanglingar och slottsmiddagar”, utbrister en reporter i Aftonbladet, och redogör för de förhandlingar som föregått det avtal som slutits mellan Kristersson, Åkesson, Busch och Pehrson på Tidö slott – just tillkännagivet vid en pressträff.
Merparten av innehållet i avtalet kretsar kring områdena kriminalitet och migration. Bland förslagen läser jag: Återkalla uppehållstillstånd. Skärpta krav för anhöriginvandring. Förbereda en storskalig nationell folkräkning. Begränsade förmåner till icke-medborgare. Begränsa rätten till försörjningsstöd. Sänkt etableringsstöd. Begränsning av rätten till tolk. Införande av en svensk kulturkanon.
Byter spår. Med mig på resan har jag en svensk socialpolitisk klassiker, Lubbe Nordströms Lort-Sverige, ett reportage om omvandlingarna i trettiotalets Sverige. Ojämlikheterna är inget passerat kapitel. Läsningen får tankarna att skena.
Med den senaste tidens förlopp har ojämlikheterna ökat, privilegier och utsatthet anhopats och koncentrerats till olika platser, fått gemenskapen att falla isär. På väg söderut greppar en vansinnig tanke tag i mig: tänk om jag under den kommande mandatperioden skulle göra en motsvarande reportageresa, kors och tvärs genom Sverige. Ja, varför inte?
Det är också just vad jag har gjort under de gångna åren, en enda lång roadtrip genom Tidö-Sverige, för att fånga den sociala ojämlikhetens landskap.
Längs vägen har jag träffat människor från Kiruna i norr till Malmö i söder, Tjörn i väster och Luleå i öster. Tillsammans deltar de i ett samtal om villkoren för att leva i och bli del av samtidens Sverige – om var vi befinner oss och vartåt vi är på väg. Vissa har egna erfarenheter av att ha anlänt till landet från olika delar av världen, medan andra verkar i olika sammanhang där de möter människor som befinner sig i utsatta livssituationer och i behov av olika slags stöd.
* * *
På höstlovet 2024 är jag på besök i mina hemtrakter, i skogarna kring Falun. Bilen passerar minnesstenen över en svensk litterär gigant, Georg Stiernhielm, författare till praktverket Herkules.
Stenen får mig att tänka på Karim. Han kom till Sverige från Afghanistan och är idag i tjugoårsåldern. Han är en av dem som kom till Sverige i samband med den turbulenta tid som kom att benämnas flyktingkris. Strax efter ankomsten till Sverige intervjuades han inom ramen för ett större forskningsprojekt om nyanländas möte med det nya landet, vägarna som fört dem hit, situationen här och nu, och deras förhoppningar, förväntningar och drömmar inför framtiden. Sedan dess har Karim intervjuats vid ytterligare två tillfällen, det senaste tidigare under samma höst.
I den intervjun berättade Karim om arbetet på en fabrik strax utanför staden där han bor, ett arbete som han trivs med. Mycket mer än med sitt tidigare arbete, också det i en fabrik. På den tidigare fabriken tvingades han arbeta obekväma tider, under sämre arbetsförhållanden jämfört med sina kollegor och med sämre skyddsutrustning. Cheferna anklagade honom för att inte göra sitt bästa. När han blev sjuk trodde de inte på honom. Han tvingades arbeta trots sjukdom. Även om Karim trivs bättre på sitt nya jobb blir han nedstämd när han hör kollegorna prata runt borden i lunchrummet. De säger det inte rakt ut, men Karim känner sig inte välkommen. Som Karim formulerar saken:
– På jobbet, jag gillar dem, jag trivs med dem. Problemet med invandrare bland svenskar, det är väldigt stort problem. De pratar om det här hela tiden. Och när de ser att jag kommer, de blir tysta. De är trevliga mot oss på vanligt sätt. Men de gillar inte att vi ska vara här. Jag försöker att inte lyssna på dem, eller tänka på dem, att fastna i min huvudet. Men det fastnar. Den där känslan man får, att man kan aldrig bli en del av Sverige.
Kollegornas tystnad skapar en kvarhängande känsla av att inte höra hemma, att inte ses som del av gemenskapen. Tystnaden äter sig fast.
Karim delar sin erfarenhet av att inte riktigt känna sig hemmahörande med tidigare generationer som sökt sig till Sverige från olika delar av världen. Men det finns också uppenbara skillnader. När Karim berättar om vad som hänt sedan den föregående intervjun genomfördes går det inte att ta miste på oron över utvecklingen.
– Man hör alltid någonting negativt, man läser på nyheter. Kriminalitet och droger och bråk, och en del av dem gnäller mest att folk jobbar inte, får bidrag. Det här det är vanligaste som jag hör, hela tiden. Även de som tänker inte så, de ändrar sig och de blir mot invandrare också. Och jag känner många folk som ändrat sig sen jag kom till Sverige. Nu de är inte på samma sätt.
Karim har vid det tredje intervjutillfället permanent uppehållstillstånd, och borde kunna känna sig trygg vad gäller sitt hemmahörande i landet. Men trots sin juridiskt säkra status beskriver Karim att han fortfarande är rädd för att bli skickad ut ur landet.
– När jag sitter med mina kompisar, vi säger att snart vi kommer få spark från Sverige. Med det här regeringen som vi ser, folk i Sverige, i samhället, det blir mer och mer. Även om vi har permanent uppehållstillstånd, de kan göra vad de vill. De ändrar lagen, så.
Karims föräldrar och två av bröderna bor fortfarande i Afghanistan. Varannan månad skickar han dem fem-sex tusen kronor. Han berättar att han besökte dem nyligen, men att han kände sig som en främling både i sitt forna hemland och inför sin familj. Jag känner mig inte hemma där, konstaterar Karim. Han kunde bara inte stanna, hittade på en ursäkt, bokade om flyget och åkte tillbaka till Sverige, två veckor tidigare än planerat. Jag behövde bara komma hem, summerar han det hastiga besöket. Tillbaka på jobbet kände han sig återigen som en främling.
I mötet med Sverige är Karim en modern Herkules som slits mellan upprepade motgångar och en strävan efter att göra rätt för sig och inte ligga andra till last. För Karim är Sverige hemma, men på frågan om vad han gör om fem år säger han att han förmodligen kommer att bo i Afghanistan, laga bilar, kanske driva eget. Inte för att han vill det eller för att han ser Afghanistan som sitt hem, utan för att han förväntar sig att bli utkastad från landet som är hans hem.
Vägen framåt är oviss, en ständig kamp för värdighet, tillhörighet och självrespekt. Karims tragedi är Sveriges. När ska den få ett slut?
* * *
