Frey Lindsay, journalist på Statewatch, samordnar organisationens granskningar av europeiska utvisningar och utlokalisering av gränskontroller.
Introduktion
Återtagandeavtal – eller deportationsavtal – är en central del av EU:s övergripande gränsregim. De har funnits länge, både på unions- och medlemsstatsnivå, men på senare tid har de blivit ett avgörande inslag i den EU-pakt om migration och asyl som nu håller på att genomföras.
I den här översiktsartikeln gör Statewatch ett försök att förklara vad dessa avtal innebär och hur de fungerar samt hur bristen på transparens ofta leder till omfattande övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. Som ett exempel på dessa övergrepp presenterar vi en fallstudie – deportationssamarbetet mellan Nigeria och enskilda EU‑medlemsstater. (Men vi hade lika väl kunnat välja ett dussintal andra exempel.)
Avslutningsvis förklarar vi varför återtagandeavtal, hur oskyldiga de än kan verka vid första anblick, snart kan komma att utgöra grund för massdeportationer av en omfattning som saknar motstycke i Europa sedan den stora utrensningen under Stalins skräckvälde, och vi beskriver hur EU också exporterar denna praktik till andra samarbetsländer.
Vad menas med återtagandeavtal?
Enkelt uttryckt gör återtagandeavtal att det är lättare för EU eller medlemsstaterna att utvisa människor till ett tredjeland, oftast till den utvisades medborgarskapsland – men inte alltid.
Detaljerna i varje avtal skiljer sig åt. De kan benämnas som ”avtal” eller ”arrangemang” (eller en rad andra eufemismer). De kan vara skriftliga och bygga på undertecknade överenskommelser eller ingå som en del av mer informella ”gentlemen’s agreements”. De kan vara kopplade till andra delar av internationellt samarbete, såsom bistånd eller viseringspolitik, och de kan innehålla mer eller mindre omfattande villkor för hur personer ska behandlas efter utvisning.
Målet med alla dessa avtal är att säkra tredjeländers samarbete och därmed minimera administrativa hinder för deportationer. Tidigare förhandlades och ingicks sådana avtal nästan alltid öppet och under parlamentariska processer, men numer är allmänhetens insyn mycket begränsad.
En enkel lösning
Återtagandeavtal finns för att lösa ett problem för EU: att tredjeländer vanligtvis inte vill ta emot sina utvisade medborgare. Det kan finnas olika skäl för detta, bland annat politiska, ekonomiska eller säkerhetsmässiga hänsyn som är kopplat till att återintegrera människor i samhället, samt olika logistiska eller kostnadsmässiga hinder.
Inrikespolitiken spelar ofta en stor roll här. Att låta sina medborgare bli illa behandlade och utvisade av de tidigare kolonialmakterna kan ofta ge ett dåligt intryck, och är därför något som många ledare i den globala södern helst vill undvika.
EU är väl medvetet om dessa förhållanden. I en skrivelse från 2017, från kommissionens dåvarande generaldirektör för migration till en ledamot av Europaparlamentet, konstaterades att länder utanför EU ”inte vill inleda förhandlingar om återtagandeavtal, främst på grund av inrikespolitiska skäl, eftersom sådana avtal kan väcka fientlighet hos allmänheten”.
Ytterligare skäl till bristande samarbete är dåliga diplomatiska relationer och rädslan att förlora de pengar som skickas hem av medborgare bosatta utomlands. Det finns också länder som helt enkelt av princip vägrar att ta emot personer som deporterats med tvång.
Allt detta innebär problem för ett EU som vill göra sig av med människor.
Därför är återtagandeavtal viktiga
Europeiska beslutsfattare har i många år klagat på den låga ”effektiva återvändandegraden” i EU. Det vill säga att de flesta personer som får ett utvisningsbeslut i praktiken inte lämnar unionens territorium. Sedan 2020 har den ”effektiva” graden legat runt 20 procent, vilket betyder att av fem personer som får ett avslagsbeslut är det bara en som faktiskt deporteras.
EU:s migrations- och asylpakt, som ska träda i kraft i mitten av 2026, är Europeiska kommissionens svar på den högerpolitiska vändningen i migrationsfrågan inom unionen. Paktens syfte är bland annat att EU-länderna ska ”dela bördan” bättre när det gäller att ta emot flyktingar som redan befinner sig i Europa, samtidigt som det blir svårare för andra människor att ta sig in.
Men pakten handlar inte enbart om att bygga högre murar. För att den ska fungera politisk måste mer restriktiva gränsförfaranden kombineras med mer effektiva deportationer. Medlemsstaterna har gjort klart att de inte kommer att acceptera omfördelning av flyktingar till sina territorier, vilket är en central del av pakten, om inte ett betydande antal människor samtidigt tvingas bort. Vissa medlemsstater har redan börjat omsätta detta hot i praktiken genom att sänka sina åtaganden om vidarebosättning med hänvisning till en påstådd ”migrationspress” på deras territorier.
För att hantera dessa invändningar la kommissionen fram långtgående lagförslag om förändringar av reglerna kring deportationer. Dessa förändringar höjer trösklarna för asyl, monterar ned skydd för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet och ger nationella gränsmyndigheter befogenheter utan motstycke att frihetsberöva, kroppsvisitera och fängsla människor. Kommissionen föreslog även kompletterande lagändringar när det gäller vad som ska anses utgöra ett ”säkert” tredjeland eller ursprungsland. I slutet av 2025 godkände EU:s ministerråd dessa förslag, vilket banar väg för att de blir lag under de kommande åren. Den uttalade avsikten med lagstiftningen är att öka antalet människor som med tvång avlägsnas från Europa.
För att detta ska fungera, menar EU, krävs dock att tredjeländer börjar ta emot sina medborgare i betydligt större utsträckning. Det är här återtagandeavtalen kommer in.Enligt EU‑kommissionen har själva unionen 24 ”arrangemang” och ”avtal” av varierande formalitetsgrad, varav en del har suspenderats eller i praktiken spelat ut sin roll. Men de är bara en droppe i havet jämfört med de hundratals bilaterala avtal, överenskommelser, MoU (avsiktsförklaringar), gemensamma uttalanden och ”strategiska partnerskap” som enskilda medlemsstater har med tredjeländer. (Den som vill fördjupa sig i dessa kan ta del av den uppdaterade databas över existerande överenskommelser som professor Jean‑Pierre Cassarino vid College of Europe sammanställt.)
Därutöver finns andra multilaterala traktat, såsom EU:s Samoa‑avtal med omkring 77 länder, som innehåller bestämmelser om deportationssamarbete. men de står inte i fokus här.
Uppgörelser bakom stängda dörrar
Som Mehdi Rais skrev i Forced Migration Review 2016:
”(…) rättsliga instanser och vissa forskare menar att återtagandeavtal, oavsett om de är bilaterala eller gäller på EU‑nivå, strider mot internationell asylrätt, i synnerhet principen om non‑refoulement som erkänns både i 1951 års flyktingkonvention och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.”
Sådana frågor kan utgöra hinder för att ett deportationsflyg ska få lyfta, åtminstone enligt nuvarande regelverk. Beslutsfattare är därför måna om att de inte ska komma till allmänhetens kännedom.
Fallstudie: Nigeria och Tyskland
Nigeria har inget övergripande avtal med EU (mer om det senare), men enligt ett konfidentiellt EU-dokument som Statewatch tagit del av har landet bilaterala uppgörelser med cirka åtta medlemsstater.
Ett av dessa länder är Tyskland som kan tjäna som tydligt exempel på de övergrepp och den brist på transparens som präglar deportationsprocessen. Under de senaste åren har chartrade deportationsflyg, övervakade av EU:s gränsbyrå Frontex, lämnat Tyskland mer eller mindre varje månad. Ofta med tiotals personer ombord på varje plan. De deporterade lämnas i regel på Lagos flygplats, men ibland lämnas personer även i andra länder i regionen.
Statewatch har både genom EU‑dokument och förstahandsberättelser fått kännedom om att denna process kan vara extremt brutal. (Om detta har rapporterats på andra håll.) Människor lämnas rutinmässigt utanför flygplatsen i Lagos och får sedan klara sig själva. Personer som utsatts för sådana deportationer vittnar om att de fått mycket lite information, stöd eller vägledning före, under eller efter processen. Men övergreppen börjar långt innan. Aktivisten och organisatören Rex Osa, som är verksam både i Tyskland och Nigeria, driver en webbplats där han dokumenterar dessa månatliga deportationer. De överlevande berättar om hur deras hem genomsökts mitt i natten eller hur de gripits på sina arbetsplatser. Många uppger att de utsatts för polisvåld under förloppet. En åttaårig flicka, född i Tyskland, hade inte sett sin mamma på åtta månader förrän de återförenades på ett deportationsflyg.
Människor, även barn, berättar att de deporterats trots allvarliga medicinska tillstånd. En man sattes på ett flyg från München i januari 2025, trots att en tysk läkare intygat att han inte var i medicinskt skick att flyga. Han berättar hur myndigheterna kom in i hans hem på natten medan han sov:
”Jag vaknade av att någon tryckte mot min hals. Jag såg någon som presenterade sig som läkare. Jag försökte röra på benet, men det var redan fastbundet. De band mig och bar mig nedför trappan. De satte handfängsel på mig också. När de satte mig i bussen placerade de min kropp ovanpå mina händer. De höll fast mig så att jag inte kunde befria mig från den tortyr jag upplevde i händerna.”
Han berättade att han var fasthållen och hade mycket svåra smärtor under hela deportationsprocessen. Enligt uppgift var han en av två män som bars av planet medvetslösa på flygplatsen i Lagos.
År 2024 uppger en kvinna med en allvarlig mag-tarmsjukdom att hon nekades sin medicin efter att hon gripits. Hon säger att hon sa till polisen: ”Jag måste åka till sjukhuset. Jag är sjuk.” Men de svarade inte. De tog henne bara till en polisstation och slängde in henne i ett rum. De sa åt henne att ta av sig kläderna. ”Jag sov naken som en brottsling. Inga kläder, ingenting. De lämnade mig där till nästa morgon.”
När den nigerianska nyhetsredaktionen The Nation frågade tyska myndigheter om den första mannens berättelse och liknande händelser svarade en ambassadtjänsteman: ”Flygningarna åtföljs alltid av en läkare och annan medicinsk personal. Före avfärd genomgår passagerarna en medicinsk kontroll.” Detta är typiskt för den typ av svar tyska myndigheter ger – om de svarar över huvud taget, säger Osa.
Båda dessa personer uppgav att de inte fick något stöd, vare sig från den tyska eller den nigerianska staten, efter att ha lämnats på flygplatsen.
Reintegrationsstöd är till stora delar en fiktion
Under de senaste åren har EU och medlemsstaterna gjort mycket väsen av sina program för att stödja personer som har deporterats eller lämnat ”frivilligt”. Det finns många sådana program, finansierade både genom nationella budgetar och EU:s olika fonder (asyl-, migrations- och integrationsfond, EU:s trustfond för Afrika samt det externa finansieringsinstrumentet NDICI – Global Europe.) Många av dessa program uppges stödja ”återintegrering” i Västafrika, men i praktiken uppger många deporterade att de får mycket lite eller inget stöd alls.
Interna EU‑policydokument och diskussionsunderlag som Statewatch tagit del av visar att antalet deportationer där återintegrering är en sekundär fråga tenderar att öka. Ändå lyfter EU‑stater ofta fram dessa återintegreringsprogram i sin kommunikation, medan detaljerna kring deportationer som regel sällan – om någonsin – offentliggörs annat än i aggregerad statistisk form.
Och det gäller inte bara nigerianer
Det finns spridda rapporter om personer som deporterats till Nigeria trots att de inte är nigerianska medborgare. Statewatch fick nyligen kännedom om en man som uppgav sig vara medborgare i Dominikanska republiken och som deporterades från Tyskland till Nigeria i början av 2025. Efter att ha avlämnats på Lagos flygplats fördes han till ett hotell av myndigheterna. Vad som därefter hände honom är okänt.
Detta är modellen för det som väntar
”EU kommer att fortsätta att driva på för att få ett snabbt avslut på förhandlingarna om återtagandeavtalet” – så hette det i en promemoria från EU‑kommissionen 2021.
Även om Nigeria redan har avtal med åtta medlemsstater, och hundratals nigerianer deporteras varje månad, strävar EU efter att få till stånd ett heltäckande återtagandeavtal för hela unionen. Förhandlingarna har gått i stå flera gånger sedan 2016, men under de senaste åren har EU trappat upp trycket på den nigerianska regeringen, och interna EU‑dokument redogör för olika metoder som EU‑företrädare använt för att försöka engagera sina nigerianska motparter i frågan. Ett dokument visar till exempel att unionens utrikeschef Kaja Kallas tog upp frågan med Nigerias utrikesminister Yusuf Tuggar i samband med ett toppmöte under mitten av 2025.
En källa nära den nigerianska regeringen uppgav för Statewatch att president Bola Tinubus administration är bekymrad över flera aspekter av det avtal som EU driver på för. Det gäller till exempel Nigerias krav på att EU ska genomföra slutgiltiga identitetskontroller av personer innan de sätts på ett flygplan, för att förhindra att medborgare från andra länder deporteras till Nigeria.
Detta motsäger EU:s agenda, som går ut på att minska kraven på utvisande medlemsstater för att säkerställa återtagande i mottagande länder och överlag lätta på de administrativa kontrollåtgärderna.
Och det handlar inte bara om Nigeria
”Begränsade framsteg har gjorts på EU‑nivå för att skapa strukturella incitament för tredjeländer att uppfylla sina återtagandeskyldigheter.”
Nigeria är bara ett av många länder som EU pressar för att få till stånd ett utökat deportationssamarbete. Samtidigt förbereder EU‑kommissionen en ny uppsättning verktyg för att öka sitt inflytande. Förenklat kan man säga att EU anser sig kunna tvinga fattigare länder till efterlevnad genom att koppla ett deportationssamarbete till andra områden för internationellt samarbete, såsom bistånd, handelspolitik och viseringspolitik.
Denna förhandlingsstrategi har intensifierats de senaste åren och erkänns numera betydligt mer öppet av kommissionen, både i offentliga uttalanden och i lagförslag. EU‑kommissionären för inrikes frågor, Magnus Brunner, har vid upprepade tillfällen sagt att EU vidtar åtgärder för att göra vissa former av utvecklingsbistånd, liksom förmånliga handelsarrangemang och viseringspolitik, avhängigt av ett ökat deportationssamarbete.
Bland dessa verktyg har viseringspolitiken seglat upp som det med störst ”potential” – ett ”nyckelinstrument”, enligt kommissionens egna ord i en promemoria till rådet 2025. Inom EU:s viseringskodex finns redan en mekanism som gör det möjligt att i undantagsfall dra tillbaka visumlättnader för ett visst land, om det anses att landet inte ”samarbetar tillräckligt” i deportationsfrågor. Kommissionen har nyligen åberopat denna åtgärd mot Guinea, ett land som sedan länge betraktats som icke samarbetsvilligt, vilket kan fungera som ett testfall – eller en varning.
Framåtblick: återtagandeavtalens roll i EU:s deportationsregim
Som nämnts ovan har det under de senaste åren lagts fram en våg av nya lagförslag kopplade till deportationer. De tre mest relevanta för återtagande är förslaget om ett nytt deportationssystem som omfattar hela unionen samt förslagen om ”säkert tredjeland” och ”säkert ursprungsland”.
Tillsammans utgör dessa lagförslag (som ännu inte antagits men med stor sannolikhet kommer att göra det) grunden för EU:s deportationsmaskineri, inklusive de sedan länge omtalade ”återvändandecentra” – extraterritoriella mottagnings- och förvarsenheter i tredjeländer – dit människor skulle kunna skickas trots att de saknar anknytning till det ”mottagande” landet.
Framtida återtagandeavtal kommer att ligga till grund för en stor del av dessa deportationsambitioner, över huvud taget få sin asylprövning inom EU.
EU‑kommissionen har också gjort det lättare för medlemsstaterna att ingå denna typ av överenskommelser med tredjeländer, med mindre offentlig och rättslig granskning och med mycket få obligatoriska skyddsklausuler i själva avtalstexterna. En färsk rapport från den politiska gruppen The Left i Europaparlamentet beskriver detta som ett ”informaliseringsparadigm i EU:s återtagandepolitik” och konstaterar att ”användandet av överenskommelser utanför EU‑fördragens ordinarie ram med tredjeländers myndigheter i sig undergräver effektiv demokratisk kontroll från europeiska och nationella parlament, rättslig prövning och offentlig insyn.”
En titt på några av de länder som EU riktar in sig på för ökat deportationssamarbete gör det tydligare varför det finns ett behov av sekretess och administrativt svängrum. Som Europeiska rådet för flyktingar och exil påpekat skulle de nya reglerna göra det möjligt för EU att deportera betydligt fler människor till platser som inte är säkra, vare sig för vissa grupper eller generellt. Dit hör länder med pågående konflikter i vissa regioner, som Syrien, eller länder som inte kan betraktas som säkra under någon rimlig definition.
I förslaget till återvändandedirektiv döljer sig till exempel en till synes oskyldig formulering:
”För att säkerställa effektiva återvändanden bör kommunikationen med relevanta aktörer i tredjeländer inom ramen för återtagandeförfarandet inte innebära något diplomatiskt erkännande av de berörda tredjelandsaktörerna.”
Om det inte redan är uppenbart beskriver denna klausul arrangemang med talibanerna för att möjliggöra fler deportationer till Afghanistan.
Ett ”hela rutten”-angreppssätt: att exportera massdeportationer
EU tycks emellertid inte nöja sig med att skala upp sitt eget deportationssystem. Som en del av sin partnerskapsstrategi för deportationer bidrar unionen också till att bygga upp tredjeländers kapacitet att ingå egna deportationsarrangemang.
Tydligast syns detta i unionens relationer med anslutningsländerna på Balkan. I EU-dokument beskrivs ofta olika program för att hjälpa dessa ännu‑inte‑EU‑länder att öka sina egna deportationer och underlätta ”återtagande” till ursprungsländer. Detta passar väl in i det ”hela rutten”-angreppssätt som europeiska beslutsfattare förespråkar, där varje steg i en asylsökandes resa över gränser och transitländer ses som ett tillfälle att stoppa och avvisa personen.
EU:s ”åtgärdsplaner” för olika migrationsrutter hänvisar ofta till dessa insatser för att hjälpa tredjeländer att säkra sina egna återtagandeavtal. I åtgärdsplanen för den Atlantiska och västra Medelhavsrutten beskrivs till exempel insatser för att hjälpa Marocko att få till stånd samarbete med länder längre söderut, vilket sannolikt inkluderar deportationer eller ”pushbacks”.
Mer konkret anges i EU:s åtgärdsplan för Tunisien – ett land som unionen har ett migrationsavtal med som kostar EU‑skattebetalare hundratals miljoner euro – att en ökning av ”frivilliga” återvändanden från Tunisien är ett av huvudmålen. Som väl dokumenterats rör det sig i många fall i praktiken om våldsamma tvångsutvisningar. I dokumentet anges vidare som prioritet att ”samarbeta med tunisiska myndigheter för att utveckla en nationell mekanism för att underlätta återvändanden”.
På samma sätt visar färsk EU‑dokumentation att det finns ett gemensamt intresse med Turkiet av att deportera människor till Syrien och att upp till hundratals miljoner euro satsats på att stödja ”frivilliga” återvändanden. Liksom i Tunisien handlar detta till stor del om våldsamma pushbacks, med stöd från EU.
Europeiska beslutsfattare ser uppenbart detta angreppssätt som ett kraftfullt verktyg för att skicka tillbaka människor långt innan de kan nå Europa över huvud taget. Detta framgår av en promemoria från 2025 från det dåvarande polska ordförandeskapet:
”För att den externa dimensionen av pakten ska vara effektiv måste EU bygga partnerskap med länder längs centrala migrationsrutter och göra ’hela‑rutten‑perspektivet’ till verklighet.”
Slutligen tycks EU, utöver att hjälpa tredjeländer att bygga upp sina deportationssystem, också själv vilja spela en mer aktiv roll. Före utgången av 2026 väntas Europas gränsbyrå Frontex få kraftigt utökade mandat. Ett av de nya uppdrag som föreslagits av EU och medlemsstaterna är att genomföra deportationer från ett tredjeland till ett annat, långt utanför Frontex egentliga jurisdiktion.
Översättning av denna text har gjorts av redaktionen.
