I detta nummer börjar vi i erfarenheten innan vi går in i politiken. I en ny essä skriver poeten Samira Motazedi om uppväxten i Iran – flykten, dödsdomen och livet i exil. Hon skildrar ett lands historia och ett liv i ständig opposition. Därifrån rör vi oss in i svensk migrationspolitik: Sanna Vestin visar hur vägen från andrum till andnöd tecknar det verkliga paradigmskiftet, i skarp kontrast till regeringens och oppositionens retorik.
”Förstår inte hur vi hamnade här / Lo-lo-lortsverige”, rappar Looptroop Rockers. Magnus Dahlstedt tar avstamp i dessa rader i ”Tidö Blues” och beskriver hur Sverige normaliserat rasism och villkorat medborgarskap. I ett samtal om institutionellt våld och motstånd reflekterar Erik Lindman Mata tillsammans med andra över vad det innebär att ”ta över härskarens plats” – inte symboliskt, utan genom långsiktig organisering, resurser och institutioner som kan bära motstånd.
Elin Edin granskar Sveriges nionde rapport till FN:s kommitté mot tortyr och gapet mellan regeringens bild av konventionsefterlevnad och asylsökandes erfarenheter. Daria, frihetsberövad i Migrationsverkets förvar, skärskådar hur ordet ”säkerhetsskäl” möjliggör all form av kontroll: isolering, övervakning, beslagtagna ägodelar, abstrakta hotbilder och om en rättsprocess där proportionalitet och individuell prövning trängs undan av kategorier som ”allmän ordning”.
Bernd Parusel tar oss vidare till EU-nivå och analyserar hur migrationspakten kan omforma asylsystemet: ökad kontroll, urvattnad solidaritet och en oklar framtid för den som söker skydd. Frey Lindsay beskriver hur återtagande- och deportationsavtal ingår i en global deportationsmaskin där ansvar skjuts runt mellan stater samtidigt som människor förflyttas, frihetsberövas och försvinner ur offentlighetens sikte.
Vi lämnar inte våldet men byter geografi. AbdulKarim Sadi skriver från Västbanken om israeliskt bosättarvåld mot en palestinsk plantskola: brända växthus, förstörda fröbanker och misshandlade arbetare. Genom hela numret följer vi hur juridik, byråkrati och ”säkerhet” blir verktyg för att sortera, kontrollera och fördriva – men också hur motstånd tar form i poesi, rättsliga interventioner, organisering och envis dokumentation.
Vi presenterar målningar av den palestinske konstnären Shafik Radwan, där en skör gemenskap av ansikten, kroppar och rörelser bär både drömmar och brustna förhoppningar. I Victoria Anderssons textila verk gestaltas tidens förlopp och en existentiellt skavande, förvriden samtid. Tillsammans bildar texterna och bilderna ett försök att stanna kvar vid det som pågår – och att föreställa oss något annat.
Med detta nummer vill vi i redaktionen tacka för den tid vi haft möjlighet att arbeta med Artikel 14 och en av vår tids med angelägna frågor. Under hösten beslutade vi att gemensamt avsluta vårt uppdrag efter årets slut. Vi beklagar att utgivningen har dragit ut på tiden, men hoppas att innehållet gör väntan värd.
Redaktörerna Sofia Häyhtiö och Karin Nilsson Kelly, mars 2026.
