Kampen för en värld bortom kriminalisering 

Av Lina Mohageb.

I augusti samlades det akademiska nätverket European Group for the Study of Deviance and Social Control för sin årliga konferens. Sedan starten 1973 har nätverket varit en kritisk röst i frågor om kriminalpolitik, övervakning och social kontroll. Årets tema var abolition (engelska för avskaffande). Begreppet kommer från antislaverikampen i USA, vars förkämpar kallade sig abolitionister. År 1865 antogs till slut lagen som förbjöd slaveri i USA, det 13:e tillägget i den amerikanska konstitutionen. Men i lagen finns även ett undantag: Slaveri är förbjudet förutom som bestraffning för brott. Abolitionister menar därför att det i praktiken inneburit att fängelsesystemet och polisen tagit vid där slaveriet formellt slutade. Istället för plantager kom fängelser och istället för slavpoliser som fångade in slavar som försökte rymma kom polisstyrkor som de förstås idag. Svarta, alltså ättlingarna till de förslavade, är idag kraftigt överrepresenterade bland dem som kriminaliseras i USA.

Kampen är alltså inte över även om slaveri formellt är förbjudet, det har bara ändrat form. Förstår man slaveri som en form av social kontroll för att möjliggöra exploatering och en ojämlik fördelning av resurser till förmån för oss i väst, så bör vi vända oss emot strukturer som vidmakthåller en sådan ordning idag: kapitalism, kolonialism, imperialism. Abolitionister menar att för att verkligen göra upp med slaveriet och dess arv i praktiken innebär det också att tänka med och utifrån dem som kriminaliseras i dag: svarta och bruna, palestinier, förortsbor, migranter och papperslösa. Abolition innebär också att vi behöver gå till roten med varför våld existerar. Vi behöver göra upp med sätten som dessa strukturer lever inom oss, och hur vi bidrar till att rättfärdiga deras existens. Vilka svar hittar vi bortom fängelser och nationsgränser för att lösa våra problem? Vilket samhälle behöver vi skapa för att dessa strukturer ska bli, med den välkända abolitionisten Angela Davis ord, obsoleta? Abolition är därför inte bara det man vill avskaffa, utan lika mycket det man vill bygga och nära, nämligen praktiker av omsorg, gemenskap och rättvisa som inte bygger på kriminalisering och exploatering.

Det var i denna anda som konferensen hölls, både att kritiskt granska kriminaliseringens uttryck och ge konkreta verktyg för skapandet av nya världar. Det var lika delar en akademisk sammankomst och en mötesplats över gränser mellan forskare, aktivister och andra som delar ett engagemang för dem vars liv begränsas av fängelser, förvar och kriminalisering. Samtalen rörde sig mellan teori och praktik, forskning och erfarenhet, och genomfördes i flera olika format: panelsamtal, workshops och presentationer. Flera forskaraktivistkollektiv närvarade för att presentera sin arbeten såsom Irish Penal Abolition Network och danska Forum for Prison Abolition. Båda grupperna arbetar med att lyfta fångarnas situation, genom att besöka fängelser och med påverkans­arbete hindra nybygge av fängelser med mera. Fångarna var också i centrum för fler­talet forskningspresentationer. Exempelvis presenterade Merethe Riggelsen-Gjørding sin avhandling som lyfter fängslade kvinnors tankar om sin situation och sin framtid. Riggelsen-Gjørding tryckte särskilt på vikten av att lära sig av dem som kriminaliseras och att tänka världen utifrån deras position; en viktig påminnelse för aktivister, med tunga, väluttänkta analyser, att vara ödmjuka inför den kunskap som kommer från levd erfarenhet.

Central var även frågan om hur vi kan tänka rättvisa bortom straff. Vilka roller spelar ansvar, läkning och kollektivt byggande av gemenskaper? I en workshop av aktivisten Rehzi Malzahn diskuterades vad begreppet community, gemenskap, betyder för oss. För att en värld bortom straffparadigmet ska vara möjlig krävs gemenskap, men hur vi gör för att skapa den är en svårare fråga. Olika metoder för att jobba med ansvarighet och rättvisa bortom straff lyftes i flera paneler, såsom transformative justice och restorative justice (reparativ rättvisa). Transformative justice är ett ramverk för att tänka rättvisa utifrån fyra komponenter: läkning för den som har blivit utsatt för våld eller skada; ansvarstagande, bot och bättring för den som har skadat; även ansvarstagande, bot och bättring för de vänskapsgrupper eller andra sammanhang som känt till vad som skett men inte förhindrat våldet eller skadan; och en förståelse kring hur strukturerna vi lever under normaliserar eller skapar våld. Reparativ rättvisa tänker också rättvisa bortom straff men är främst ett tillvägagångssätt att föra samman parter där en har skadat en annan (ibland leds dessa processer av statliga institutioner, särskilt när det kommer till ungdomsbrott).

I en panel talade Sigrid Corry, doktorand vid London School of Economics, om hur man kan följa spåren av kolonialism och militarisering i Danmark. Gamla NATO-byggnader har blivit förvar, där de som sitter inlåsta hör skotten från militära övningar i området. Huruvida detta är en medveten strategi för psykisk terror eller bara ett uttryck för total likgiltighet vet jag inte – och det är svårt att avgöra vad som är värst. Även personalen inom dessa institutioner överlappar: Människor som tidigare arbetat inom militären börjar arbeta inom fängelse- och förvarssystemet, vilket tydligt visar på kontinuiteten mellan fängelse, militär, polis och förvar. Corry beskrev sambandet mellan dessa institutioner utifrån ekonomiska termer och begreppet surplus population, som syftar på en befolkning som betraktas som överflödig i det ekonomiska system som råder. Antingen som oönskad arbetskraft eller som en grupp vars funktion i ekonomin är att hållas i ett tillstånd av permanent osäkerhet och utsatthet – redo att bli slussade mellan branscher där det finns arbetskraftsbrist, utan någon form av stabilitet.

I flera av panelerna lyftes den grymhet som präglar asylsökande och papperslösas liv. Från danskt håll lyftes de så kallade ”återvändarsamtalen”, där socionomer, ett yrke som varit associerat med omsorg, håller samtal med flyktingar om att återvända till sina hemländer – något som kommer att ske i Sverige också. Det är ett tecken på det samhälle som håller på att skapas i Sverige där fler och fler yrkesroller aktivt ska jobba med att minska invandringen hit. Med Danmarks statsminister som den nya EU-ledaren riskerar sådana praktiker att spridas ytterligare i Europa. Strategin är i grunden densamma oavsett land: att behandla migranter så illa att de själva blir ambassadörer för ett ovälkomnande Europa. Lidandet blir ett politiskt verktyg i ett slags avskräckningskampanj. I en panel lyftes också att det snart kommer ny EU-lagstiftning som inskränker än mer på migranters rättigheter i Europa.

Genom samtalen var det tydligt att även om uttrycken kan vara olika så är maktens logik densamma runt omkring i världen. I presentationer av bland annat forskaren och juristen Carlo Nicoli Aldini fick vi höra att Italien är uppdelat i nord och syd där befolkningen i söder rasifieras genom orientalistiska föreställningar och missgynnas ekonomiskt. När de från södra flyttar till norra Italien för bättre arbetsmöjligheter möter de övervakning och kontroll i sina bostadsområden. I en svensk kontext presenterades att efter två veckor av visitationszoner i Norrköping, som ledde till 380 kroppsvisitationer och 44 husrannsakningar, hittade man totalt två gram hasch som en person hade i sina underkläder och en kniv som en hemlös person bar på. 93 procent av dem som stoppades hade enligt polisen ”utländskt utseende”. Även sådant som kriminalisering av kulturella uttryck följer snarlika mönster: I en presentation av forskaren Murray Lee visades hur unga samoaner i Australien kriminaliseras för sin musik och klädstil, något vi även ser i Sverige. Kreativa uttryck betraktas som tecken på kriminalitet när det gäller svarta och bruna, och blir därmed skäl för poliskontroll. Denna process fanns redan på plantagen under slaveriet i till exempel USA och Karibien, och den visar hur vår samtid fortfarande präglas av slaveriets efter­verkningar. 

En annan central diskussion under konferensen handlade om de politiska krafter som driver på repressionen. Ofta är det lätt att peka på högern, men lika viktigt är att se att också socialdemokratiska och liberala regeringar varit med och byggt ut övervakning och polis i Brasilien, Danmark och här i Sverige. Även om socialdemokratin och liberalismen inte bär kriminalisering som sitt signum på samma sätt som fascism och konservatism gör, innebär ju också dessa ideologier på olika sätt att förhandla med kapitalet, och därför behöver de skydda kapitalets intressen. På så vis blir dessa statsprojekt också utövare av repression, där befolkningar behöver inordnas och styras. Ibland erbjuds från vänsterhåll reformistiska lösningar för att minska denna form av kriminalisering, men det innebär inte att göra upp med kriminaliseringen i grunden. Frågan om reform var också ett återkommande tema på konferensen. Hur mycket ska vi kämpa för reformer? Vilka slags reformer är bra att ta i små steg mot abolition?

Och vad är det egentligen vi vill abolish, avskaffa? Vad vill vi ha kvar? Den frågan väckte forskaren Leandro Schclarek Mulinari i sin presentation om det sociala kontraktet, idén om att vi genom att leva tillsammans i ett demokratiskt samhälle ingår ett slags avtal byggt på jämlika rättigheter och skyldigheter. I kritiska tolkningar av denna teori, av bland andra Charles Mills, lyfts dock fram att både kvinnor och svarta inte alls sågs som människor, än mindre som rättighetsbärare på samma sätt som vita män gjorde i de kontexter där idéerna om det sociala kontraktet växte fram. Idag ser vi också en allt mer exkluderande retorik som tydliggör att detta kontrakt inte är för alla. Är det helt nya grundvalar vi behöver för att verklig rättvisa ska vara möjlig?

Alla programpunkter var inte teoretiska. Några handlade uttryckligen om direktaktion och motstånd. En rörde Palestina och BDS-rörelsen, där konkreta exempel på bojkott och direktaktion i en svensk kontext lyftes: Exempelvis att Länsförsäkringar investerar åtta miljarder i företag som stöder Israels krig i Gaza och att Volvo finns med i FN-rapporter om folkmordet för att de bistått Israel med militärt maskineri. Uppmaningen var tydlig: Vi kan agera här och nu genom att granska kapitalflöden och genom att organisera oss mot företag som profiterar på ockupation och krig. En annan panel talade mycket konkret om vikten av att engagera sig mer i flyktingars och migranters rättslöshet, till exempel genom att besöka förvaren och fysiskt stoppa deportationer av människor. I en kraftfull stund uppmanades vi till att reagera mera och att bli argare. 

Och så knyts Palestina, flyktingar och förorterna samman genom ett kolonialt, rasistiskt arv. Förstår man rasismen inte bara som en fördom eller en attityd, utan en funktion i kapitalismen, ser man hur den driver på kriminalisering och övervakning mot rasifierade i västvärlden. Repressionen ökar, inte minst för att den rådande retoriken ger sitt samtycke. Detta kan beskrivas som en punitive turn där allt fler sociala problem möts med straff och kontroll. Inte sällan sker det via statens ”mjukare” armar: socialtjänst, skola och arbetsförmedling, blir kanaler för övervakning och disciplin. 

Detta gör repressionen ännu svårare att motarbeta. Men följer vi spåren globalt är det möjligt att se att även om detaljer skiljer sig åt så är funktionen densamma: Att försvara den exploaterande världsordningen till förmån för mycket få, och på bekostnad av de allra flesta.

Flera presentationer på konferensen belyste de specifika utmaningarna med att organisera motstånd i reformistiska samhällen. I sådana samhällen osynliggörs förtrycket eftersom den fascistiska politiken genomförs steg för steg och nästan i det tysta. 

Här blir abolitionismens anspråk tydliga. Konferensen visade att abolition inte är en avlägsen utopi, utan en pågående praktik som tar seriöst den värld som normaliserat förtryck, och aktivt motverkar den. Här i Globala Nord innebär det att vi måste erkänna att kriserna vi bör agera på är här och nu. Genom de handlingar av motstånd som uppvisas av alla som engagerar sig i nätverken för att stoppa deportationer, i kampen mot fängelser, i bojkottrörelsen och av dem som bygger gemenskaper med plats för många, kan vi se konturerna av ett samhälle byggt på omsorg växa fram. Det är ingen enkel process, men det är nog vår enda chans.