Av Omid Mahmoudi
Sverige beskriver sig som ett land av trygghet, rättvisa och människovärde. Men för många av oss som är födda i ett annat land har det blivit allt svårare att andas. Inte i bokstavlig mening – men bildligt. Den kvävande atmosfären av misstänksamhet, diskriminering och institutionell orättvisa är verklig.
När jag nyligen skrev att det har blivit svårt att andas för flyktingar i Sverige möttes jag av blandade reaktioner. Vissa svenska vänner förstod inte vad jag menade. Andra, särskilt människor i exil i Iran och Afghanistan, menade att jag överdrev. Men jag vill be er lyssna. Det jag beskriver är inte ett undantag – det är vardag för tiotusentals människor.
Det här är bara några exempel. Några av många. Berättelser från människor som sökt skydd, gjort rätt, arbetat, kämpat – men som ändå nekats trygghet och värdighet. De visar hur asylsökande, personer med invandrarbakgrund och människor med uppehållstillstånd allt oftare behandlas i vårt land. Bakom varje beslut finns ett liv. En framtid. En människa.
Vi gör rätt – men blir ändå nekade
Ahmad kom till Sverige 2016. Efter flera avslag fick han tillfälligt uppehållstillstånd via gymnasielagen. Han utbildade sig, fick jobb på en restaurang och senare en tillsvidareanställning inom äldreomsorgen. När han ansökte om permanent uppehållstillstånd återkallades hans tillstånd – för att han bytt jobb utan att meddela Migrationsverket. Att han försörjde sig själv och arbetade inom vården spelade ingen roll. Domstolen höll med myndigheten.
Sayed blev nekad permanent uppehållstillstånd eftersom han inte tagit ut tillräckligt med semesterdagar. Hans förklaring – att han saknade pass och därför inte kunde resa – vägde inte tungt nog. Resultatet blev att hans tillvaro rasade.
Maryam, ensamstående mamma från Afghanistan, sökte skydd för sig och sina barn. Talibanerna – fortfarande listade som en terrororganisation – styr i hennes hemland. Ändå nekades hon skydd. Hon grät på mitt kontor och sa: ”Sverige säger att de tar emot kvinnor, men jag får inte stanna.” Kort därefter tvingades hon lämna landet.
Och så ännu ett exempel – en annan Ahmad, också anländ 2016, som efter studier fick jobb på Willys, blev fast anställd och försörjde sig själv. Han ansökte om permanent uppehållstillstånd och väntade i ett och ett halvt år. I februari i år bröt han benet på jobbet och blev sjukskriven. När Migrationsverket i mars begärde komplettering skickade han in 14 tidigare lönespecifikationer, samt intyg från läkare, arbetsgivare och Försäkringskassan.
Handläggarens svar: ”Vi behöver de tre senaste lönespecifikationerna. Har du inte för februari, tar vi beslut baserat på det.” Kort därefter kom avslaget – för att han varit sjukskriven.
Vad betyder det? Att vi som invandrare inte ens har rätt att bli sjuka? Gäller lagar och skyddsnät bara fullt ut för etniska svenskar?
Rasismen är inte längre dold – den är systematisk
Aftonbladets granskning i “200 sekunder” visade hur svarta män nekades inträde till krogar, medan vita män med identisk klädsel släpptes in. Det är inte enstaka fall – det är strukturell rasism.
Svensk polis har i dag befogenhet att stoppa, visitera och trakassera människor med invandrarbakgrund – ofta utan konkret misstanke. Samtidigt kopplar statsministern återkommande invandring till kriminalitet. Vad sänder det för signaler?
Nilofar Langar, journalist på SVT, är ett tydligt exempel. Hon kom till Sverige 2019. På bara några år lärde hon sig svenska, utbildade sig, arbetar och försörjer sin familj. Ändå hånas hon offentligt – för sin brytning. Vad många inte vet är att hon som 18-åring var en nyckelperson i Afghanistans regering. Den som hånar henne borde kanske fråga sig: Vad åstadkom jag vid den åldern?
Vi hör också om människor som bott här i tio år, arbetat, betalat skatt – men som riskerar utvisning för en obetald faktura på 200 kronor. Är det rättssäkerhet?
Tidöavtalet – en politik byggd på misstänksamhet
Den nuvarande regeringen styr med stöd av Tidöavtalet – ett dokument som behandlar migration som ett hot snarare än en mänsklig realitet. I praktiken har det lett till fler avslagsbeslut, hårdare bedömningar och att människor lever i ständig rädsla.
Det handlar inte längre bara om våra rättigheter. Det handlar om vår värdighet.
När makthavarna leder föraktet
Det som gör mest ont är att hatet inte bara kommer från anonyma nättroll eller enskilda rasister – utan från dem som har makt. När riksdagsledamöter och ministrar kallar oss “belastningar” eller sprider retorik om “vi och dem”, är det inte bara ord. Det är en politik som kväver.
Riksdagens uppgift är att ena landet – inte splittra det. Att bygga tillit – inte skapa misstro.
Vi ber inte om fördelar – vi ber om rättvisa
Vi ber inte om gräddfiler. Vi ber om rättvisa. Vi ber om att få finnas – på lika villkor. Att få trygghet efter flykt. Att bli bemötta med respekt när vi gör rätt. Att inte ständigt behöva bevisa vårt människovärde. Att vara flykting eller utrikesfödd i Sverige i dag är att andas mot en allt tyngre motvind.
Och ändå fortsätter vi. För vi tror fortfarande på en framtid. På rättvisa. På att ett annat Sverige är möjligt. Men vi måste få andas – fritt. Utan rädsla. Utan skam. Utan ständig misstänksamhet.
Vi vill inte längre bara överleva. Vi vill leva – utan diskriminering.
